Lasse

Har du tillgång till mikroskop Anders? I så fall kan du se om algen ser ut som en tråd med tvärstreck på regelbundet avstånd, då och då avbrutet av två tvärstreck som sitter tätt och det liksom formas som en liten "bulle"? MVH Lasse

Dimningsbara drosslar kan vara av typ digitala eller analoga. I det analoga fallet (som det är troligt att det är i ditt fall) så styrs dimningen av en signal 0-10V. Om du kan få fram en styrspänning (DC = likspänning) som du kan variera mellan 0 - 10 V (ex potentiometer) så kan du få det att funka manuellt och några av elektronikexp. här på forumet kan nog komma med ngt förslag som gör det automatiskt. MVH Lasse

Jag instämmer med Capote om att denna tråd inte (från min sida i alla fall) har någon koppling till banningsbeslutet på forumet och från min sida finns heller ingen kritik av moderatorerna i det som disk här i denna tråd. (Detta skall inte tolkas som jag underförstått har kritik vad gäller andra trådar utan bara som att i denna tråds ämne har jag för närvarande ingen kritik av moderatorerna) MVH Lasse

Det kan jag säkert göra - i min egen tråd om jag skapade en sådan - men jag skulle aldrig kunna gå i polemik med någon som exempelvis råder en nybörjare att skaffa en skummare som överträffar kapaciteten med flera hundra procent eftersom det inte är PK. Jag kan aldrig gå i polemik mot något råd, eller ge något råd om något som för tillfället inte är PK. Fosfatfällnings vara eller inte vara - exempelvis. Lurendrejeriet kring tester och tillsatser - exempelvis. Zeolits förträfflighet - exempelvis. Jo jag kan göra det - genom att skapa en egen tråd - men inte genom en öppen debatt MVH Lasse Edit Nu går det fort igen - såg inte Calles inlägg. Jo under min tid här har jag åtskilliga gånger möts av argumentet - det förvirrar nybörjare. Eller argumentet om många ord. Eller argumentet om för mycket teori. Senast i en tråd där jag tyckte jag följde trådens inriktning - överskumning eller inte i förhållande till Xenia men hade inte riktigt samma åsikt som några andra. Patriks inlägg - som iofs varit bra vilda ibland men där det funnits frågeställningar som både för mig och andra fört oss framåt i båten. Jag skriver inte i första hand för att hjälpa några nybörjare - jag skriver för att debattformen är för mig den absoluta formen att skaffa mig nya kunskaper och infallsvinklar. Jag skriver för mig själv och inte för någon annan. Jag måste faktiskt få ut en del av min medverkan också och inte bara dränera ett lång yrkesliv på kunskap. MVH Lasse

Tyvärr tolkar jag Vargklos svar på samma sätt som Capote - vilket innebär att jag personligen kommer att kraftigt begränsa mina inlägg i framtiden. Detta på grund av att jag inte riktigt har samma uppfattning om vad som är fakta och inte. Jag anser exempelvis att man mycket väl kan köra skummarlöst och har förut varit bered att också förklara varför. 98 % av guidens medlemmar kör med skumning och "över"skumning är en mycket rekommenderad metod. Många här anser att åsikten att man kan köra skummarlöst förvirrar "nybörjaren" och leder dem till katastrofer. Detta är en politisk korekt åsikt här just nu (förkortas härmed PK). Då det aldrig riktigt legat för mig att vara PK så stänger det mitt fönster helt. MVH Lasse Edit: såg just nu att vi är tre Skövdebor (eller FD Skövdebor) som har samma inställning. Skövde - revolutionens vagga?

Observera att följande inlägg är teoretisk överkurs och bara avsedda för de som vill lägga ner tid på att förstå principer. Alla ämnen har en relativ vikt baserad på grundämnenas sk atomvikt. Se bifogad pdf med periodiska systemet. Den feta siffran under grundämnesbeteckningen är atomvikten. Låt oss ta nitrit som har beteckningen NO3 - dvs en atom kväve (N) och 3 atomer syre (O). Enligt PDF:en har kväve (N) en atomvikt på 14 och syre (O) 16. Hela molekylen väger då 1*14 +3*16 = 62. Procenten N blir då 14/62*100 (atomvikten av N genom hela molekylens atomvikt (NO3) gånger 100) dvs ca 23 %. I magnesiumkloridens fall blir det lite mer komplicerat eftersom magnesiumklorid är svår att få vattenfri. Kristallvattnet som Stig pratar om är vatten som ligger inne i kristallerna. Den absolut vanligaste magnesiumkloriden innehåller 6 vattenmolekyler per MgCl2-molekyl och en riktig formel skrivs MgCl2 6H2O. Hela molekylen vikt blir enligt PDF:en 24,3 (Mg) + 2*35,5 (Cl2) + 6 gånger [2*1 (H2) + 16 (O)] vilket ger en molekylvikt på 203,3. Procenten Mg blir då 24,3/203,3 * 100 = ca 11,9 %. Om jag har en känd mängd Mg så får jag hela molekylens vikt genom att multiplicera den kända mängden Mg med 203,3/24,3 (hela molekylvikten genom Mg:s vikt). Konstanten blir då 8,36. En viktig räkneregel om man exempelvis har en test som ger svaret i nitratkväve. Exempel: Testen visar 5 mg/l som nitratkväve (NO3-N). Vad är då värdet som nitrat. Se ovan så framgår det att kvavets vikt är 14 - hela molekylen är 62. Dela 62 med 14 och ni får en konstant på 4,43. Multiplicera 5 mg/l med 4,43 och ni får nitratvärdet till 22,5 När man räknat ut procenten av det ämne man vill ha i hela molekylen så är det ju inte så svårt att räkna ut hur mycket man skall tillsätta enligt Stig enkla metod. Själv brukar jag för säkerhets skull räkna som följer eftersom jag inte är något ljus på procenten. 50 mg/l till 680 liter vatten blir 34000 mg Mg = 34 g Mg. Sen räknar jag ut den konstant som jag beskrivet ovan (i detta fall 8,436) och multiplicerar den med den önskade mängden. 34 g * 8,436 = 284 gram ungefär (att Stigs är lite lägre beror på att vi avrundat lite olika). MVH Lasse persys.pdf

