Claes_A

Ja säg det... Jag tycker oftast att det kommer en liten trådalgsblomning när kar är nystartade med de brukar vara som en vindby jämfört med den här orkanen av Bryopsis. Så frågan är om jag inte fick en sådan explosion pga den döda näringsrika levande stenen jag startade akvariet med? Eller så var jag väl snabb med att slå på lyset, skaffa fisk och börja mata systemet dagligen? Då kommer frågan varför de försvann? Näringsbrist skulle jag säga, kanske kombinerat med avbetning (inklusive med egen avbetning med sax)? Men hundratusenkronorsfrågan för min del är om mina NP Biopellets hade någon del i detta? Har de hjälpt skummaren att plocka ut mer näring ur systemet? Jag får nog aldrig någon svar på detta eftersom jag inte kan göra om det hela i repris utan Biopellets. Men det jag noterar är att min skummare tar ut en riktigt vidrig grönsvart sörja ur akvariet. Å andra sidan matar jag en halv kub mysis om dagen och skummare brukar även utan Biopellets ta ut riktigt äcklig sörja.

Kul att ni gillar akvariet! Den döda LSen och smältlim var toppen att bygga med! Jag ska plocka ut lite LS ur akvariet så att det blir lite mindre stenhög. Men först måste ett litet 50-litersakvarium sättas upp så att stenen har någonstans att ta vägen. Helgen som förlöpte på annan akvarieaffärsrikare ort har i alla fall lett till att alla trådalger hunnit dö ut. Tyvärr blev det inga koraller inköpta under helgen eftersom det visade sig att jag varit väl optimistisk i min bedömning av öppettiderna hos Täbys och Sumpans saltaffärer. Jag får istället glädjas åt de första kalkalgerna på akvariets rutor...

Det låter som om jag inte har varit alltför slarvig bakåt i tiden då! Undviker nog gärna blekta exemplar så här när jag ska introducera de första exemplaren i akvariet.

Det är dags för lite korallintroduktioner och det blir SPS den här gången. I samband med det har jag börjat fundera på hur jag ska introducera dem i akvariet - bör jag skydda dem mot ljuset de första veckorna? Jag måste erkänna att jag i historien inte har gjort detta utan helt enkelt satt korallerna på den plats där jag velat ha dem och det har mestadels gått bra med LPSer och mjukisar. Men litteraturen betonar ofta att man ska skydda nya exemplar mot alltför kraftigt ljus till en början och successivt trappa upp ljusstyrkan - t ex genom avskärmning med många lager plastfilm som stegvid avlägsnas. Så hur gör ni med nya fraggar och koraller? Vänjer ni dem gradvis vid starkare ljus och i så fall hur? Spelar det någon roll varifrån ni har införskaffat dem - t ex akvarieaffär eller fragg från annan akvarist?

Mitt första försök att testa om regenereringen av Ultra-Phos fungerar gick åt pipan. Problemet verkar delvis relatera till att Ultra-Phos binder fosfat med klart långsammare kinetik än jag förväntade mig. Så här gick experimentet till: Jag beredde en lösning med natriumvätefosfat om 18,7 mg/l (0,105 mM). Denna lösning ska ha en fosfatkoncentration på 10 mg/l. Jag mätte sedan upp 3 x 20 ml av fosfatlösningen och putsade upp i små kärl. Det första kärlet var kontroll, i det andra kärlet la jag 20 st nya Ultra-Phos-pärlor och i det tredje kärlet 20 st regenererade Ultra-Phos-pärlor. Lösningarna fick stå i 2 h och jag blandade väl om dem en tio gånger under tiden. Sedan mätte jag fosfathalten i varje lösning med ett vanligt Saliferttest. Underligt nog visade sig stamlösningen som ska innehålla 10 mg/l fosfat (jag har vägt själv!) ge ett utslag kring 1 mg/l med Saliferts test. Inkuberingen av denna lösning med Ultra-Phos gav ingen påtagligt mindre blå ton så fosfaten verkar inte bindas speciellt snabbt av Ultra-Phos under experimentet (jag borde göra det med en labskak). För att få relativa (detta är ej absoluta värden!) men kvantifierade värden mätte jag fosfathalten med min Hanna Checker: Kontroll 0,57 relativa fosfatekvivalenter Ultra-Phos 0,51 -"- Regen. Ultra-Phos 0,45 -"- Så möjligen verkar min regenerarde Ultra-Phos binda fosfat lite bättre än ny Ultra-Phos vilket skulle stämma med artikeln som refereras till ovan. Jag fortsätter att inkubera min fosfatlösning med pärlorna några dagar för att se om fosfatminskningen blir tydligare med tiden.

0,3% motsvarar 0,1 M. Koncentrerad saltsyra brukar vara 36-37% om jag minns rätt. Tekniska kvaliteter har ofta lägre koncentration.

