Gå till innehåll

ZeoVit = regenereringsteknik för Clinoptilolite?


Janne

Rekommenderade inlägg

  • Svar 83
  • Skapad
  • Senaste svar

Mest aktiva i detta ämne

Jag har nu läst igenom artikeln och de resultat den visar är enligt min mening inte applicerbara på sättet att köra enligt Zeovitmetoden - åtminstone inte det sätt som de förespråkar i artikeln (column chromatography metod).

Först - det de kallar TIE är en serie metoder att med indikatororganismer utröna om ett vattenprov är akutgiftigt eller inte och också fastställa vilket ämne som är ansvarigt för giftigheten. Eftersom ammonium/ammoniak är kända att orsaka giftighet så vill man finna en metod att avlägsna dessa ämnen så de inte stör resultatet av toxitetstesten. Man vill samtidigt också se om zeoliten avlägsnar kända metaller.

Kolumnkromatgrafi bygger på att en känd mängd vätska får med gravitetens hjälp med en konstant hastighet passera ett rör med den upptagande massan. Dvs efter passagen så är inte zeoliten, i detta fall, i kontakt med vattnet och någon jämnvikt uppstår inte. Skall någon av metoderna jämföras med zeovitmetoden så är det slurrymetoden.

Jag har som jag sagt tidigare varit med om 3 stora försök att utnyttja zeolit som basen för en jämn nitrifikation inom sötvatten. En gång, på en anläggning, så fick man en funktion som nu i backspegeln framstår som ett upptag istället för nitrifikation. I detta fall var det en barkmassa inblandad. Åtskilliga försök har gjort senare som visar samma sak - det fungerar inte med bakteriell regeneration - nitrifierarna kommer inte åt den låsta ammoniumet. Det Claes A påpekar i ett tidigare inlägg om att det faktum att ammoniumet pga andra joners affinitet kanske går fram och tillbaka och därför kanske tidvis vara tillgängliga för nitrifierarna kan vara en teoretisk möjlighet men i praktiken (med de låga ammoniumhalter i procent av de konkurerande andra jonerna, främst K och Na) så kommer inte zeoliten att ha någon fördel jämfört med ett bra fungerande nitrifikationsfilter i ett igånkört akvarium. Speciellt inte SIR 600 med sin stora affinitet för kalium.

En annan interessant iaktagelse från testen är det totala upptaget av koppar, bly och zink. Kan vara både en fördel och nackdel. Fördel vid avgiftning av vatten men eftersom samtliga dessa metaller också är nödvändiga spårämnen så kan det vara en nackdel vid en kontinuerlig drift.

Min åsikt är fortfarande att det är "ett koka soppa på en spik" scenario där spiken är zeoliten. Dvs, det är alla de procedurer (alla välkända) runt om som gör att metoden fungerar - inte zeoliten. Applicera zeovitmetodens metoder på ett annat filtermaterial så kommer det att fungera lika bra - Om zeoviten påverkar metoden som helhet så börjar jag nog nu gå ifrån åsikten att den är ett onödigt inslag till att den kanske dessutom är negativ (kaliumupptag, upptag av spårämnen och vad mer känner vi inte till ännu?). Observera att jag inte säger att metoden som sådan inte fungerar - bara att zeoliten i bästa fall är ett onödigt inslag.

MVH Lasse

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

Men Lasse. SIR 600 är inte Clinophilite och ingår inte i Zeovit. Enligt tillverkaren är det inte heller en naturlig zeolit utan den är fabriksbehandlad. Att den kom med i tråden här beror bara på att den kunde ta upp ammonium.

När man jämför kolumn och omrörningsmetoden (slurry) ser man också att den kan avge ammonium och att upptaget även beror på salthalten. Starka indicier på en jämvikt som jag hävdat i början på tråden.

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

Kolumnkromatgrafi bygger på att en känd mängd vätska får med gravitetens hjälp med en konstant hastighet passera ett rör med den upptagande massan. Dvs efter passagen så är inte zeoliten, i detta fall, i kontakt med vattnet och någon jämnvikt uppstår inte. Skall någon av metoderna jämföras med zeovitmetoden så är det slurrymetoden.

Det är viktigt att cirkulationen i reaktorn inte överstiger 400 l/h per 1 liter ZEOvit för då leder det till TN på korallerna och om det understiger så fungerar det sämre.

Min åsikt är fortfarande att det är "ett koka soppa på en spik" scenario där spiken är zeoliten. Dvs, det är alla de procedurer (alla välkända) runt om som gör att metoden fungerar - inte zeoliten. Applicera zeovitmetodens metoder på ett annat filtermaterial så kommer det att fungera lika bra - Om zeoviten påverkar metoden som helhet så börjar jag nog nu gå ifrån åsikten att den är ett onödigt inslag till att den kanske dessutom är negativ (kaliumupptag, upptag av spårämnen och vad mer känner vi inte till ännu?). Observera att jag inte säger att metoden som sådan inte fungerar - bara att zeoliten i bästa fall är ett onödigt inslag.

