Gå till innehåll

Nostalgitråden


Keek

Rekommenderade inlägg

Tänkte ni gamla uvar kunde gotta er i lite nostalgi och berätta lite hur det var förr hehe

själv så hade jag saltvatten på 70talet men då fanns ju inga levande koraller utan bara döda korallskelett som man färgade som ni minns . Jag sluta med saltvatten ja akvarie överhuvudtaget när mopeder, bilar och tjejer tog all tid :).

när jag nu började om för snart 2 år sen så hade ju ni gjort allt jobbet, bara för mig och läsa lite här och följa era råd . Tack för det förresten

så jag var aldrig med när skummare, levande sten och riktiga koraller börja dyka upp.

Kan ni inte berätta lite om era första erfarenheter av detta och hur det kändes när ni första gången fick en korall att överleva och växa.

glöm inte en ungefärlig tid så man vet var historien ligger.

även om när tekniken kom och när saltvatten kom ut på internet . ja all nostalgi ni kan komma med, bara gotta er ;)

Kenneth

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

tack för den länken :) lite mer sånt menar jag

måste känns fantastiskt första gången man såg en korall växa eller hur?

PÅ 80-talet hade jag tyvärr inte nöjet att se koraller växa, jag hade nämligen inga koraller!

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

Jag var ju inte så gammal på 80-talet, eller i alla fall inte i början av det. Men jag vill minnas att det fanns en jättestor (den var säkert inte så stor, kommer ihåg en korsspindel i vår trädgård som min farsa fick slå ihjäl för jag var livrädd och i mitt minne är den som ett monster värre än nåt man kan se i djurpark, antagligen för att jag var 4 ggr mindre än jag är nu) akvariebutik i ett köpcenter/galleria i Växjö, eller om det var i källaren under?, som jag tror hade lite salt (eller är det inbillning?) och det löjliga är att jag även nu kan frammana bilden av såna där gula kirurger som simmar runt.

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

Jag har väl inte så mycket att skriva om när det gäller saltvattenserfarenheter - inte i Wikings klass i alla fall. Mitt första saltvattenskar startade jag kring 1978 - jag minns inte riktigt exakt i alla fall men min dotter var såpass gammal så hon pratade (gjorde det tidigt) och kunde inte uttala sj ordentligt. Hur vet jag det - jo ett ouplånligt minne från denna tid var att vi skulle mata akvariet så "höhästen" fick mat (levande artemia). Bottenfilter var ett obligatorium - skummare nämndes nog även om de blev mer populära senare. Min uppsättning var ett 60 liters helglasakvarium, bottenfilter, ett EHEIM ryggsäcksfilter, en ramp bestående av två glödlampor på 15 watt vardera (jag var dock så långt framme att jag använde åtminstone en neodynlampa - en slags glödlampor med blåviolett sken). Starten skedde enligt alla regler (dåvarande). Blandning av salt, en eller två black molly i, försiktig matning och nitrittester varje dag. Efter tre veckor så lös fortfarande den förbenade nitrittesten rött som ett förstamaj tåg (på den tiden alltså). Ett telefonsamtal till en lite mer erfaren kompis och jag fick ett tips som idag går under beteckningen "Lasses snål-nitriveck" på ett annat akvariumforum. Men nu vet åtminstone ni att jag knyckt ideén :). Nåväl jag var hemma en fredag, sjukskriven från jobbet och beslöt mig för att testa tippset (ni som träffat mig undrar säkert hur jag kan minnas saker så lång bak i tiden - förklaringen är att jag lider av ett sk 20-20 minne, dvs jag minns bara saker som inträffade för 20 sekunder sen eller för 20 år sedan :)). Det gick ut på följande - gå ut i närmsta skogsbacke, gräv upp lite ogödslad jord från ytskiktet, ta hem det och slamma upp det i en hink vatten. Filtrera genom ett kaffefilter (kallades då melittafilter och var häftigt klorblekta till skinande vitt). Ta och pytsa i lite av filtratet i akvariet. Någon ådra hos mig även på denna tid fick mig att uppträda med en viss analytisk handlingsförmåga så jag tog och mätte nitriten timme för timme. Nu fick jag en av de häftigaste a-ha upplevelserna i mitt liv och det var att jag stegvis under dagen fick se mina > 3 mg nitrit per liter stadigt sjunka till 0 och ofärgat prov på kvällen. Sedan var det dags att befolka karet. Inredningen var ju döda koraller men jag fick även tag i en cylinderros (det är sällan jag ser dessa nuförtiden) och någon eremit hade jag också. En rödvit boxarräka (då kallad putsarräka) bodde där också. Kommer inte ihåg vilken fisk jag hade - troligtvis någon fröken och jag kan minnas en clown också. Clowner var inte sådär populära på den tiden - detta var långt före Nemos tid. Idag kan man ju inte visa ett saltvattenskar för någon unge utan att det finns en Nemo i karet - lustigt hur en film som innerst inne handlar om att inte fånga upp vild fisk till fångenskap får en precis tvärtombetydelse. Jag tror inte det finns något som drivit denna hobby så kraftigt framåt hos icke akvarister som just denna film. Men framförallt mins jag "höhästen" - den levde åtminstone hos mig i något år. En besvikelse med detta kar och som jag tror ledde till nedläggningen efter två år var att hur jag än försökte så fick jag inte den tillväxt av de nödvändiga (på den tiden) långtrådiga alger som var ett måste för ett hälsosamt akvarium. Caluerpa växta bra - men inte dessa absolut oersättbara trådalger. Detta gjorde att jag aldrig vågade försöka med något som ansågs vara svårt.........