Jag måste ju visa en bild på akvariet som det ser ut idag utan alger också (som vanligt bristande foto): Notera de sista döende Bryopsis-algerna på stenen uppe till höger. En desperat Turbo är där och kalasar.

En till som åkte dit!

Så här förstår jag det även om jag inser att det inte finns några objektiva fakta eller undersökningar att åberopa vad gäller just Biopelletsen: Bakterierna kommer att växa till på Biopelletsens yta så länge som det finns kväve (N), fosfor (P) och spårämnen - kol hämtas från pelletsen genom enzymatisk nedbrytning i omedelbar närhet till pelletsens yta. Har man få pellets kommer hastigheten av bakterietillväxten att begränsas kraftigt av den tillgängliga tillväxtytan (=koltillgång). Tillförs då N och P till akvariet så stiger fosfat- och nitratvärden - mer pellets krävs. Man kan alltså med lätthet underdosera pelletsen. Tillför man istället en större mängd pellets borde inte detta leda till samma problem med överdosering som med andra lösliga kolkällor. Lösliga kolkällor (t ex vodka, acetat, socker) tillåter ju bakterietillväxt i hela akvariet vilket kan leda till bakterieblomningar och krascher. Vanligen är det nog syrebrist som ställer till det. Jag tänker mig att ett vanligt kraschscenario grundar sig på brist på N eller P vilket leder till att den lösliga kolkällan ackumulerar i akvarievattnet en tid. Vid något tillfälle görs sedan N eller P tillgängligt och en bakterieblomning dyker upp som ett brev på posten. I motsvarande scenario med Biopelletsen skulle tillväxtytan där kol finns tillgängligt för bakterierna vara begränsande och någon blomning skulle inte kunna uppstå. Akvariet kraschar inte. Det är även värt att notera att en kolkälla inte bara är en kolkälla för bakterier - de är kvalitativt olika och understödjer väldigt olika maximala tillväxthastigheter. Många av de lösliga kolkällorna tillåter hög tillväxthastighet (extremfallet är glukos) medan Biopelletsen är polymerer som enzymatiskt måste brytas ned utanför bakteriecellen före kolet kan importeras och användas för tillväxt. Detta ger en långsam tillväxt och hindrar därmed bakterieblomningar. Vad gäller att "nolla" N och P så är det ett teoretiskt problem även med Biopelletsen. Har man bara tillräckligt med Biopellets och inte tillför foder så kommer ju nivåerna av tillgängligt kväve och fosfor att stadigt sjunka i akvariet. Men eftersom bakterierna får svårare och svårare att ta upp NP vid allt lägre halter så kommer deras tillväxt att gå långsammare och långsammare när halterna sjunker. Processen är därmed i viss grad självreglerande. Jag tror helt enkelt inte att för låga nivåer av N och P är ett påtagligt problem i de flesta akvarier (= de som matas dagligen) - inte heller när andra kolkällor används.

Rundkorning argonit som är riktigt fin är skolboken. Sen kan man säkert göra alla möjliga kompromisser men man ska nog inte förhandla bort finkornigheten i alla fall.

Först och främst så slutar de växa - dels breder de inte ut sig på nya ytor och sen minskar längdtillväxten. Nästa steg är att de börjar se bleka och klorotiska ut.

Det klassiska är att låta pH-elektroden stå i 3 M kaliumkloridlösning mest hela dagarna. Det är samma lösning som finns inuti en glaselektrod. Byte av lösningen inuti elektroden till fräscht dito brukar också fixa till elektroden. Men det går väl inte på de där små pennorna? Annars görs rengöring ofta med väldigt utspädd saltsyra (100 mM under en halvtimme) i de flesta fall - det torde ta bort både utfällda oorganiska salter från akvarievattnet och organiska partiklar.

Mätte fosfat och KH: KH = 7 dKH Fosfat = 0,08 mg/l Jag gläds åt att akvariet är så algfattigt. Har faktiskt inte rengjort frontglaset en enda gång och nu är det inte många strån bleka Bryopsis kvar. Inga skitalger alls - inte en enda liten cyanopatch har jag sett så här långt. Turbosniglarna verkar vara lite hungriga och tuggar numera på Bryopsis-fläcken i desperation (?) och flummar runt på sandbottnen där det verkar finnas något de gillar att äta. Fick rädda den mindre clownfisken från avrinningskammaren idag. Hoppas den inte lägger sig till med en dåliga vana. Jag var tidigt tvungen att plocka bort kammen som jag installerat för att förhindra just fisk i kammaren eftersom det skapade vattenskval.