MVH Lasse

Något som talar imot dina spekulationer är att man måste byte ZEOvit:en efter 6-10 veckor för då är zeoliten förbrukad och den fungerar ej längre. Hur länge man kan använda zeoliten beror på hur mycket näringsämnen man har.

/Janne

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

Jag har nu slutligen läst igenom SIR-600-artikeln och har svårigheter att fastställa om experimenten verkligen ger några vettiga svar. Författarna rapporterar nämligen experiment där så mycket som 30 g SIR-600 används på så lite som 100 ml (1 dl!) vatten. Eftersom tillverkaren anger att materialet binder 1.3 mol monokatjonsekvivalenter per liter (motsvarar exempelvis 50 g kaliumjoner) torde 30 g av materialet med lätthet hunna binda större delen av kaliumet i havsvattnet i experimentet (100 ml havsvatten innehåller 1 mmol = 0.04 g kaliumjoner). Vidare anger tillverkaren att affiniteten för kaliumjoner är högre än för ammonium vilket skulle betyda att materialet i princip kan strippa den lilla vattenvolymen som används på kalium och endast kvarvarande kapacitet skulle då binda ammonium. Denna tolkning verkar också stämma eftersom att författarna anger att när mindre mängder zeolith användes (5 g) fick de sämre avlägsnande av ammonium.

Jag hade hoppats att artikeln dokumenterade i alla fall en zeolith som kan binda ammonium med hög affinitet i saltvatten, men det verkar inte så. I avsaknad a "proof of principle" kvarstår endast tillverkarens uppgift att ZEOvit är en blandning av zeolither som faktiskt kan binda ammonium i saltvatten.

Vad gäller tillgänglighet av eventuellt bundet ammonium i ZEOvit så finns vissa faktum att ta hänsyn till:

- Bakterier (liksom alla celler) importerar ammonium via transportörer i plasma membranet. Sådana transportörer kan bara binda ammoniumjoner i lösning. Bundet ammonium är inte direkt tillgängligt.

- Jonbytare står alltid i jämvikt med omgivande vatten och upprättar den jämvikten snabbt. Hur långt den jämvikten är driven till bunden eller fri jon beror helt på affiniteten. Om ZEOvit kan binda ammonium i saltvatten måste den ha en mycket högre affinitet för ammonium än andra vanliga joner som natrium och kalcium. Notera dock att i ett ganska komplext jonsystem som saltvatten kommer olika joner att tävla om bindningsplatserna och jonerna kommer därmed att mycket snabbt hoppa av och på materialet. Ammonium skulle därmed lokalt kunna vara tillgängliga för bakterier om affiniteten för ammonium och övriga joner var rätt avpassad. Om den sedan är det vad gäller ZEOvit eller om det ens är praktiskt möjligt vågar jag inte yttra mig om.

(Jag börjar bli lite frusterad av bristen på fakta och funderar faktiskt på att köpa mig lite ZEOvit och testa om det ens binder ammonium i saltvatten...)

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

Något som talar imot dina spekulationer är att man måste byte ZEOvit:en efter 6-10 veckor för då är zeoliten förbrukad och den fungerar ej längre. Hur länge man kan använda zeoliten beror på hur mycket näringsämnen man har.

Men Janne, det kan lika gärna betyda att de fina porerna i zeoliten kläggar igen (och därmed minskar den tillgängliga ytan för bakterierna) som att zeolitens jonbindande förmåga avtar.

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

Men Janne, det kan lika gärna betyda att de fina porerna i zeoliten kläggar igen (och därmed minskar den tillgängliga ytan för bakterierna) som att zeolitens jonbindande förmåga avtar.

De kan det mycket väl vara, men om de är det så måste det ju vara zeolit och inte som Lasse skriver. "Applicera zeovitmetodens metoder på ett annat filtermaterial så kommer det att fungera lika bra"

/Janne

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

  • 2 veckor senare...
De kan det mycket väl vara, men om de är det så måste det ju vara zeolit och inte som Lasse skriver. "Applicera zeovitmetodens metoder på ett annat filtermaterial så kommer det att fungera lika bra"

/Janne

Det kan lika gärna betyda att porerna (och därmed en stor yta) är igentäppta så "sittplatserna" blir för få både för aeroba som anaeroba bakterier. Detta fenomen inträffar till och med i så stora "porer" som biobollar om de inte rengörs ordentligt på ett eller annat sätt. "Backspolningar" typ det Janne beskrivit rengör definitivt inte alla fina porer i ett zeovitmaterial. Dessutom är väl inte den nya zeoviten gratis?

För övrigt konstaterar jag att både jag och Claes A är ganska ense i konstaterandet att det är bara tillverkarens ord som stöder teorin om zeovitens ammoniumbindande förmåga i saltvatten. Och detta räcker åtminstone inte för mig för att köpa påståendet när så mycket annat tyder på motsatsen.

MVH Lasse

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

Gå med i konversationen

Du kan posta nu och registrera dig senare. Om du har ett konto, logga in nu för att posta med ditt konto.

Guest
Svara på detta ämne...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Ditt tidigare innehåll har återskapats.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.


×
×
  • Skapa Ny...