Patrik - det fins några frågetecken vad gäller kvävekällan för zooxantellerna hos koraller. Vad gäller växter och makroalger tror jag att jag är relativt rätt när jag menar att nitrat bör vara den kvävekälla man strävar efter i akvarium. Detta då byggt på en kompromiss melan risker och fördelar. Vad jag inte vet om kvävekällan till zooxantellerna är hur den kommer till zooxen. Det kan nog skilja mellan olika koraller. I någon tråd kom vi fram till att zooxantellerna i teorin kunde vara oberoende av koldioxid utifrån vattnet eftersom de kunde utnyttja värddjurrets koldioxidavfall. Teoreiskt sett kan det ju vara samma sak hos zoo- och fytoplanktonfångande koraller vad gäller zooxantellernas behov av N och P vilket skulle förklara att vissa stenkoraller kan i stort sett bli av med de (åtminstone) bruna zooxantellerna och ändå klara sig bra på det som blir kvar. Om detta skulle vara helt sant så skulle mitt sätt att sköta ett korallrevsakvarium inte fungera helt ut för de flesta SPS:er om man bara koncentrerade sig på dem. Om du eller någon annan får tag på material om hur zooxanteller dels tas upp av koraller och hur interaktionen mellan alg och djur fungerar så skulle jag vara tacksam om jag fick länkar. För övrigt kan jag inte säga att det inte går att optimera ett korallkar för upptag av N genom ammonium men jag vågar åtminstone inte i dagens läge göra det. Men ny kunskap kan komma så att man skulle kunna våga - den som lever får se. MVH Lasse

Patrik Studien visar att hastigheten av upptaget av kvävet vid s a m m a koncentration av kväve och fosfat i vattenkolumnen var högre - jag skulle gissa på 5 - 8 gånger eftersom N/P kvoten är sådan. Det är helt logiskt eftersom upptaget beror på tillväxt och det behövs mer N än P. Nej det tänkte jag inte på utan att jag jag vill via tillväxt få fosfaten i vattenkolumnen lika med 0. För att få det så kan jag inte ha för låg N/P kvot för då kommer N att ta slut innan P är lika med 0. För att garantera ett så lågt P som möjligt via tillväxt så vill jag ligga på ett litet överskott av N i vattenkolumnen. Då kan jag inte använda ammonium i saltvatten utan att balansera på katastrofens rand utan måste förlita mig till nitrat som är ogiftigt. Har jag för lite N och därför får ett överskott av P så kan vissa cyano gynnas eftersom de på ett eller annat sätt fixerar sitt eget kväve. Till mina första invändningar. Du förutsätter skumning under natt - jag vill inte ha skumning överhuvudtaget. Min brasklapp om mikrokosmos gäller ju under dagtid med aktiv fotosyntes - under nattetid kommer bakterierna fortsätta att producera ammonium medans det inte finns upptag. pH kommer iofs vara lägst på morgonen innan produktionen kommer igång men risken, i och med pH kring 8,3 som utgång finns där. Dina fyra invändningar 1. Relativt mycket makroalger som dels själva suger i sig ammoniumet som kvävekälla, och dels har relativt stor yta, "stolar" för nitrifierande bakterier att bosätta sig på. Känner till en studie där denna kombination provades som ett biologiskt filter. Växten var Elodea canadensis. Vattenpest. Fungerade under dagtid under vissa förutsättningar men det var ordentligt tätt med denna växt. En "normal" växt eller de flesta makroalgerna har inte denna yta. 2. Förhållandevis mycket "levande" sten, som är ganska högporös och därför också ger många "stolar" för nitrifierare. Är inte lika övertygad som andra här på guiden att LS fungerar som et bra och snabbt substrat för nitrifikation 3. Rätt mycket finkorningt sand som utgör vattentankens botten. Flödet kring sanden är varierande, både med kraftigt utsatta och syrerika områden för nitrifierare, och områden med någorlunda stillastående vatten med syrefattiga förhållanden, något som gynnar denitrifierare. Se fråga 2. Jag är inte så väldigt övertygad att någon större nitrifikation sker i bottensubstratet 4. Och slutligen någorlunda hyfsad urluftning via ytvattensrörelse. Där får man troligtvis en avgång av kväve som ammoniak - det är riktigt. Men om jag vill bygga mitt system på punkt 2-4 så skulle jag använda skummare eftersom det minskar kvävet i systemet så att LS och botten klarar det mesta och att alger tar hand om överskottsammoniumet. Men jag vill undvika de processer som gör att N/P kvoten blir för låg eftersom jag vill minimera P koncentrationen i vattenkolumnen. Även om tillväxten blir lägre (på grund av behov av ATP i den aktiva ensymprocessen för att återföra nitrat till ammonium innan transporten i organismen) så är för mig det mycket säkrare att basera optimeringen av N på nitrat än ammonium - speciellt som jag för säkerhets skull vill ha ett litet överskott av N. Om du baserar kväveprocessen på upptag av ammonium - vad händer den dagen du går kort på något annat spårämne i tillväxtfasen och plötsligt finns ingen snabb källa för neutraliseringen av ammoniumet i dessa höga pH. För mig känns det mycket säkrare att se till att ha stabila och snabba bakteriefilter om jag kör skummarlöst. Fördelen med dessa är att jag också kan få en produktion av heterotrofa bakterier i filtren och jag får ner innehållet av organisk material löst i vattnet. MVH Lasse

