Tintomara

Okej. Snälla, sluta kommentera vad jag skrev nu. Jag har misstolkat Jannes svar. När jag läser om tråden kan jag inte förstå hur jag kunde uppfatta hans inlägg som provocerande. Janne, jag hoppas att du ursäktar mig för detta, jag har lite svårt för att tolka personer när jag inte kan se deras ansikten.

Jag dömer faktiskt inte ut den. Det enda jag vänder mig emot är åsikten att det inte är viktigt att veta hur den fungerar.

Hmm... när jag läser igenom mina inlägg låter de faktiskt aggresiva... Allt jag ville uttrycka var egentligen att "jag kunde se en poäng med att förstå detaljerna i hur ZEOvitmetoden fungerar". Det är bara det att jag faktiskt är intresserad av ZEOvitmetoden. Den är intressant, men jag kan inte köra den. Åtminstone inte på samma premisser som Janne. Det där tycker jag låter som en intressant förklaring till en del saker...Jag i en annan tråd ifrågasatt poängen med att ympa ZEOvitem med nya bakterier, eftersom Janne ganska hårdnackat har hävdat att man ympar ZEOviten med nya bakterier därför att man vill få en "välfungerande" näringstransport av kväve ifrån vattnet till bakterierna. Men jag har även nämnt ett undantag, en möjlig situation där jag kan se en anledning, kanske till och med ett behov av att ympa ZEOviten med nya bakterier: Nämligen att det kan finnas en poäng med att ympa om man är ute efter någon speciell egenskap hos bakterierna som inte har med nedbrytningseffektivitet eller tillväxthastighet att göra. Det jag närmast kan tänka mig är om man vill hålla en kultur med "extra näringsrika bakterier", därför att om bakterierna är "extra näringsrika" (på bekostnad av hur effektiva nedbrytare de är), så skulle de "extra näringsrika bakterierna" sakta slås ut av de bakterier som är "mer effektiva nedbrytare". Frågan är bara hur mycket extra "nyttighet" man får för den extra skötseln (ympningen). Det är en fråga som jag skulle vilja få besvarad av flera skäl. Bland annat av nyfikenhet, men också därför att det säger någonting om hur lätt/svårt det vore att göra någonting som liknar ZEOvitmetoden på alternativa vägar. Hur ser din "egen variant av ZEOlitmetoden ut"? Har du någon uppfattning om hur mycket mer eller mindre effektiv den är gentemot den officiella ZEOvitmetoden?

Tja. I Härnösand så finns det en gubbe som odlar öring i ett par innomhusdammar. Sedan får vattnet rinna över i en jordbädd där han odlar tomater, och så renas vattnet på det viset. Sedan äter han hemmaodlad öring och tomater. Ännu smartare vore det om han hade odlat kackerlackor på tomatblasten för att sedan mata öringen med dem (om nu öring gillar kackerlackor är en annan fråga), men vad jag förstår så är han inte intresserad av att odla kackerlackor. Fast du kanske menar genomtänkta metoder för att odla stenkoraller i saltvatten? Jag tycker att det är lika genomtänkt att odla fytoplankton och zooplankton, men jag förnekar egentligen inte att ZEOvitmetoden är en vettig idé. Däremot vill jag veta *hur* den fungerar. Du frågade vad man skulle ha för nytta av att förstå *hur* zeovitmetoden fungerar, när man redan visste *att* den fungerade. Jag svarade att man kunde använda den kunskapen till att göra liknande metoder med andra metoder. Du svarade ungefär att "ZEOvitmetoden var redan perfekt, det fanns ingen anledning att göra något liknande". Okej: ZEOvitmetoden är inte perfekt för mig. Faktum är att ZEOvitmetoden inte ens är testad (vad jag vet) i de akvariesystem som är intressanta för mig. Märk dock att odling av fina koraller är intressant för mig, och ett effektivt system att omvandla oorganiskt kväve till fina koraller är intressant för mig. ZEOvitmetoden är ett sådant system, men det passar av diverse anledningar inte för mig eller mina akvarier. Därför är det av intresse för mig att förstå *hur* och *varför* ZEOvitmetoden fungerar, så att jag om möjligt kan efterlikna den metoden med metoder som passar mig och mina akvarier. Det är allt. Sammanfattning: Jag: Är ointresserad av att köra ZEOvitmetoden i mina akvarier, men vill veta hur ZEOvitmetoden fungerar i detalj. Du: Är ointresserad av hur ZEOvitmetoden fungera i detalj, men vill köra (kör) ZEOvitmetoden i dina akvarier. Om jag blir "störd" av någonting så är det åsikten att det inte finns någon nytta av att veta hur ZEOvitmetoden fungerar i detalj, för det tar företaget som producerar ZEOvit hand om åt oss. Nej. Ignorera det stycket. Det är "utfyllnad". Det lät bra när jag skrev det, men fyller ingen funktion.Edit: Se kommentar i föregående meddelande som jag skrev. Jag läste om tråden och insåg att jag antagligen har tolkat dig uppåt väggarna fel. Du är inte emot att förstå hur saker fungerar (eller hur)? Du tycker bara att det inte behövs för att lyckas med zeovitmetoden?

