Bygert

Man kan hitta olika spänningar ut från donet beroende på typ, var man pillar och när, alltså drift eller tändning. T ex 3 V eller 600. Fast det är inte så intressant, det viktiga är att man kan få ut en ström som är mer än tillräcklig för att vara dödlig och det vid en spänning som är nog för att bli farlig.

Lite jobbigt blir det med doppvärmare, pumpar och lite mer sånt.

Det är naturligtvis rätt i o f s, sätta in flera brytare. Fast det finns lite problem, att sätta in såna i centralen är definitivt ett elektrikerjobb om man bryr sig om vad man får göra och det blir gärna dyrt. Sätter man jordfelsbrytare vid akvariet så har man också en möjlighet som kan vara bra, man kan sätta två stycken så att t ex en viktig pump fortsätter att gå även om det blir nåt fel med belysningen. Det kan vara en vettig försäkring om det är dyrt innehåll i karet, ställt i proportion till vad innehållet i ett saltkar kan vara värt är det småpengar. Naturligtvis går det att göra detta med brytare i centralen också men man måste då också få separata ledningar fram till karet från de olika brytarna och det kan bli knövligt att få till. Sen kan man ju tycka att den där lösningen med två jordfelsbrytare inte skyddar om säkringen går och det är ganska sant, jordfelsbrytaren skyddar inte mot kortslutning ordinaria strömväg, från fas till nolla. Vill man vara helgarderad så kan man använda två personskyddsbrytare, en kombination av säkring och jordfelsbrytare. Man kan ha två såna ute vid karet och då är det lugnt att nåt fungerar, dock skall det i så fall om man skall vara säker på att rätt säkring går så skall säkringen i centralen ha högre värde i A och det kräver i sin tur att ledningen till karet har nog area för att få säkras så högt. Kan bli lite pyssel men som sagt, i vissa fall är värdet i karen så högt att det motiverar en del mixtrande för att vara så garderad som möjligt.

Det är ett litet problem det. Trevligast är det naturligtvis med en färdig grunka att plugga in rätt i vägguttaget men det är ett tag sen jag såg en sån utan nollspänningsutlösare. Alltså blir det till att mickla lite. Här är pryttlar från Jula, motsvarande finns på fler håll. Det man behöver först är själva jordfelsbrytaren: http://www.jula.se/jordfelsbrytare-ip20-25a-402147 Den är helt oskyddad så den behöver något att bo i, en sån här: http://www.jula.se/normkapsling-403005 Riskerar man att det kommer fukt i närheten väljer man en kapsling med högre skyddsklass och muffar till kabelgenomföring. Sen får man alltså klippa en kabel och ansluta till jordfelsbrytaren som sätts upp på lämpligt ställe. Det kan då diskuteras om detta är inom vad man får göra som icke elektriker, det kan vara lite gråzon. För min del får jag säga att har man nån insikt i el och högst en tumme per hand är det ändå bättre att göra så här än att bli grillad, oavsett vad det nu kan stå i regler. Alternativet är att ta ut en elektriker som monterar jordfelsbrytare i elcentralen men det har två nackdelar, dels att sånt folk tenderar att ta betalt, dels att det då gärna vill bli en jordfelsbrytare för allt i huset vilket innebär att uppstår det ett fel på nåt ställe så är det stopp överallt vilket kan bli tråkigt.

Det är för att slippa sånt här som man skall använda jordfelsbrytare, det är en billig livförsäkring. Tyvärr är det lite svårt att hitta utan nollspänningsutlösning, något man ofta inte vill ha i såna här sammanhang eftersom det innebär att det inte återstartar efter strömavbrott utan att man är där och trycker på en knapp. Det är lösbart dock, det går att få till det. Och ja just ja, sa jag att man skall använda jordfelsbrytare?