Kan du ställa karet på en värmematta typ som reptilfolk använder? Jag känner ingen tillräckligt liten och säker doppvärmare för akvariebruk som kan rekommenderas till 12 liter MVH Lasse

Ja för korallerna via muscus eller polypupptag men inte för fotosyntesen. Organisk kvävekälla - inte oorganisk. Aminosyrorna måste först ammoniumfieras via bakterinedbrytning för att vara tillgänglig för fotosynterande organismer. MVH Lasse Edit: Enligt min kunskap nu och det jag fått fram under mina år. Jag vet dock att det inom växtakvaristiken introducerats ett "undermedel" som troligtvis kan vara aminosyror som skulle fixa kvävetupptaget via bladen på ett för mig okänt sätt.

Hej Patrik En sak är om olika organismer kan, om tillfälle finns, utnyttja olika former av ett näringsämne och om de i första hand kommer att utnyttja en form. En annan sak är om det är lämpligt att i ett akvarium optimera för detta. Om man lyckas i fält mäta upp kväve i en fri vattenvolym så finns det nästa uteslutande i form av nitrat.(Detta gäller både i söt och marin miljö) Detta kan tydas på olika sätt - ett är att nitrifikationen är effektiv under naturliga förhållanden - ett annat är att suget efter ammonium är så stort att en ammoniumjon inte kommer att så lång överlevnadstid innan den är upptagen. Jag tror att sanningen, som vanligt, är både och. Bara det faktum att det förekommer nitrat i världshaven långt ifrån run off från jordbruksmarker och städer visar ju att det förekommer en naturlig nitrifikation i marin miljö. Denna måste ju ha sin utgång från ammonium som i n t e har tagits upp av organismer omedelbart eller hur. När det gäller växter och de flesta alger är jag övertygad precis som du att ammoniumet blir konsumerat först. I odlarkretsar (jord och mark) brukar ammoniumet kallas en snabb kvävekälla och har visat sig vara nödvändig för att få en optimal skörd på ekologiska jordbruk fast de har bra tillgång av nitrat i jorden. Faktum är att detta ligger mycket bakom idéerna att utnyttja mänsklig urin i olika odlingssystem. Nitrat brukar kallas en långsam kvävekälla. En av de mest använda preparaten med hänseende på kvävegödsel inom det konventionella jordbruket är ammoniumnitrat. En optimal giva omfattar ca 15 % som ammonium och 85 % som nitrat om jag kommer ihåg rätt. Att man inte går högre i ammoniumhalt beror på att de flesta växter tål inte högre halter kring rötterna. Undantag finns – se runt gamla utedass så förstår ni vad jag menar. Detta är en bakgrund som jag tror att både jag och du Patrik är överens om. Vad vi inte är överens om är farligheten att ha fri ammonium i ett hög pH kar. Källan för ammonium i ett akvarium är i första hand från fiskarnas ämnesomsättning där ammoniumet går ut i vattnet via gälarna och i nära samband med matningen och matsmältningen. Ca 70-80 % av överskottskvävet från maten går ut den vägen. I andra hand från de heterotrofa bakteriernas ammoniumfiering (det är den vägen kvävet som är bundet i avföringen går). Detta innebär att tillförseln av ammonium är stötvis och helt beroende på mängden mat. Delen farligt ammoniak är beroende på pH: som i sin tur är i högsta grad beroende på fotosyntesen i ett högproducerande kar (både vad gäller växter, makro eller koraller). Sker dessutom en stor produktion av ammonium av bakterierna under dygnets mörka timmar kan, vad jag avsåg med ”olyckliga omständigheter”, situationen inträffa med ammoniumspikar samtidigt som pH är farligt högt. Risken för ammoniakförgiftning är alltså min första invändning och är samma båda vad gäller söt och saltvattenskar. Min andra invändning är att all produktion är beroende på rätt N/P kvot (hastigheten av kväveupptaget större än hastigheten av fosforupptaget vid lika koncentrationer i vattnet enligt Askörapporten). Att försöka att optimera för ammoniumupptag medför en risk för att N/P kvoten minskar fortare. Att optimera