Hur vet du det? Speciellt om du inte vet hur den fungerar? Tror du att iden med att odla X för att bli av med näringen i vattnet, därefter anväda X som mat till Y, är så himla genial och unik? Själv tycker jag att det verkar vara en massa småplock med zeovitmetoden, och jag undrar vad som händer om man inte grejar med allt det där småplockandet. Dessutom undrar jag hur den fungerar i icke-typiska saltvattensbiotoper (tex fyragradigt kallvatten). Visst, det kan man testa. Men om resultatet blir ett haverande och du inte vet varför, så står du där med skägget i brevlådan. Är din åsikt om allt annat i saltvatten också att "om det funkar så bryr jag mig inte om varför"? Vad hände med uppmaningen som alla nybörjare får: - "Innan du startar ditt första saltvattenskar: Lär dig om hur de ekologiska systemen fungerar i naturen, och hur de skiljer sig ifrån akvariet. Tag reda på så mycket du kan. Ta reda på hur alltsammans hänger ihop och fungerar, så att du har en aning om varför ett system kan haverera och vad man kan göra för att motverka det. Fortsätt sedan på det viset." Edit: Skit. Jag tror att jag har misstolkat Jannes svar ganska ordentligt. Egentligen borde jag ta bort det här meddelandet eller möjligen skriva om det, men folk har redan hunnit svara på det.

Nä, hörrni! Jag måste också få läsa pdf:n, det här låter ju som jonkanaler i levande cellers membran. Säkert att det är ett mineral ni pratar om? Är det någon som har kvar artikeln?

Efterapa processen på en alternativ väg, naturligtvis! Ungefär som LS/DSB/makroalger/denitrifikationsfilter/mfl. alla är metoder för närings export. Ibland kan man inte köra LS, ibland fungerar det inte med en DSB. Då är det bra att veta hur systemet egentligen fungerar. Dessutom är det värdefullt att veta varför ett system fungerar *bättre* än ett annat (inte nödvändigtvis samma sak). Man kan ju odla bakterier i ett biofilter som man backspolar, tex. Hur mycket sämre fungerar detta än zeovitmetoden? Finns det andra material som kan fungera på liknande sätt som zeovit? Finns det premisser som zeovitmetoden inte fungerar under?

Men varför vill man det? Blir det en markant bättre näring för korallerna? Isåfall skulle jag åtminstone se en poäng.

