Är själv gammal fotonörd som kört mycket med Nikons semi-proffs D200 & D300, men tröttnat. Själva spänningen och kärleken till bilden dog för mig när analogkameran försvann med Digitalkamerans intåg. Det är helt fantastiskt att vara obegränsad och kunna redigera och fixa i efterhand, men att komma hem med 150 bilder efter en skogspromenad gör mig mest trött. Man orkar knappt kolla igenom dem och långt mindre välja ut den bästa för att spara eller redigera. Tackar vet jag när jag hade min Pentax Z-1p. 4-5 gluggar att välja på. stoppat i en ny Fuji Reala ISO 100 och till det favoriten Tamron SP90 manuell. När rullen var slut körde man hem, blöt om knäna och med förhoppningen att just tagit den perfekta bilden. -vilket man först visste när bilderna var framkallade. Nä jag är inte bakåtsträvare utan älskar tekniken i sig. Kan känna lite det samma med sättet vi konsumerar så mycket annat oavsätt vad. Musik, mat, upplevelser, vänner ... Längtan och lyckan att lyckas förtas ofta av den allt kortare vägen till att uppnå det man vill. Ps. -Jag ser 4 flat worms på 2 olika bilder.