för nitratproduktion medför för mig att jag binder kvävet i en inte lika flyktig form men fortfarande upptagningsbar form (även om denitrifikation kan ske – vilket motverkar detta) medför för mig att jag kan bibehålla N/P kvoten längre. Gäller både i söt och saltvatten. För låg N/P kvot innebär också en ökad risk för blågröna kvävefixerare (som fixar eget kväve på ett eller annat sätt). Vad som dock bekymrar mig lite är om zooxantellerna har det enzymsystem som behövs för omvandling av nitrat till ammonium. Där vet jag inte ens om någon känner till detta. Enligt samstämmiga uppgifter anses zooxantellerna vara infångade dinoflagelater och eftersom dinoflagelater utgör en stor del av faunan i marina phytoplankton så är jag dock ganska övertygad om att så är fallet. Det är min andra invändning mot att optimera för ammoniumupptag i ett saltvattenskar. Nitratet är nödvändigt för att på ett garanterat ogiftigt sätt säkerställa en rätt N/P kvot i ett akvarium som bygger på tillväxt och därmed en liten del fritt P i vattnet. Sen är en annan sak att jag tror att överallt i ett väl fungerande korallrevsakvarium att det finns otaliga ”mikrokosmos” där kvävet blixtsnabbt cirkulerar från bakteriers ammoniumfiering och till direkta ammoniumupptag från andra bakterier, mikroalger, makroalger och zooxanteller. Jag tar mig friheten att svara på Capotes inlägg här också. . Det levande materialet mättas nog inte normalt och läcker ut fosfor så länge det just är levande – det finns dock en del intressanta studier från reningsverk om ”lyxupptag” av fosfor hos vissa bakteriestammar men jag vet faktiskt inte om det förekommer allmänt i en akvariemiljö och om de också har förmåga att släppa tillbaka detta. Däremot så kommer ju allt levande att dö förr eller senare och då kommer ju dess näringsämnen att via bakteriernas nedbrytning bli tillgängliga för ny produktion igen. Här är det ju givetvis så att ju större mångfald man har i karet desto större är förutsättningarna att dessa ”nya” näringsämnen kommer in i biologiskt material igen. Skördade fraggar, alger, fiskar och annat lyfter ju ut en del näringsämnen och ger nytt utrymme för mer tillförsel (mat) Sådana kar som ditt och Sillens exempelvis som är härligt vildvuxna (obs avsett som ett mycket positivt omdöme) behöver troligtvis skördas med jämna mellanrum om man kör som jag gör för att just göra utrymme för ny produktion. Med de kalcifierande korallernas negativa förhållande till höga fosfatvärden (jag är inte 100 på att detta negativa samband gäller för mjukkoraller, Xenia komplexet eller de olika skivanemonerna helt ut) ser jag två besvärligheter. Det första är den nivå där kalcifieringen påverkas. Eftersom jag har några LPS som fungerar bra i de två akvarium som jag har kört min still fullt ut så är jag i nuläget inte så orolig för den gränsen – den verkar jag kunna hålla mig under – i alla fall i nuläget. Den andra gränsen är när man är på så låga nivåer att koralldjuret inte bygger upp de bruna zooxantellerna utan de underliggande pigmenten syns/ andra typer av zooxanteller framträder. (jag har inte fått klart för mig om de vackra färgerna på acroporor exempelvis beror på att zooxantellerna i stort sett är borta eller att de låga näringsvärdena innebär att det är andra färgade zooxanteller som framträder. Min misstanke är att det är det första) Jag tror att det med mitt system går att hålla även så låga fosforvärden men det förutsätter ett litet överskott av kväve (eg nitrat) och att det finns livskraftiga populationer av andra koraller som är fotosyntesaktiva och som suger upp all fosfat. Jag vet dock inte än – ge mig några år så kanske jag vet men risken är väl att någon annan hinner före i bevisen. Skall jag vara ärlig så fattar jag inte det heller riktigt:ler: . Tillsats av kaliumnitrat är en utväg. Användandet av högproteinfoder en annan. MVH Lasse