Det är en mätare för konduktivitet, elektrisk ledningsförmåga. Ju högre ledningsförmåga, ju mer jox finns det i vattnet. En TDS-mätare gör samma sak, mäter ledningsförmågan, men skillnaden är att man höftat till en omräkningsfaktor och presenterar resultatet som vattnets innehåll av lösta ämnen, Total Dissolved Solids. Problemet är att mätning via konduktivitet bara ger ett ungefärligt värde, man har alltså översatt ett mätvärde till något på ett ungefär som hänger ihop men inte är samma sak. Den där mätaren presenterar alltså ett verkligt värde utan några gissningar. TDS mäter på samma sätt men översätter sen till nåt på ett ungefär. För att kontrollera osmosvatten är det inte så intressant med exakta värden utan det fungerar oavsett hur mätvärdet presenteras. Skall man ha exakta värden på TDS av nån anledning så blir det till att dunsta bort vattnet och väga det som blir kvar. Den vägen får man ett riktigt värde, inte via små apparater som egentligen mäter nåt annat.

Vem har bestämt att det ska saneras med vad för nån sorts klor? Finns det ringorm i miljön så behövs det destination, ja. Men klor finns i olika varianter, saltet i akvariet är ju till ex till stort del klor. Men andra former av klor kan vara direkt farligt för ett akvarium. Det finns också alternativa medel som inte är så riskabla, Virkon t ex.

Har detta problem ibland och kör Opera så det är knappast beroende av webbläsare. Däremot har jag förvisso ovanan att ha ett myller av flikar öppna så det skulle möjligen kunna ha nåt med saken att göra.

Nej, självklart skall det vara 42 poäng.

Jo det fattas något viktigt, hur kan man få i sig giftet och hur skyddar man sig så att det inte händer?

Det där med att lämpa över bördan på någon annan har staten redan gjort, vi har ett starkt konsumentskydd och vet eller borde en handlare veta att något man säljer kan vara farligt så är man skyldig att tala om det. Gör man inte det så är det ett fel i varan vilket ger skadeståndsskyldighet. Om alltså en handlare säljer knappar och inget säger och någon sen blir allvarligt sjuk efter att ha hanterat dem så kan handlaren få betala allt. Det kan bli dyrt, svettigt dyrt. Därmed inte sagt att den som köper inte har nåt ansvar, självklart ligger det ett ansvar där också att kontrollera vad det egentligen är man köper och hur det skall hanteras.

Jag kan hålla med om åtskilligt men jag är osäker på vad poängen egentligen är i tråden. När det gäller djur på EG bilaga B som många koraller så gäller egentligen det att man skall kunna styrka vart man fått dem ifrån för att få ha dem. Och det lär man inte klara utan att ha papper på dem. Det är ett problem med arter som kommer ut där de inte hör hemma och pratar man akvarier så gäller det i dubbel bemärkelse. Dels så bör man rimligen som akvarist vara intresserad av att naturmiljöer inte förstörs och den risken finns om saker som inte hör hemma där kommer på driven. Dels så är det av ren självbevarelsedrift viktigt att vi inte blir utpekade som miljömarodörer som sprider pestarter. Vi har nog med problem ändå utan att ge djurrättare och myndigheter den gratispassningen. Äppelsnäckor blev för inte så länge sen rätt förbjudna och vi satt nyss och filade på en remiss på den föreslagna EU-förordning som skall hantera spridning av främmande arter och som kanske kan ge problem. Vad det hela kokar ner till är självklart, det som en gång varit i akvarium skall aldrig ut i naturen, det innebär för stora risker. Det är också självklart att innan man plockar med sig något så lär man ta reda på vad som gäller, både om det är lagligt och om det i övrigt är lämpligt, om det gäller djur som det är hopp om att de överlever t ex. Om däremot andemeningen i tråden skulle vara att det i största allmänhet är olämpligt att själv plocka med sig diverse djur och annat som man själv hittar så håller jag rakt inte med. Naturligtvis så skall det till en del kunskap och omdöme men rent allmänt skulle jag säga att problemet snarare är att vi är ute och plockar för lite och därför tappar kontakten med miljön och naturliga sammanhang. Det finns åtskilligt att hämta vid våra kuster, i medelhavet och för all del också längre bort som kan vara högst lämpligt att ta med sig och sköts det rätt så är det inget fel i det.