Och sedan planterar man akvariet fullt till brädden med snabbväxande växter. Glöm inte den biten, annars får du algsoppa. ) Vad sägs om de där små papprullarna som blir över när toarullen tar slut? Det är väl nästan ren cellulosa? Jasså... jaha.. det är inte alltid så lätt att tolka andras "ansiktsuttryck" i ren text, jag fick det till att mina inlägg var irriterande eller nåt. Men så var det inte då? Jag funderade lite kring om man möjligen skulle kunna motivera ympning med någnting annat än att det är ett reklamtrick. Vad jag ville visa med sifferövningarna var väl ungefär var gränsen går (hur snäv den är), men även att det faktiskt finns några sådana specialfall. För närvarande sitter jag och grunnar på om zeovitmetoden skulle kunna höra till dessa specialfall... mest spekulationer förvisso. Men det behövs en vettig anledning till att ympa zeoviten också. Om man tex. bara vill maximera bakteriernas nedbrytningsförmåga är jag fullständigt övertygad om att ympning är totalt poänglöst (specialfall eller ej), därför att den bästa nedbrytaren troligtvis även är den nedbrytare som förökar sig snabbast. Tillväxt kräver ju resurser, och var får man resurser ifrån om man är en nedbrytare? Jo, man bryter ned saker. Så ympen *måste* fylla en annan funktion än att boosta tillväxten. Någon slags speciell kvalité hos bakterierna, som inte har med tillväxthastighet att göra. Tycker korallerna att bakterierna blir "godare" om de ympas?

Men det är ju samma sillikater i akvarieglaset som i havssanden... dessutom är SiO2 en syra, så det borde väl vara stabilare i en sur miljö än i en basisk? Man förvarar ju aldrig baser i glasflaskor, men syror går bra. Jag skulle kunna tänka mig att grus rikt på fältspat skulle kunna innebära en risk för att silikat löses ut vid lågt pH, men när jag var yngre brukade jag blanda sand och grus med skalgrus för att spara pengar. Trots detta fick jag aldrig några problem med kiselalger. Att korallsanden fungerar som en Ca-buffert kan jag tänka mig, men borde det inte fungera lika bra oavsett hur mycket korallsand man har? Aktiviteten av ett fast ämne (vid en jämviktsreaktion) är ju konstant. Påverkar korallsanden effektiviteten med vilken bakterierna i DSB:n arbetar (eller är det bara grovleken av sanden som påverkar)? Är det inte att den syrefria bakteriemiljön tar tid att bygga upp, som gör att en DSB får relativt lång inköringstid?

Jag tycker mig uppfatta en viss aggresivitet i svaret, så jag släpper frågan.

Hej, jag hoppas att detta är rätt plats att fråga om en sak rörande DSB som jag har grunnat på en längre tid: Finns det någon anledning till att man använder korallgrus till en DSB, annat än den rent estetiska aspekten? Spelar det någon roll om man istället använder vanlig havssand eller akvariegrus från ett sötvattensakvarium? Eller om man tex. har ett parti korallgrus och ett parti sand?