Nåväl efter nedläggning kring 1980 (andra barnet kom då och vi flyttade till mindre lägenhet) så har jag irrade jag omkring i ciklidträsket till ca 1993 då jag la ner hobbyn helt under några år. När jag flyttade till Göteborg 2002 så tog jag upp hobbyn igen (ciklidträsket) för att några år sedan se de små Aquatic Naturekaren som perfekt matchade vad jag tyckte var optimala enkla saltkar - och på den vägen är det även om jag just nu sitter och lyssnar till ett vågskvalp i vardagsrummet från ett 450 liters under utprovande. Nu har jag ju erfarenhet från små kar 27 - 110 liter och lite större saltkar från 800 kubik till 1400 kubik - nu är det dags för att testa mellanstorleken :).

MVH Lasse

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

Jag var ju inte så gammal på 80-talet, eller i alla fall inte i början av det. Men jag vill minnas att det fanns en jättestor (den var säkert inte så stor, kommer ihåg en korsspindel i vår trädgård som min farsa fick slå ihjäl för jag var livrädd och i mitt minne är den som ett monster värre än nåt man kan se i djurpark, antagligen för att jag var 4 ggr mindre än jag är nu) akvariebutik i ett köpcenter/galleria i Växjö, eller om det var i källaren under?, som jag tror hade lite salt (eller är det inbillning?) och det löjliga är att jag även nu kan frammana bilden av såna där gula kirurger som simmar runt.

Tyvärr Mattias affären du menar var faktiskt inte stor eller hade någor salt. Jag tror du far efter Akvariekällan som låg på Regementsgatan och var specialiserade på ciklider från Malawi och Tanganyika. De finns i gult också. Och hade du tur (eller otur) när du besökte den butiken så i slutet av 80 talet så kunde du förutom Stefan (som ägde butiken) träffa en skäggig j-l samt en som såg gammal ut redan då (Stigigemla). Vem den skäggiga var kan du nog föreställa dig :). (Hint - jag bodde i Aneboda på den tiden).

MVH Lasse

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

Det var nitrit det gällde (och inte nitrat) och nitrifikationsbakterierna finns i överflöd i ytjord. Där är där de har sin största ekologiska betydelse. Vad jag gjorde var helt enkelt att tillsätta bakterier som omedelbart började att förvandla ammonium och nitrit till nitrat. Min a-ha upplevelse bestod i att jag plötsligen framför mina ögon fick se det som man läst en del om och snabbt gick det.

MVH Lasse

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

Det första akvariet jag startade var på drygt 100 liter. Jag startade det enligt alla rekommendationer från den lokala akvariebutiken, vilket innebar;

- hemmagjort bottenfiler av korrugerat plast, som man borrade hundratals små hål i

- dessuton 2 större hål, ett i varje bakända, där man limmade fast grövre PVC rör

- filtret drevs med en luftpump och 2 syrestenar

- ovanpå filtret ett ca 3 cm tjockt lager av snäckskal, det köpte man på Lantmännen i 50 kilos säckar, billigt, men fullständigt värdelöst.

- döda korallskelett som inredning, och de var inte billiga.

Detta kar fick jag aldrig att fungera, dvs fiskarna levde högst några veckor, ibland bara några dagar.