Det finns ju en risk i att göra en lista över det som är farligt och det är att någon tolkar det som att finns det inte på listan så är det lugnt. Det har dött folk av ormar som ansetts helt harmlösa så det kan dyka upp obehagliga överraskningar. Börjar man skriva om farligheter är det alltså viktigt att poängtera att allt som inte är med inte för den skulle är oskadligt. Det är också viktigt att hålla ordning på det där med giftig och farlig. Dels så kan ju djur vara farliga utan att för den skull vara giftiga, hajar är ett självklart exempel men det finns annat också som kan bitas eller ställa till det på annat sätt. Dels så räcker inte riktigt vårt språk till, vi har ett ord, giftig, när engelskan har två, Venomous och Poisonous. Venomous är arter som aktivt kan attackera med gift, t ex kobra och geting. Poisonous är arter som inte är farliga så länge man låter dem vara men kan vara rent dödliga om man får för sig att äta dem eller nåt däråt. T ex vit flugsvamp och blåsfisk. Dessutom är det viktigt att hålla ordning på vad som ett giftigt djur är farligt för, vår snok t ex har samma gifter som skallerormar men har för lite och för dåliga möjligheter för att få in giftet för att vara farlig för en människa. En groda däremot ligger illa till. Så jo, det vore bra att få ut information om farliga djur men den som börjar ett sånt projekt tar på sig ett visst ansvar för att se till att det verkligen blir rätt så effekten blir bra. Att det behövs information är ju i alla fall tydligt, det har hänt obehagliga saker och det visar på ett behov av att hantera saken.

Det finns ju åtskilliga hela akvarier och bakgrunder byggda i betong och det har fungerat, både till salt och sött. Det som varit ett problem är att hårdhet och pH påverkas vilket kan bli ett problem får en del sötvattenskar. När det gäller krom och andra suspekta ämnen så har väl inte det sett ut som ett problem hittills men det kan ju vara en annan sak med känsliga lägre djur, kanske ingen bra ide till koraller mm. Lätt att lösa dock, lacka bakgrunden så stängs eventuella obehagligheter inne. Dessutom minskar risken för att djur gnager på bakgrunden och ställer till det. Epotex akvarielack fungerar utmärkt, är helt neutral i vatten och blir stenhårt. Det har använts i många offentliga akvarier till bakrunder uppbyggda med frigolit/cementmaterial. Olika båtlacker har använts med framgång men är ett lite mer oprövat alternativ. En ytterligare fördel med att lacka är att man kan måla innan man gör det och få lämplig kulör, den som är duktig kan med olika färger och skuggningar få mycket naturtrogna effekter, de som kan det ordentligt gör en trädstam i cement som det inte går att skilja från äkta vara genom att titta på den.

Kräftdjur kräver alltid särskilt införseltillstånd och tullen är på hugget när det gäller just det. Ytterligt dålig idé att plocka med eremiter alltså.

Jo det var trevligt, hoppas det kan bli återkommande.

Den där graderingen på doppvärmaren kan du i princip se som nåt slags på ett ungefär-värde. Ibland stämmer det bra och ibland kan det slå rätt ordentligt, så är det bara. Lägg till det att en vanlig någorlunda billig termometer inte heller är helt hundra, läser du av 24,2 kan man gissa att det är nåt sånt +- en grad, bättre precision skall man inte räkna med. Inget konstigt alls alltså att det kan skilja mellan termometern och inställningen på värmaren. Lita mer på termometern men dubbelkolla helst med fler termometrar för ökad sannolikhet att värdet är rätt. Det är lite svårt att se precis hur det sitter i din burk men allmänt så är det så att varmt vatten är lättare och lägger sig på ytan. Sitter doppvärmaren högt så finns det en liten men dock risk att vattnet skiktas så det är varmare vid ytan än vid botten. Det kan du ju kolla med en termometern, om det är skillnad i temperatur på olika ställen i akvariet. Bästa stället för doppvärmaren är egentligen neråt botten, så skapas en cirkulation som jämnar ut temperaturen. Finns dock en liten risk att det är en doppvärmare som inte kan vara helt under vatten, de är inte vanliga nu men kan dyka upp. I så fall brukar det finnas en linje på dem som visar högsta vattennivå.