Det tror jag med. Men nu ville jag teoretisera lite. Äh... jo, momentant. Jag menar bara att det är *teoretiskt möjligt* att slå ut en befintlig population med en ymp. Får jag teoretisera lite? Snälla? Antag att vi har två bakteriekulturer som tillväxer exponentiellt. Antag att de tillväxer med (matematiskt exakt) samma hastighet. Om vi blandar lika mycket av båda kulturerna i en näringslösning så får vi (i teorin) 50% av vardera bakteriepopulationen oavsett hur länge experimentet pågår. Men om vi tar mer av den ena så kommer den att slå ut den andra populationen. Man kan tycka att det är ett fånigt exempel eftersom inga bakterier i praktiken kommer att ha samma tillväxttakt, men antag att vi har en population som tillväxer med en viss hastighet "H" (dvs antalet bakterier blir e^(H*t) om "t" är tiden och H är generation/tidsenhet) och en annan population som tillväxer med den något lägre hastigheten "h". Om vi börjar med ungefär lika stora kulturer springer "H" om "h" på nolltid. Men om vi börjar med "e^(x*(H-h))" gånger fler bakterier från kulturen med tillväxten "h", så kommer denna att behålla sitt försprång i åtminstone "x" tidsenheter (dvs vi kommer att ha minst 50% bakterier med tillväxthastighet "h" i "x" tidsenheter). Notera att "H"="h" blir ett specialfall, ty e^0 = 1. Jag hävdar att detta har en (viss) betydelse, även om miljön hålls konstant. Det blir nämligen en tidsfrist och en tidsfrist är inte menlös. Man kan upprepa ympen om man har tid och ork. Exakt hur lång tidsfristen blir beror helt på förhållandet mellan "H" och "h", men för att det ska vara någon poäng så måste ympen ("h-bakterierna") åtminstone vara nästan lika konkurrenskraftig (snabbväxande) som den etablerade bakteriekulturen ("H-bakterierna"). Exempel: Antag att de två tävlande bakterierna förökar sig en gång per 30 min (H=60/30=2), respektive en gång per 30 min och en sekund (h=60/(30+1/60)=3600/1801). För att "h" ska behålla sitt försprång i 24 timmar måste vi då ympa så att vi har e^(24*(2 - 3600/1801)) = e^(48/1801) = ca 1.027 gånger mer "h-bakterier" än "H-bakterier". Vi klarar utan vidare att med ymptillsats upprätthålla minst 50% "h-bakterier" i 24 timmar. Faktum är att vi klarar en hel månad om vi ympar 2.28 gånger mer "h-bakterier" än "H-bakterier", så i detta fallet har vi en fullt fungerande metod. Om vi istället hade "H"=3 (en gång på 20 min) och "h"=1 (en gång i timmen), så hade vi behövt ympa ungefär 7.0*10^20 gånger fler "h-bakterier" för att behålla deras försprång i 24 timmar. Jag är inte säker på hur mycket den mängden bakterier väger, men jag är tveksam till om jag orkar lyfta dem. I detta fallet skulle ympning vara en högst tveksam metod. Hursomhellst. Det funkar som sagt i en bunke surkål. Hur det funkar i ett akvariefilter med en etablerad biofilm som ständigt får ny näring är en annan fråga. Edit: Insåg plötsligt att e^(2*t) = 2^((2/ln(2))*t), så "H"=2 är inte är en fördubbling var 30'onde minut utan en fördubbling ungefär var 20.794415'te minut och "h"=3600/1801 är en fördubbling ungefär var 20.805968'te minut. Skilladen i generationstid är ca 0.7 sek. "H"=3 är en fördubbling på ca 14 minuter och "h"=1 är en fördubbling på 41.6 minuter. Det ändrar dock inte resonemanget i sak.

Jag fick intrycket att för varje råd som du fick så sprang du iväg och testade det i blindo, dessutom tror jag inte att du behöver greja så mycket för att få en näringsexport. Sedan lät det (för mig) som om du hade hällt i en hel deciliter mjöl i akvariet. :o/ Mitt "hackande" beror inte på illvilja, utan tvärtom på att jag inte vill att du ska misslyckas: Jag är inte så negativ som jag låter, däremot har jag svårt för att komma med positiv kritik eller uppmuntrande tillrop. Jag har själv aldrig kört några "normala" saltvattensakvarier. Däremot har jag gjort inkörningarna långsammare (för att det var vad man sade till mig). De enda skillnaderna mellan hur vi två har startat en saltburk är att 1) jag inte har stoppat några extra saker som socker eller "fosfatremover" i vattnet och 2) jag har lassat på med en stor mängd oidentifierade smådjur från västkusten som lever nergrävda i skalgrus och innuti spongier. 3) Sedan har jag inte rört systemet så mycket alls. 1) kommenterar jag inte så mycket, men det berodde inte på någon överdådig intelligens utan mer på att jag inte läser reklamen för "fosfatremover" och liknade. Kol trodde jag inte ens att man kunde lida brist på, allt organiskt material består per definition av kolföreningar! 2) motsvarar väl dina levande stenar + DSB. Så när jag tänker efter så är det nog inte någon skillnad egentligen. Fast jag kanske fick mer och "färskare" djur (men det var nog en hel del som dog när jag hade dem i varmvattensakvariet). 3) betyder att jag har matat djuren med (halvdöda) mysis till en början, därefter har jag minskat matransonerna och sett om djuren ändå har fått tillräckligt. Mer har jag inte gjort, knappt bytt filtervadd (ja, jag körde med sånt). Några få initiala vattenbyten. Efter något år har jag i några fall haft ett helt självgående system, ingen matning, inga vattenbyten, inga filterbyten, ingenting - "tillsätt bara ljus". Ärligt talat så har du inte gjort så mycket annorlunda än vad jag har gjort, och ärligt talat så är jag förvånad över att du inte har fått en stabil balja ännu - inte för att du har gjort "fel" utan för att du inte har gjort någonting speciellt dumt. Jo, du "matade" dina alger. Och nu "matar" du dina bakterier. Det faller mig naturligt att *om* du överhuvudtaget gjort något fel, så borde det vara just den onödiga matningen. Jag menar... *jag* bröt mot allt förnuft när jag 1) anlade bottenfilter 2) använde ett externt filter med vadd 3) inte bytte vatten 4) inte bytte filtervadd 5) inte fixade mitt bottenfilter när det kläggade igen 6) inte gjorde ren min skummare mer än 1-2 gånger per år. Ändå fick jag akvarier som fungerade *utan skötsel*, både med kallvatten och "varmvatten". Okej, jag har aldrig haft koraller (vågade inte, alla sa att de var så svåra), men jag har haft anemoner och kräftdjur, rörmask och fisk. Samt någonting som liknade små dinosaurier som kröp runt i gruset (jag körde med sånt grus man har i sötvatten, inte korallsand). Och en ormstjärna. Så du får ursäkta om du har uppfattat det som att jag har smädat dig. Jag vill inte att du ska ge upp, och jag vill inte att du ska misslyckas. Vi har alla experimenterat, men jag tror fortfarande att när ett sådant experiment går överstyr så är det bäst att låta systemet lugna ned sig självt. När det har lugnat sig en smula kan man experimentera igen. Det var bara det.