Norberg - jag lägger ner disk. efter detta inlägg. Starten på denna tråd var dock en undran från Draedon om han skummade för mycket eftersom hans Xenia inte ville ta sig. Då jag har åsikter som inte ligger direkt i huvudfåran behöver jag verkligen ta utrymme för att förklara varför jag har de åsikter jag har. Jag känner heller inte för att säga - så här gör jag och det är det enda rätta. Punkt och slut. Jag vill redovisa bakgrunden till mina åsikter så var och en kan själv dra slutsatser vad som passar dem. Till PatriksS vill jag säga att jag håller inte med om dina slutsatser även om det som du påpekar är energimässigt bättre för växter att ta upp ammonium än nitrat. Det finns en parameter som du glömmer i sammanhanget och det är pH. I ett beplantat sötvattensakvarium, speciellt om du ligger och kör med koldioxid, har du aldrig så höga pH:n att det finns en enda chans att farliga mängder av ammoniak uppstår. Även om du inte kör med koldioxid (lowtech-kar) så är upptaget så snabbt att mängden fri ammonium oftas inte är så hög att problem uppstår även när pH:t stiger under dagen. Speciellt inte om du kör med en alkanitet kring 4 i KH. I ett korallrevsakvarium ligger det procentuella förhållandet mellan ammonium/ammoniak redan vid grundvärdet (pH ungefär 8,3) på 90/10. Vid pH 8,5 (25 C) är förhållandet 85/15. Förhållandet följer en e-kurva och vid 9,3 är det 50/50. I ett korallrevskar är det inte helt omöjligt att pH kan stiga upp mot 8,6 - 8,8 mitt på dagen under kraftig belysning (har du makroalger kan du eventuellt räkna med ännu högre pH) Under olyckliga omständigheter kan du komma upp till förhållande mellan det ofarliga ammoniumet och den farliga ammoniaken på 75/25. Det innebär att i en totala ammonium/ammoniak koncentratin på 0,4 ppm är du uppe i den farliga koncentrationen 0,1 ppm ammoniak. PatriksS du har helt rätt i att nitraten måste omvandlas till ammonium för att kunna transporteras i celler och vävnad. För att göra detta finns ett speciellt enzym. Detta enzym finns hos alla växter och de flesta alger med ett markant undantag. De blågröna algerna (cyanobakterierna) anses allmänt inte ha, eller åtminstone ha ett dåligt utvecklat sådant enzym. Detta gäller även de icke kvävefixerande varianterna. Nitrat skulle alltså missgynna dem. Vad gäller zooxantellerna så vet jag inte om de har enzymet men evolutionsmässigt vore det konstigt om de saknade det. PatriksS - vi skulle kunna gå vidare i disk men efter Norbergs sista inlägg vill jag inte göra det i denna tråd. Speciellt som vi kan missleda nybörjare som inte vet bättre. Men jag vill bara understryka att min åsikt är att det vore ett stort misstag att ta bort skummaren om man inte samtidigt ser till att ha en kraftig nitrifikation och bra biofilter. När skummaren kom på 70-talet hade de första skummgummibaserade filtren just dykt upp. Vad som fanns var långsamma ytterfilter samt luftdrivna bottenfilter. Ammoniakförgiftning var då den absolut vanligaste dödsorsaken. Skummarna ändrade scenaroiet drastiskt. Sen den tiden har den tekniska utvecklingen (och de biologiska kunskaperna) ökat markant vilket skapat förutsättningarna för att under vissa förutsättningar köra skummarlöst. MVH Lasse

Ja - de var den och i den fanns en länk till en annan ännu intressantare tråd - nämligen http://forum.marinedepot.com/Topic52254-9-12.aspx. Äntligen kommer vi inom en snar framtid få ett svar på vad som skummning tar bort och om vi vill bli av med det eller ej. Jag kommer att följa de tråden med intresse. I mina funderingar ingår balansen kväve/fosfor (N/P kvoten). Allt levande innehåller en viss kvot av dessa två ämnen. Kvoten är med några undantag relativ konstant mellan olika organismer. Hur dessa två ämnen utträder i ett system skiljer sig. Kvävet har olika luftfaser - fosfor har ingen luftfas. I ett vattensystem - även under "normala" förhållande tenderar kvoten N/P att minska vilket innebär att om hela tillväxtpotentialen togs tillvara så skulle det redan då finnas en tendens till att fosfor kommer att anrikas i vattnet (dvs - pga av bristen på kväve kommer inte x % av fosforn att bindas i nytt levande material) En kraftig skummning kommer att driva ut mängder av kväve som ammoniak och därmed kommer N/P kvoten att snedvridas och mer fosfor kommer att uppträda som överskott i vattnet. I min filosofi ingår att istället för skummare använda kraftiga och överdimmensionerade bakteriefilter av flera olika skäl. Ett är att en snabb nitrifiering kommer att "låsa" kvävet som nitrat och därmed garantera att mer av fosforn kan bindas i levande material - allt enligt den univesiella N/P kvoten. Bakterietillväxten i filtren (som också styrs av tillgången av organiskt kol) kommer också att binda N och K som sedan via "marin snow" kan tillföra de koraller som föredrar "levande" foder näring. Jag är övertygad om att även om jag lyckas minska kväveavgången så kommer med tiden N/P kvoten vara för låg momentan och på lång sikt kommer ett sakta uppbygge av P ske i vattenkolumnen. Det är på grund av denna insikt jag med stort intresse följt PatriksS tankegångar om tillsats av kaliumnitrat och även funderat på att i ett senare läge kanske gå över till ett mer kväverikt foder. Under tiden har jag i mina små akvarium valt metoden med vattenbyte som en kompromiss, vattenbytena är också till för att slippa hantera en massa tillsatser. Du har rätt Capote att i ett större akvarium är "vattenbytartaktiken" inte den optimala så jag inser att skall jag arbeta på samma sätt vad gäller att minska (eg nolla) N och P i vattenkolumnen via tillväxt så måste jag komma på tekniker att bibehålla N/P kvoten så att all tillförd fosfor konsumeras inom systemet. PatriksS KNO3 tillsättning är en utväg (och som du har förstått av mitt senaste inlägg i din egen tråd Capote så tror jag också att andra, bosatta betydligt söder om oss slagits av samma tanke). I ett större akvarium kan man också på ett betydligt säkrare sätt hantera tillsatser. Viktigt är att mina funderingar att köra skummarlöst gäller i akvarium där man kan bygga upp en avsevärd primärproduktion - eg korallakvarium och makroalg kar. I FO och FOWLS kar är dock skummare oöverträffbara. Mitt nästa kar kommer att bli ett Red Sea på ca 110 liter aktiv volym (+20 liter sump). Jag kommer att köra det skummarlöst (även om det finns en skummare med). Jag räknar med att på sikt arbeta upp ett mer eller mindre hårdkorallkar - det kan dock ta en tid. Tanken är att när tiden är mogen låta det gå över till ett SPS kar. När jag byggt upp min kompetens med detta kar så kanske ett större kar (400 liter + kan vara aktuellt - vi får se. För närvarande väntar jag bara på att Red Sea karet skall levereras till Sverige. MVH Lasse