Man KAN använda silikon som ett lim och i princip klistra rutorna mot varann. Fast det blir knappast bra, jag har haft såna akvarier och det finns ingen som helst flexibilitet, det finns inget som kan röra sig vid misstag i tillmätning eller uppställning. Det där där fogen har sin betydelse, det kan flexa lite och förlåta vissa missöden, om golvet sätter sig t ex. Naturligtvis kan inte en aldrig så stor fog hantera alla såna problem men jag ser det ändå som en försäkring för att inte rutorna smäller eller släpper vid minsta påfrestning och alltså vill jag ha nån slags fog. På mindre akvarier så behöver den inte vara så stor men pratar man större, typ 500+, tycker inte jag tändstickan är nåt att pruta på, den flexibiliteten behövs. När det gäller kilen i vinkeln, den tillför nog inte så mycket när det gäller att hålla ihop akvariet men däremot en hel del när det gäller säkerhet mot läckage. Gör man ett perfekt jobb så räcker det ju med det mellan glasen men minsta luftbubbla kan över tid utveckla sig till ett drypläckage. Jag har sett nog av det och det skulle aldrig falla mig in att lita på bara det mellan glasen. En liten kil i vinkeln kläms in av vattentrycket och tätar bra, det är en säkerhet jag inte vill vara utan.

Om man nu är lagd åt det hållet kan man ju fundera på det här: 2 § Ett akvarium med fiskar ska vara försett med täckglas, nätlock eller liknande, eller med höga kanter ovanför vattenytan, om det behövs för att fiskarna inte ska hoppa ut. Även om man inte bryr sig så mycket om vad det står i regler så är det där inte så dumt formulerat. Det finns olika sätt att hindra fiskar att hoppa ut och det måste inte vara täckglas om man som jag inte gillar sånt. Nät går bra i stället men det har ju fortfarande en del av nackdelarna som täckglaset har. En variant då är att sänka vattennivån något, det kanske inte behövs så mycket, vissa notoriska hoppare bryr sig inte om att man sänker några cm men det kan stoppa en del av de där mer slumpmässiga rymningarna. Ett annat alternativ är att bygga en sarg. Det tycker jag är en bra lösning, man kan fylla burken så mycket man vill och har inte bekymret med täckglas men håller ändå inne firrarna.

Jag räknar med att komma.

Status? Jag bryr mig inte så mycket om vad folk har och inte har för koraller och pryttlar. Det är inte status för mig. Det som imponerar på mig det är folk som gör sin grej och gör det bra. Som verkligen har kunskap och når det som de vill uppnå och som kan prata engagerat om det de gör. En guppyodlare som verkligen vill nåt och och kan sin sak, det är i min värd tusan så mycket mer status än en hårdkorallare som mest ägnat sig åt att bränna pengar.