Inte nödvändigtvis. Bakteriers konkurrenskraft mäts i hur snabbt de förökar sig (i den givna miljön). Men hur väl de klarar sig på sikt är en annan femma. Ang den bakteriella bekologin i ett akvarium: Ett akvarium innehåller en mängd av skrymslen och vrår, alla med sina olika förhållanden. Det betyder att det antagligen finns möjligheter för en väldigt stor diversitet bland bakteriestammarna. Om akvariet inte står på en sterilavdelning så kommer det att invaderas av en uppsjö av olika bakterier, men det är inte säkert att de bakterier som lyckas ta sig till akvariet på egen hand som är de bästa anpassade till att leva i just det akvariet. Därmed finns det även en möjlighet att ympa in en speciell bakteriekultur som man tycker väldigt mycket om. I praktiken håller jag med dig (eller var det Lasse) om att det är av tvivelaktigt värde, det är förmodligen effektivare att ändra på akvariemiljön och du vet ändå inte vilka bakterier du favoriserar. Det var därför som mitt exempel var surdegsjäsning, för där använder man blandade bakterier. De kan spjälka stärkelse. Enligt vad de flesta tror så använder man huvudsakligen mjölksyrabakterier, men det finns nog ingen som har forskat speciellt djupt i ämnet. Mjöksyrabakterier är utmärkta för att bryta ned saker, men de är sämre på att jäsa degen. När vi ändå pratar mat så har jag räddat ett antal syrningskulturer från oönskade bakterier genom att just tillsätta en stor mängd ympbakterier, så det det går att slå ut en bakterie med en annan lika välanpassad bakterie. Men då talar vi altså om 10 gånger mer ympkultur än "oönskade bakterier", plus att en syrningskultur är en betydligt mera homogent system än ett akvarium (fast ett litet akvariefilter kan vara ganska homogent). Men det borde ändå fungera på liknande sätt, så när som att du knappast kan hoppas på att slå ut en bakteriestam på permanent basis i ett akvarium. För övrigt gällde mitt utrop mest att... jag tycker att Patrik häller i lite mycket otestade grejer i sitt akvarium. Det borde få möjlighet att lugna ned sig. Ett kryddmått mjöl är kanske inte så farligt... men bakterier kan göra mycket oväntade saker, och Patriks akvarium befinner sig fortfarande i uppstartsfasen.