Snäckskalen var billig i inköp, nästan omöjlig att få helt ren, dessutom packade den sig så filtret fungerade troligen aldrig. Efter 2, kanske 3 omstarter så gav jag upp. det blev aldrig något fungerande kar.

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

Tyvärr Mattias affären du menar var faktiskt inte stor eller hade någor salt. Jag tror du far efter Akvariekällan som låg på Regementsgatan och var specialiserade på ciklider från Malawi och Tanganyika. De finns i gult också. Och hade du tur (eller otur) när du besökte den butiken så i slutet av 80 talet så kunde du förutom Stefan (som ägde butiken) träffa en skäggig j-l samt en som såg gammal ut redan då (Stigigemla). Vem den skäggiga var kan du nog föreställa dig :). (Hint - jag bodde i Aneboda på den tiden).

MVH Lasse

Nej nej - gamla goda Akvariekällaren var jag ofta på. Hade inte Stefan affären med sin bror? Vad fan är det du som är Forsberg - är det det du menar??

Den butiken jag pratar om låg under eller i den där gallerian nära Oxtorget - vad fasen heter den?

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

Jag minns när vår lantis-akvarieaffär hade en Pterois volitans i en liten burk, c a 1980 - fy tusan vad mäktigt det var. Det var det enda i saltvattensväg de hade tror jag, kanske någon liten burk till.

Jag kan intyga att varje lokal akvariebutik med självaktning hade minst 1, ibland kansk 2-3 saltvattenskar i butiken. Oftast var de helt tomma på djur, ibland fanns det dock några frökenfiskar eller liknande.

Jag vet inte hur många zoo-butiker jag har varit inne i men oavsett vilken stad jag kom till så var det obligatoriskt med ett besök i varje butik. Familjen fick snällt vänta i bilen utanför, ibland med varsin glass som tröst.

Normalt gick det till som så att man i den lokala butiken fick beställa vilken fisk man ville ha och efter någon vecka eller två så hade de fått hem den. Enda chansen att få se många kar och mycket djur var att bila till någon av de större saltbutikerna i landet. Dit hörde Korallfisken i Lidköping och Ciklidimporten i Staffanstorp. Det fanns säkert fler större butiker men inga som jag besökte.

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

Växjö Akvarieaffär låg i källaren till gallerian Flanören i några år. Nu är det gubbdagis där - Clas Ohlson. Och namnet är numer Tegnergallerian som den fått efter renovering för några år sedan

Just så heter den - och i minnesbilder från min barndom skulle det alltså ha funnits lite saltfisk där...

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

Nej nej - gamla goda Akvariekällaren var jag ofta på. Hade inte Stefan affären med sin bror? Vad fan är det du som är Forsberg - är det det du menar??

Den butiken jag pratar om låg under eller i den där gallerian nära Oxtorget - vad fasen heter den?

Det är mitt andra namn alltså :)

MVH Lasse

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

Det är mitt andra namn alltså :)

MVH Lasse

Åh fasen - jag köpte alla mina akvariegrejer och djur och foder och allt där så då vet jag ju exakt vem du är. Du hade en dotter som hette Anna tror jag, som ingick i periferin av min bekantskapskrets så man stötte på henne lite här och där på fester och rockkonserter och sånt. Och så försökte du odla nån sorts malar tror jag.

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

Jodå det stämmer - moder till den lilla krabat du ser på min avatar på Zoopet - numera boende utanför Eslöv samt den lilla tvååring som ville mata "höhästarna" i inlägget ovan. Malarna (olika L-malar) höll jag på med ett tag - ett av de minst lyckade projekt jag gjort tyvärr - jag var väl 15 år före i min tid där.

MVH Lasse

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

Jodå det stämmer - moder till den lilla krabat du ser på min avatar på Zoopet - numera boende utanför Eslöv samt den lilla tvååring som ville mata "höhästarna" i inlägget ovan. Malarna (olika L-malar) höll jag på med ett tag - ett av de minst lyckade projekt jag gjort tyvärr - jag var väl 15 år före i min tid där.

MVH Lasse

Ja där ser man - lite kul och oväntat. Det blev ju riktig nostalgi det här...