Batteridrivna luftpumpar har sina poänger, det är en billig försäkring för att om det blir elavbrott eller annat haveri gardera sig mot syrebrist och se till att det blir lite cirkulation. Har man dyra djur så tycker inte jag det är mycket att fundera på, man kan ha en sån liggande och uppstår det krångel så kan man snabbt göra nåt. En akvarieaffär som är något att ha har såna pumpar hemma eller kan åtminstone ta hem. Sen är min erfarenhet av batteridrivna pumpar inte odelat positiv, det går åt batterier och vissa utföranden har drag av smäck så att de kan stanna om de blir lite ruskade så batteriet rör sig t ex. Alltså kan man gärna ha annat också. En liknande pryttel som Stig länkar använder jag vid transport av djur från kallt salt, med vanlig luftpump. Det har lett till en synnerligen önskvärd reduktion i dödligheten från betänklig till nästan obefintlig. Under transport så finns det ju 12 volt så där funkar det enkelt men för hemmabruk måste man ha ett laddat bilbatteri vilket kostar. När det blir urladdat har man också bekymmer, det är inte okomplicerat att lösa det, om inte annat så kostar ett nytt laddat en hel del. Elverk är ju naturligtvis bäst, då kan man, naturligtvis beroende på hur djupt man gräver i plånboken, hålla igång hur mycket som helst obegränsad tid. Fast det kostar och man lär tänka på att bensindrivna apparater är klart olämpligt att ha inomhus. När det gäller elavbrott, Fortum är på många sätt ett rövarföretag men de har i alla fall börjat med en sak som är bra. Det finns en tjänst som innebär att när det blir ett avbrott som de känner till som berör ens abonnemang så får man ett SMS som berättar detta, det kommer även ett SMS när avbrottet slutar. Det är bra, för de flesta lösningar som vi pratar om här så bygger de ju på att man är hemma eller kan åka hem och starta vad det nu är man har. Vet man inte om avbrottet så är det ju lika illa hur mycket jox som står bredvid burken och väntar. Det finns ju UPS-lösningar men de som bygger på batterier har begränsad kapacitet och kostar en del och de som använder reservkraftverk kostar ännu mer.

Ett alternativ till Stockholm är ju att åka åt andra hållet till Karlstad: http://www.blocket.se/varmland/Salt___sotvatten_fiskar___koraler_18601413.htm Ungefär samma resa och du slipper Stockholm, fast du hittar snyggare butiker där.

Fast om det står "UV-P" så ska det egentligen betyda att lampan har skydd mot uv strålning. Fast det kan visst betyda vad som helst från att det ser snyggt ut på kartongen och inget mer över att det finns ett skydd som är tänkt som en extra säkerhet som skyddsglaset skulle gå sönder till att det är konstruerat för att användas utan skyddsglas. Kan vara nödvändigt att kolla med tillverkaren.

Jag har tvångsmatat orm och kan säga nåt med utgångspunkt från det. Ibland kan vissa djur vara svåra att få igång och matvägra länge. Vissa ormungar t ex fattar inte att det som bjuds är ätbart men får de in det i munnen eller ner i magen så kan de komma igång. På orm kan alltså tvångsmatning absolut ibland vara livräddande. Samtidigt är det riskabelt. Att fånga och hålla fast ett djur i dålig kondition är inte lyckat, det blir svår stress som kan ställa till det. Det är inte heller ovanligt att djuret spyr efter tvångsmatning och då har man ju stressat djuret till absolut ingen nytta. Det är också lätt att skada slemhinnor i munnen mm så det finns en klar infektionsrisk. Ormen uppskattar inte heller hanteringen så det finns klar risk att bli biten. Lika väl som en tvångsmatning kan vara livräddande så kan det alltså vara det som tippar djuret över kanten så det definitivt är kört. Pratar vi så om fisk så tillkommer det ytterligare en komplikation. Fiskar har känslig hud och det är närmast omöjligt att fånga och hålla fast en fisk för tvångsmatning utan att det blir skador i slemskiktet som kan bli ingång för infektion eller åtminstone tar energi att reparera. Är det en riskabel procedur att tvångsmata en orm så gäller det i långt högre grad för fisk. Därmed inte sagt att det aldrig bör tillämpas, nån gång kan det säkert vara enda möjligheten. Problemet blir ju då att hitta rätt tid när alla andra möjligheter är definitivt uttömda samtidigt som djuret inte får vara i så dålig kondition att stress mm vid matning knäcker det.