Nämen nu får du väl ge dig... potatismjöl bryts ner till glukos på nolltid även om det inte är jämförbart med enbart glukosjäsning. Tänk på brödjäsning! Du kan få jäsning även utan att tillsätta socker, det räcker med mjöl och vatten. Surdegsbröd (med bakterier istället för jästsvamp) tar lite längre tid på sig, men det beror på att man brukar använda grövre stärkelse (hela korn) och liknande. Men jäser, det gör det så att det bubblar som ett helt akvarium när det har fått stå ett tag (och luktar gör det). Surdegsjäsning sänker för övrigt pH.

Det beror huvudsakligen på hur konkurrenskraftiga ymp-bakterierna är. Är de mer konkurrenskraftiga (dvs om förhållandena passar dem bättre) slår de ut andra bakterier på nolltid, om inte de andra bakterierna kan sammarbeta eller om det finns (bakteriella) parasiter. I andra hand beror det på mängden ympbakterier, mätt i multipler av den existerande bakteriepopulationen. För att ta det i mer praktiska ord: Om du drastiskt ändrar förhållandena för bakterierna, kan det vara en poäng med att tillsätta en ymp. Om du inte ändrar förhållandena kan du få en effekt med väldigt mycket ymp. Ju större ymp, detso större chans att dina ymp-bakterier klarar sig och hittar en nisch någonstanns i akvariet (där de är konkurrenskraftiga).

Jag skulle inte rekommendera detta. Det är andra syre/näringsförhållanden i din skumkopp än i ditt akvarium. Det betyder att du får en annorlunda bakteriekultur där och att de kemiska processerna inte är jämförbara med dem i en kontrollerad odling. Skummet, om din skummare fungerar som den är tänkta att göra, innehåller koncentrerat protein (och lite annat smått och gott). Detta är en ypperlig näringslösning, speciellt för bakterier. Fast du vet inte vilka bakterier, bara att det förmodligen inte är samma bakterier som du ville ha i akvariet. Dessutom tillverkar lyckliga bakterier ofta svårstavade och giftiga substanser av en proteinberikad näringslösning (tänk på vad de kan göra med gamla ägg). Lägg märke till att innehållet i din skummarkopp är en svart illaluktande sörja (när den ungerar som den ska). Fundera sedan över om du verkligen vill få in den smörjan i ditt akvarium. (du får förlåta mig, jag kunde inte motstå frestelsen att vara lite spydig , men rekommendationen att *inte* använda geggan som din skummare spottar ut kvarstår)

Fermentering: Syrefri jäsning. Går ut på att om man bryter ned vissa energirika föreningar till mindre energirika föreningar, så kan man få ut energi. Normalt avser man processen när glukos (druvsocker) bryts ned till etanol (sprit) och koldioxid, men det finns andra vanliga varianter som glukos till pyruvat, eller glukos till mjölksyra. De flesta omfattar nedbrytning av glukos samtidigt som koldioxid avges, men det är inte ett krav. I vart fall avgår energi i form av ATP som en levande organism kan använda till någonting klurigt. Processen är snabb och kräver inget syre. Nästan allt liv kan fermentera, men det är mest bara bakterier som kan leva på fermentering allena. Edit: Såg stigs inlägg nyss. Fermentering användes ofta förr som en konserveringsmetod (som går ut på just syrefri jäsning med hjälp av mikroorganismer), och ordet används ofta synonymt med denna typ av matberedning. Tex talar man om att man fermenterar öl, surdeg, surkål, surströmming eller ensilage. Man kan med andra ord säga att att kossan faktiskt fermenterar gräs (för kossan bryter ned gräset med mjälp av en massiv bakterieodling i sina berömda fyra magar).