Nja - metabolismen vid dessa låga temperaturer är kraftigt nedsatt så i förhållande till biomassan matar man nog betydligt mindre men bakterieverksamheten är kraftigt nedsatt också vilket gör att det som går ut som ammonium blir kvar där också. MVH Lasse

Äter den normalt och inte drar sig tillbaka så brukardet inte vara någon ko på isen. MVH Lasse

Det brukar gå väldigt bra att sära på stenarna. När jag flyttade mitt Mollyhotell till kompisens affär så tog vi ur den mesta LS:n i en balja hemma. Efter flytten upptäckte jag en liten LS-bit med någon polyp på i min balja. La i den i ett av mina småkar och denna polyp håller nu så smått på att brada ut sig i mitt gamla 27 liters. Det är en av mina älsklingskoraller och jag såg att korallfisken hade ett antal varianter när jag var i Linköping sisst. Jag hoppas han har kvar dem nästa gång jag är däruppe. MVH Lasse

Hej Min erfarenhet av de bruna är att de är i högsta grad kinkiga - däremot är de gröna hur stabila som helst. De bruna kommer nog att slå ut också med tiden men de verkar kräva rätt mycket ljus. MVH Lasse

Det är inte så problematiskt som det låter - men du bör nog i alla fall satsa på en mindre kylare. Och - nu är det många som skrattar eftersom jag säger det - en kraftigt överdimensionerad skummare eller luftare. Jag har diskuterat detta med Tintomara tidigare och lovat att komma med argument om varför men inte kommit till skott. Kort kan man säga att vid de låga temperaturer som det rör sig om här så har du ingen fungerande nitrifikation (inhibeterad under ca 10 grader Celsius) Du måste dock få bort det lilla kväve som du tillsätter i form av mat. Vid pH kring 8,3 så är 10% av intialkvävet i formen av ammoniak. 90 % som ammonium. Två jämnvikts lägen finns - mellan ammoniak och ammonium i vattnet och mellan ammoniak i vatten respektive i luften. Första jämnvikte bestäms av pH - andra av luftens innehåll av ammoniak. Är den 0 så kommer transporten från vattnet av ammoniak upp till luften per tidsenhet bara bero på storleken av ytan mellan luft och vatten. Vid en kraftig skummning/luftning är den i stort sett obegränsad och transport av ammoniak från vattnet upp i luften sker fort. Detta innebär att den pH beroende jämnvikten i vattnet mellan ammonium och ammoniak direkt kommer att ersätta den till luften förlorade ammoniaken med ny från ammoniumet o.s.v. Det är alltså möjligt att med kraftig skummning helt ta bort kvävet helt i ett kallvattensystem eftersom man inte behöver riskera någon nitrifikation. MVH Lasse