I princip kan den det - bakterierna som som växer till på Biopelletsen binder både fosfor och kväve och skummas sedan ut. Men hur det blir i praktiken i ett visst akvarium är svårare att veta. T ex kanske matar man med foder med stort fosforöverskott jämfört med andelen kväve; i så fall kan man fortfarande få mätbara fosfater och det kan kräva t ex fosfatremover. Öser man istället i aminosyraprodukter (= rent kväve utan fosfor) kan motsatsen givetvis uppträda - nitratöverskott. Om du vill testa Biopellets skulle jag testa att installera produkten i systemet och efter någon månad eller två koppla bort svavelfiltret. Funkar allt bra utan att nitrat stiger efter några veckor skulle jag testa att ta bort fosfatremovern. Många i USA verkar köra Biopellets och GFO fosfatremover.

KH på 16! Jag som mesar runt med värden kring 8 dKH - borde jag höja till mer än naturliga havsvattensvärden?

Jag tycker en saltvattensförening är en utmärkt idé om det finns ideella som är redo att ta tag i det och om det finns medlemsunderlag. Jag argumenterar alltså inte emot en sådan och arbetade själv i flera år med Nordiskt saltforum när det fanns. Men just resonemanget om att SVG bör läggas under en saltförening eftersom att föreningen behöver en sådan för sin marknadsföring och medlemsrekrytering tycker jag illustrerar att föreningens bästa kräver att annat kan behöva offras. Jag kan mycket väl se hur en styrelse t ex börjar bli besvärad över ett högt tonläge på sitt forum och hur detta skrämmer bort nya medlemmar och nybörjare. Ett resonemang börjar föras om att det inte är bra för hobbyn och sen börjar styrelsen vidta åtgärder. Höga tonlägen har vi sett här förr. Jag kan också se hur en styrelse inför vikande medlemsantal börjar fundera på att låsa in delar av SVG så att endast föreningsmedlemmar kan komma åt informationen så att incitament för medlemskap skapas. Som sagt, jag har sett det på annat håll, men visst kan jag inte utesluta att saltvattensakvarister uppvisar speciellt goda kvaliteter. Från min horisont är det säkrare att separera SVG från en saltförening och jag tror att samarbetet säkert kan vara både intensivt och gott.

Jag är benägen att hålla med om att en förening gärna får vara skiljd från SVG. Jag har sett i andra sammanhang hur en ideell förening får eget liv och styrelsen och de aktiva (de få som kommer på årsmötena) börjar sätta föreningens bästa före syftet - ickemedlemmar har inget värde hur mycket saltvattensakvarister de än är. Allt handlar om att öka medlemsantal eller intäkter. Jag kan dra exempel från min studenttid när en kår på ett av våra större universitet började höja medlemsavgifter och lägga pengar på hög trots att det inte fanns någon verksamhet som var efterfrågad och behövde pengarna. Eller en ideell nationell hobbyförening som mest ser sitt Internetforum som ett problem för att medlemmarna diskuterar verksamheten vilket upplevs som kritik mot styrelsen och årsmötet: "Det kan skrämma bort potentiella nya medlemmar." Men för att återknyta till topic - visst kan föreningen SVG gå i borgen för ett seminarium om pengarna fanns på kontot. Men håll fokus på just SVG och seminarier får i så fall bli en sidogrej där man endast står för ekonomisk säkerhet.

Argumentet för vodka är väl främst att det är relativt beprövat och vi vet en del om doseringarna. Det främsta argumentet emot är väl att det är relativt lätt att överdosera för den oförsiktige - små volymer med potent kolkälla. Krascher finns dokumenterade. Den där monokulturdiskussionen har jag aldrig förstått vad den kommer ifrån - vilka är egentligen akvarieobservationerna som stödjer att det skulle vara ett relevant problem? Främsta argumentet för BP är nog att det är en fast kolkälla som enligt teorin inte läcker ut i omfattande grad i vattenvolymen (=självdoserande). Främsta argumentet emot är att det fortfarande är obeprövat. Vi vet inte hur det funkar efter åratal och när det appliceras på tusentals lite olika akvarier - kanske kommer vi att se krascher? Zeogrejerna vet jag inget om men är lite skeptisk till att tillsätta vätskor jag inte vet vad de innehåller till mitt akvarium. Men det verkar väl vara acetat till viss del - jag har för mig att vissa sagt att det luktar åt ättikshållet om jag inte rör ihop Zeo-produkterna. Doserar du kalkvatten så finns det ju ett annat alternativ och det är ättika som i kalkvattnet bildar kalciumacetat. Funkar åt samma håll som vodka (och kanske ZeoStart?) och används i USA - inte minst av Randy Holmes-Farley som brukar ha kontroll över kemin på Reefcentral.