Kan du inte bara öka belastningen om du har för lite nitrat/ammonium? Inte så att du mättar DSB:n, utan bara för att öka den momentana produktionen av ammonium? Det tar ju en viss tid innan DSB'n norpar kvävet ifrån den fria vattenmassan. Dvs borde du inte börja i den andra änden, och försöka få en stabil miljö för djuren först... för att sedan introducera växterna? Jag menar att *om* det nu är så att dina växter svälts ut av DSB:n, så *borde* du få en bättre miljö för växterna ifall de introduceras *efter* att några stora "skitproducenter" har slagit sig till ro. Fö är jag ganska säker på att det förekommer aktiv transport av näringsämnen inom en makroalg. Passiv diffusion förekommer åtminstone (du måste förhindra passiv diffusion om du inte vill ha den). Men makroalger använder mest sina rhizom till att hålla i sig. Rhizomen är inga "äkta" rötter, och har inga direkt specialiserade anordningar för att ta upp näring. Även om en makroalg skulle vara bättre på att ta upp en viss typ av näring via sina rhizom så är den knappast *mycket* effektivare på det än bålen. Dessutom har bålen vanligtvis större ytan än rhizomet. Vill du ha växter som "äter" näring ifrån DSB:n ska du ha någon blommande havsväxt (sjögräs). Det är nästan ett tips... prova någon sorts sjögräs och jämför med din caulerpa. En sak till: Alger, åtminstone brun och rödalger har lite andra krav på ljusets våglängd än "vanliga" växter. Kan vara värt att tänka på om du ska ha sådana.

Men fisk är generellt tåligare mot ammonium än ryggradslösa, och fiskodlingar är kända för att höja ammoniumkoncentrationen i det omgivande vattnet? Jo, men det är inte en ögonblicklig händelse att lufta ut ammonik. Ammoniak är lösligt i vatten även utan att först omvandlas till ammonium. Dessutom avtar effektiviteten logaritmiskt med tiden/ammoniumkoncentrationen... så det kommer teoretiskt att ta oändlig tid innan all ammonium har luftats ut. Inte för att idealet är att all ammonium ska luftas ut, men för att poängtera att här finns en viktig hastighetsbegränsande faktor. Jag är fortfarande inte helt övertygad att det funkar effektivt vid de ammoniumnivåer som ryggradslösa kräver. Men idén är lockande, och jag ska göra lite experiment för att uppskatta effektiviteten när jag fått tag i de kemikalier som behövs.

Marknadsföring. Att filtrera sjövattnet är värt tyska dumskallepriset. Påminner mig om sjökalkningen här i sverige (man kalkade av förklarliga skäl i första hand kalkfattiga områden, som av lika förklarliga skäl hade kalkskyende arter). Att åtgärda det verkliga problemet (fosfatet måste komma någonstanns ifrån) hade säkerligen inneburit att man hade varit tvungen att ställa krav på någon industri eller industriprodukt... i värsta fall (hemska tanke) inskränka den gudagivna friheten att göra vad man vill med naturen. Den biten håller jag inte med om. En sjö är inte ett akvarium, och det får ofta väldigt dåliga effekter när man introducerar nya arter i ett ekosystem (stort eller litet) som inte fanns där tidigare. Den korrekta lösningen är att eleminera fosforkällan. Alla andra lösningar är i bästa fall undermåliga, i värsta fall katastrofala. Hade det däremot varit ett akvarium hade den biologiska metoden varit överlägset bäst, förutsatt att du fick det att fungera (fick du den inte att fungera skulle filtret vara överlägset bäst). Altså... ett biologiskt system som inte fungerar klockrent, dvs klarar att sköta sig själv, betyder precis lika mycket småpillande som den kemisk/tekniska metoden. Om du byter en strumpa med filtersubstrat en gång i månaden eller om du rensar ut caulerpa en gång i månaden är ungefär lika mycket pillergöra. Det finns dock en potential för den biologiska metoden att vara billigare och stabilare, men den *kan* faktiskt fallerera lika snabbt som en teknisk lösning (du såg ju själv caulerpan dö inom loppet av... var det timmar?).

Lugna ned er en smula. En mol vätejoner är precis lika sur oavsett om den kommer från saltsyra eller bikarbonat. För övrigt så kan man kalla Na+/H+ med Cl-/CO3- för satsyra med inblandning av natriumkarbonat om det roar en, lika väl som att man kan kalla det för kolsyra i saltlösning. Men det är bara en lek med ord, varken Cl- eller CO3- bidrar till surheten. Egentligen säger ni samma sak, fast den ena tar med fler detaljer i processen och den andra ger en något mer förenklad bild av det hela.