Min filosofi går ut på att inte skapa ett överflöd med "spillet" utan anpassa fiskbiomassan till den övriga biomassan i karet. Mellan tummen och pekfingret kan man räkna med att ca 20 - 25 procent av energin (och näringsvärdena) binds i fisken (pga av att fisk är kallblodiga och inte behöver energi för att hålla en jämn temperatur så uttnyttjar de fodret bättre än vad vi gör (10 % per steg i näringskedjan). Detta innebär att man kanske måste ha ca 4-5 gånger mer biomassa som koraller, andra lägre djur och alger än vad man har fisk. bygger man upp en större biomassa koraller och dylikt så kan man också ha mer fisk. De snabbväxande, i huvudsak fotosynteserande korallerna som Xenia/anthelia, stjärnpolyper, hairy mushroms och andra är för mig guld värda eftersom de snabbt binder näring och kan skördas och därmed gör man en näringsexport. Varför vill jag inte använda skummare i ett i huvudsak korallakvarium? Jag tror det hänt en massa saker sedan den tid du beskriver Capote. Skummarna har blivit effektivare - tar idag även annat än proteiner. De luftar ut kvävet fortare med mera. Det finns nackdelar med skummarna som man måste kompensera för. Jag ville med mina små kar se om det gick att köra skummarlöst och den slutsats jag har dragit från dessa experiment är snarare att för att lyckas i nanonivå så bör man inte använda skummare. Jag gör ganska kraftiga vattenbyte (även om det snarare blir 10-15 % i veckan istället för 50 % som jag gjorde i början). Anlednigen till vattenbytena är att jag inte vill syssla med tillsatser utan ersätta förbrukningen med nytt vatten. Jag är medveten om att skall jag köra med hårdkoraller i större utsträckning så bör jag åtminstone sätta in kalcium, magnesium och kontrollera alkaniteten. Norberg - vi har lite olika filosofi (och Capote står någonstan mitt mellan oss om man bortser från betydelsen av skummare) men som vanligt finns det inget rätt eller fel - bara olika sätt att närma sig verkligheten. En liten reflektion om pumpningen hos Xenia/anthelia. Om Capotes iaktagelser är allmängiltiga (vilket nog är troligt) så kan jag inte se pumpningen som något annat än att öka vattengenomströmningen per tidsenhet förbi korallen för att kompensera för den lägre kvävekoncentrationen i vattnet. För korallen är ju mängden närsalter per tidsenhet viktiga. Om koncentrationen i vattnet är x ppm och strömmen förbi y och näringen per tidsenhet räcker för korallen är det ju bara dumt att slösa energi på att pumpa för att öka vattenströmmen. Är däremot koncentrationen lägre än x ppm så kan det vara gynsamt för korallen att själv öka vattenströmmen (och därmed mängden närsalter per tidsenhet den exponeras för) genom pumpning. Det är är alltså möjligt att frågan om varför Xenia/anthelia pumpar eller inte har det vanliga svaret - minsta möjliga energiinsats för högsta möjliga biologiska vinst. MVH Lasse

Jo jag gjorde det lite halvhjärtat. Det fungerar om man gör en ordentlig kam. Jag gjorde också några håll nära botten eftersom jag gärna ville ha ett bottensug också. Detta påverkade ytavrinningen så den inte blev så stark. Det finns en tillsats (åtminstone i USA) till motsvarande Mollyhotellen som man hänger framför utsuget längs upp och som ger en ytavrinning. MVH Lasse

Jo men det kan aldrig bli så många ord som det antal färger som verklighetens färgskala har - allt är nämligen inte svart och vitt. Redan Einstein sa att allt är relativt om jag inte mins fel MVH Lasse

För mycket mat eller för lite i förhållande till vad? I förhållande till i naturen så ger de allra flesta av oss på tok för mycket mat och framförallt för kraftig mat (högt proteininnehåll) - det är bara att titta på tillväxttakt och "rundhet" kring magen för att förstå detta. I förhållande till vad fiskarna kan konsumera optimalt - då ger vi för lite mat. Vad ligger under denna paradox? De allra flesta fiskar är anpassade att äta och åter äta så fort det finns lämplig mat i närheten. De vet oftast nämligen inte när de kan äta nästa gång så det gäller att stoppa i sig ordentligt när maten väl finns där. Därför har de flesta fiskar troligtvis inte någon "mättnadsreglering" som varmblodiga djur har vilket gör att de kan stoppa i sig hur mycket som helst. De flesta fiskars magtarmkanaler är också konstruerade som "rör" - ni kanske har lagt märke till att fiskar ofta skiter i samband med att de äter - dvs är det inkomster så blir det omedelbart utgifter. I naturen varierar ofta födotillgången (och jaktlyckan) vilket gör att fiskar ofta (i naturen) växer "stötmässigt". Fiskar är också växelvarma - vilket innebär att de inte måste ha ett intag av "grundenergi" för att upprätthålla en jämn temperatur i kroppen och kan därför genomgå långa perioder av svält. Vad vi gör i akvarium (och i ännu högre grad inom fiskodling) är att vi uttnyttjar den förmåga oss fiskarna till snabb tillväxt men detta innebär givetvis bakslag också, nämligen kortatre livslängd, tidigare könsmogning (styrs av fetthalten), ökad stress, sämre vattenkvallité (även om du skummar kraftig). Det finns undantag och det är de fiskar som lever på "näringsfattigt" eller mat som är svårsmält. Framförallt växt och algätarna. Växter och alger har ofta cellväggar som är väldigt svårt att bryta ner och som det behövs ofta speciella enzym för att klara detta. De flesta växt och algätande fiskar saknar dessa enzym (troligtvis alla fiskar saknar det) men har istället ett betydligt längre tarmsystem än andra fiskar för att optimera näringsupptaget. Många uppskattningar tyder på att endast ca 10 % av näringen kan tas upp och användas. Dessa fiskar måste ju därför i stort sett gå och plocka och äta hela den vakna perioden för att kunna få tillräckligt med mat. När dessa fiskar kommer till ett akvarium så kommer deras beteende och långa tarmsystem skapa en del problem med den typ av lättsmälta högproteinfoder som vi ofta använder. Här (i förhållande till naturen) så är risken för övermatning stor och ohälsa för fisken. Vill man mata "naturligt" så är det vegetabiliska foder, typ maltabletter, noori och liknande som gäller. Maltabletterna tror jag är idealiska eftersom det krävs en del arbete av fisken för att tillgodogöra sig dem. Jag har användt dessa tabletter i många år till algspecialister såsom Tropheusar. Kontentan för min del är att om jag skulle satsa på att driva upp yngel (odla fisk) så skulle jag satsa på kraftiga reningsanläggningar (och då inte bara skummare) och utnyttja fiskars förmåga till snabb tillväxt genom att mata mycket. Någon lång livslängd behöver jag ju inte bekymra mig om eftersom de förhoppningsvis inte är så länge hos mig. Om jag däremot skall ha ett korallrevsakvarium med optimalt både för fisk och koraller så skulle jag mata väldigt lite, koncentrera mig på naturlig tillväxt, mata med den typ av foder som finns i naturen och undvika anläggningar som jag inte riktigt vet vad de tar bort eller tillför. Försöka hålla de vattenparametrar som koraller och lägre djur behöver genom en balanserad matning av fiskarna. Fiskarna är motorn i ett väl fungerande akvarium och maten är bränslet. Med tillförsel av mat avser jag givetvis ochså den matning man gör direkt till korallerna också. MVH Lasse