De lodräta reglerna känns från mitt perspektiv som enorm overkill för ett så pass litet kar. Så länge som skivmöbeln är limmad och skruvad och inte upplevs som ranglig så kan den ju omöjligen haverera under ynka 100-200 kg. Är dessutom den nedsänkta regelramen limmad och skruvad mot skivorna så förs ju lasten över säkert och tryggt till skivstommen. Men några räkneargument har jag inte. Men för att vara djävulens advokat - den svagaste punkten på din möbel lär vara i framkant där sidoskivorna inte är limmade 90 grader mot en annan skiva. Utan hörn så kan de ju tänkas kalva/böjas utåt. Ska det finnas någon lodrät förstärkning är det väl där? Måste erkänna att jag aldrig ställt ett akvarium på regelstomme - de har alla stått på skåp av olika skivmaterial utan problem. Men jag har inte någonsin byggt något uppåt kubikmeterklassen. Mitt nuvarande cirka 200 l (vad det nu är) hörnakvarium står på hemmabyggt skåp i furulimträskiva utan lodräta reglar.

Uppdatering - Bryopsis-trådalgerna verkar ha gett upp nu. De har inte vuxit alls nu på en vecka. Det börjar bli dags för lite koraller känner jag.

Underligt att du har mätbara - om än låga - nivåer av nitrit i ett så pass ingånget kar. Om du verkligen har nitrit så kan det helt klart påverka nitrattester. Nitrattester är i själva verket nitrittester där man reducerar nitraten till nitrit för att sedan mäta den. Och det finns gott om rapporter att låga nivåer nitrit avläses som höga nivåer av nitrat. Jag såg själv något som jag (overifierat) tror är detta. Jag hade 20 mg/l nitrat i mitt nystartade kar som försvann på några få dagar. Lasse påpekade att jag troligen detekterat en liten nitrittopp som rejäla mängder nitrat.

Jag har tre rör med följande dimensioner: 1. 25 mm hävert med kran 2. 32 resterande flöde med kran 3. 25 mm reservhävert som startar om 1 eller 2 inte klarar hela flödet (borrat hålet högre upp på glaset) Så här i efterhand kan jag säga att jag ångrar att jag drog 32 mm på det resterande flödet - grova rör innehåller bara en massa luft som skapar ljud. Men jag har lyckats få det tyst genom att nästan helt stänga en kran längst ned på röret så att det står vattenfyllt. Skulle jag göra om det skulle dra ett 32 mm rör ut ur akvariet och sen förminska röret ned till 20 mm och sen en kran längst ned. Mycket enklare att reglera. En hävert som säkerhetsrör har fungerat bra - jag har startat om system så att häverten måste gå igång om och om igen. Hittills har den alltid startat. Men en säkrare metod är kanske ett grovt rör som inte kräver hävertfunktion för att ta hela pumpens flöde? Jag driver mitt system med en Tunze Silence 1073.020 (2400l/h -förluster) Mer detaljer i min tråd.

Satsa på hävertlösningar - en durso är inte helt tyst. Här är en beskrivning på ett helt säkert och helt tyst system. Jag kör samma princip men inte exakt samma rördimensioner och dragning. Det är verkligen helt tyst. Inte ett ljud förutom när en turbosnigel sätter sig i överrinningskammaren så att det skvalar lite några minuter.

Och om vi ska få diskussionen framåt annat än på det principiella planet så krävs lite faktaunderlag som jag tror vi redan sitter på. Vad rör det sig om för summor som måste säkras? Ett antal tiotusental kronor antar jag om vi vill flyga in någon eller några föredragshållare. Lasse menar att 300-400 betalande medlemmar kan fixa det här - rör det sig då om en hundralapp per skalle? Vid vilket medlemsantal går SGs kostnader break even? Och så den andra sidan av det hela - underlaget: Hur många rör sig här på SG - skrivande respektive läsande?

Om någon akvarieförening ville arrangera saltseminarier så vore det ju toppen! Från arrangemangssynpunkt så brukar ju den första bristvaran vara eldsjälar som orkar ta tag i det ideellt. Den andra delen brukar ju vara bristen på pengar. Som det är nu saknar vi en nationell förening med inriktning på salt som kan stå för eldsjälar och pengar. Jag vet inte om det finns underlag eller intresse för en - sist det begav sig på slutet av 90-talet med Nordiskt saltforum kom vi väl upp i strax över trehundra medlemmar har jag för mig. Medlemmarna var nästan uteslutande svenskar trots föreningens namn. De populäraste mötena i Stockholm nådde någon gång 50-talet besökare har jag för mig. Men det var före Internet och SG när saltkunskap var svår att få tag på. Jag vet inte om detta ökar eller minskar intresset för föreningsarrangemang. Kan verkligen SG samla så pass många stödmedlemmar att man bygger upp ett kapital som är tillräckligt stort för att kunna säkra ett saltseminarium?