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

Tja, skall det nu vara en gubbtråd så hör jag dessvärre kanske till bland de som kan säga nåt i saken. Jag sprang ju åtskilligt på tre akvarister i Karlstad nån gång på tidigt sjuttiotal, det var för sin tid en spännande affär, krokodiler, rockor, där fanns åtskilligt att se. Och även saltkar med det urval som styrdes av den tidens sätt att driva kar, tryckare, igelkottar, paddelaborrar - mycket av det som var vanligt i karen då har blivit sällsynt nu när det är andra kravspecar på den ideala fisken. Det där låg dock bortom min budget, på den tiden ägnade jag mig mest åt mört, abborre, gädda och sånt. Jag körde dock ett tag ett kallt salt med en krabba, några räkor och snultror. Jag hade väl egentligen inte värst stort grepp på läget men det funkade någorlunda ändå. Även om det aldrig blev nåt varmt saltvatten på den tiden gick det ju ändå an att drömma och böcker blev det ju, saltvattensakvariet, allt om saltvattensakvariet, fiskarna i saltvattensakvariet osv, gamla klassiker som delvis är rätt mossiga men ändå kan ha ett och annat att säga även i dag. Man undrar ju med tanke på hur ofta de dyker upp de där böckerna hur många som egentligen såldes och hur många av de som köpte böckerna som egentligen kom till skott?

Fast det där med koraller, jo det var ju spännande när de kom men den verkliga revolutionen skulle ju jag ändå säga kom långt tidigare och jag pratar ju då om silikon. När jag började med akvarier så fanns det ju två varianter, dels helgjutna glasakvarier som bara fanns i måttliga storlekar och allt för lätt kunde spricka, dels akvarier med metallram och inkittade rutor. Det där kittet var inte så roligt, läckage var allt för vanligt och det var rakt inte enkelt att rätta till. För saltakvarister så var problemet avsevärt, dels skulle man ha tag på kitt som inte förgiftade vattnet, dels så skulle man hindra ramen från att rosta så att det kunde hamna olämpligheter i vattnet. En stor saltburk var en utmaning att få att fungera redan så långt som att vattnet skulle stanna kvar och inte bli förgiftat.

Sen kom ju spånskiveepoken. Hopskruvade spånskivor som man isolerade med lack, plötsligt så gick det att göra saltburkar som inte förgiftade vattnet i hyggliga storlekar utan att kostnaderna blev astronomiska. Lite överallt snickrades det akvarier och allt var plötsligt enklare. Dock inte enkelt, skadades lacken så var det allvarliga problem och akvarierna vägde multum. Jag har fortfarande kvar ett par såna där burkar som faktiskt fungerar, det är väl nästan museiföremål numera.

Men så mitt i allt detta snickrande började det höras rykten om folk som limmade akvarier. Vilket skämt, det sa sig väl själv att sånt inte kunde fungera. Det gjorde det inte alltid i början heller, innan allt fallit på plats med glastjocklekar, arbetsteknik och limtyp hände det allt både det ena och det andra. När det hela satt sig var i alla fall inget sig likt, både för söt och salt fanns det nu krångelfria akvarier till rimligt pris. Har man inte försökt sig på att kitta om ett gammalt ramakvarium så förstår man nog inte vilken enkel tillvaro vi har nuförtiden.

Å andra sidan har ju annat blivit desto värre. Visst är det bra att vi har kunskaper och möjligheter, koraller, metallhalogen, skummare... visst är det en spännande utveckling. Den är dock inte bara på gott, allt har blivit så dyrt och krångligt så det är risk att det stänger ute många som skulle kunna vara intresserade. Man måste faktiskt inte ha allting, det går att köra åtskilligt med enkla medel och det är viktigt att inte glömma bort även om det finns attan så avancerad teknik att få tag på.

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

Jag vill inflika med att jag inte tillhörde dem som exprimenterade speciellt mycket med belysning och annan teknik. I början av 80-talet bildade jag familj och byggde hus, så det var mycket måttliga summor som kunde spenderas på akvariet.

Levande sten gick inte att få tag på i mina trakter, det var dyrt nog att fixa faxesten från södra Sverige.

Några testade kvicksilverbelysning vilket inte var helt gratis.

Jag håller med Bygert om att man absolut inte måste ha allting. Ibland har vi en förmåga att fokusera för mycket på tekniken och för lite på våra djur. Idag har vi väldigt mycket djur i våra kar och detta tack vare tekniken. Förr fanns det helt enkelt inte samma möjligheter.

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

Gå med i konversationen

Du kan posta nu och registrera dig senare. Om du har ett konto, logga in nu för att posta med ditt konto.

Guest
Svara på detta ämne...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Ditt tidigare innehåll har återskapats.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Skapa Ny...