Ävenom flödet är litet genom ett svavelfilter så är det ju bättre att låta utflödet gå igenom en bädd av kalciumkarbonat (eller varför inte magnesiumkarbonat). Då får man ju ner vatten med 7,8 (ungefär) i sitt kar istället för 5,1 och tär inte så mycket på KH:t i karet MVH Lasse

Vill bara till Ingvars upplysning om linjäriteten på en pH elektrod lägga till följande. Denna uttrycks ofta som elektrodens slope och varierar mellan olika tillverkare. En typisk slope är -56 mV (dvs mv ändringen för ett steg upp på pH skalan. Jag har arbetat med elektroder från olika märken och de vanligaste "sloparna" brukar ligga mellan -56 och -60 mV. Det är riktigt att pH 7 är teoretiskt 0 mV. Vid en kallibrering anpassar du med ph 7 lösningen denna 0 punkt. Avvikelsen på denna kallas Off-set point. Med pH 4 (eller pH 10) kallibreringen bestäms den "verkliga" slopen. Till skillnad från Ingvar så brukar jag använda pH 10 som kallibrering när jag skall mäta över 7 eftersom det erfarenhetsmässigt skiljer lite grand på den "verkliga" slopen (lutning är ett bättre svenskt ord) om man är över eller under pH 7. brukar finnas rek. från elektrodtillverkaren. Problemet med kallibreringslösningen löses genom att alltid använda färska, från ampuller blandade standarder. Men för våra mätningar funkar bägge varianterna. MVH Lasse

Nja - natriumkoncentrationen i saltvatten är ju inte direkt låga ca 17000 ppm så det måste nog vara i ett annat sammanhang Stig. Natrium och kalium är sammanbundna i cellmetabolismen genom de sk jonpumparna (eller jonkanaler) där natrium aktivt pumpas ut ur cellen genom ett byte mot kalium. Tillbaka till kaliumbrist. Det är fortfarande så att jag inte vet vid vilken nivå av kalium som korallerna uppfattar som brist. I mitt tidigare inlägg förde jag till torgs att det skulle troligtvis krävas att kaliumhalten skulle sjunka från de normala (över 350 ppm) till i stort sett 0 för att kaliumbrist skulle uppstå för zooxantellerna och därmed koralldjuret. Detta är iofs möjligt i gamla kar och ju mer jag tittar på problemet så framstår kaliumbrist som en mycket intressant förklaring både till "old tank syndrome" och RTN. Det kan också vara möjligt om kaliumet försvinner (eller binds) på något annat sätt. Det har på flera ställen i artiklar jag läst påpekats att för hög kaliumnivå i celler och plasma kan motverka magnesiumupptaget. Jag antar att det sista citatet kommer från någon bruksanvisning och jag skall ta några brottstycken från den. Jag kan nämna några vanliga kaliumsalter (potassium salts) Kaliumklorid, kaliumsulfat, kaliumnitrat, kaliumdiväteortofosfat. Ni kan hitta en lång lista på olika kaliumföreningar på länken http://taric.tullverket.se/taric/htm/vhb/vhb_index/ta_k.htm Med en nivå på över 350 ppm kalium i nyblandat saltvatten tror jag inte det är "överdoseringen" av kaliumet i ett kar som har brist på kalium som kan leda till increased algae growth. Snarare något annat ämne - vad det nu kan vara............ Är det någon mer än jag som plötsligen börjar att ana några ugglor djupt ner i någon tysk mosse? MVH Lasse Edit: Din länk är till en artikel som visar att både den blågröna algen Anabaena torulosa (som är en söt och brackvattensart) och bakterien Escherichia coli har förmågan att ändra sammansättningen på ett antal proteiner om de utsätts för brist på kalium. Väldigt intressant för mig men jag vet inte om det tillför något i denna debatt mer än att i dessa försök var kaliumkoncentrationen i "brist"provet lika med 0 vilket stöder mina teorier lite grand.