Nu orkar jag inte vänta på att Petrol ska flytta så jag svarar. Borde jag påminna honom? De flesta organismer klarar upp till 15 grader under sommaren, men sen är det stopp. Tealina finns upp till ungefär den gränsen och flera av kräftdjuren klarar det. Skulle tro att död mans hand klarar tillfälliga toppar av 15-gradigt vatten. Med högre salthalt så blir de aningens mindre känsliga för temperaturen. 3.5% salthalt, 2-4 grader åtminstone någon vecka under vintern och 10-12 grader under sommaren är vad jag siktar på. Vore definitivt tacksam för lite hjälp med införskaffandet. )Du skulle få dyka till ca 80m djup om du ville se några korallrev, förresten så är väl ögonkorallen utrotad i sverige? Man trålade ihjäl den och skyddet kom lite sent. Många blandar ihop ögonkorall med kolonibildande rörmaskar, så jag är tveksam till fiskare som påstår att de fått upp ögonkorall i näten. Om jag skulle våga mig på koraller skulle jag främst sikta på röd hornkorall (för den är vackrast), i andra hand på bägarkorall (för den har så stora polyper att jag tror man kan mata den med mysis). Jag tror inte att bägarkorall är skyddad, om hornkorall är det vet jag inte. "Döingen" är definitivt inte skyddad, men jag är måttligt intresserad av den. Det är en väldigt intressant idé. Har annars haft en del komplicerade planer på att värmeväxla vattnet till olika filter, men har inte fått det att gå ihop energimässigt. Att helt enkelt vädra ut ammoniaken är ju genialt, nästan underhållsfritt dessutom.Om det nu funkar: pH måste vara över 9 för att få över jämvikten till att man har mer NH3 än NH4+. Dessutom är NH4+ en väldigt stark komplexbindare med diverse metalljoner (vilket vi har ett överflöd av i saltvatten). Det finns (om jag fattar det rätt) vid jämvikt ca 10 ggr mer NH4+ vid 8,4 än vad det finns NH3 och sedan är ju NH3 vattenlösligt i sig självt. Jag är helt klart med på att luftning med (amoniakfri) luft kommer att driva jämvikten mot bildning av mera NH3 på bekostnad av NH4+, men frågan är hur effektivt det blir? Altså om man kommer ner till "fysiologiska värden" på rimlig tid? Vet du om någon har testat detta? Jag känner mig lite skeptisk, och lyckas det så är det möjligt att jag behöver extra vädring för att inte själv kvävas. Men jag ska se om jag kan köpa lite ammoniak, så kan jag mäta hur snabbt det går att vädra ut ammonium ur en kall saltlösning. Zostera växer väldigt kraftigt mellan 10-15 grader (och inte alls utanför det intervallet), så det borde gå att kompensera en del av nitrifieringen som sker på sommaren. Däremot sker en viss aktivitet bland svävalger även under vinterdagarna, så man kanske behöver någonting som betar av dem... blåmusslor eller nåt. Nja... så roligt blir det nog inte. Jag kommer att försöka odla laminaria. Den ska ha en del ljus. Ska jag ha Zostera behöver jag mycket ljus.Jag har visserligen haft funderingar på ett "djupakvarium" utan alger, men inte som första projekt. Även om de nordiska arterna inte kan tävla i färgprakt med de tropiska, så vill jag ändå ha ett ganska färgglatt akvarium. Offentliga akvarier som visar upp kallt saltvatten som bestående av tre gråstensbumlingar med lite polyper och en trasig hummertina med en trött skrubbskädda i får mig att gråta innombords. Nog för att det finns sådana områden, men det är ju inte det man vill se. Ungefär som att gå på skogsutflykt på ett kalhygge.

Nu tror jag knappast Erika 86 har någonting emot en teknikdiskussion som lutar åt kallvatten (mycket av det som sagts kan säkert vara intressant för henne med), men det var kanske inte helt i linje med forumets ordningsregler. Jag har i vilket fall som hellst kontaktat petrol (den första moderator som jag snubblade över). Han skulle ordna det idag (måndag)... fast när jag kollade nyss så hade han det inte. Usch, jag tror inte jag kommer att kunna hålla mig tills lillen fyller två. Måste... bygga... NU!