Gå till innehåll

Vetenskapens värld


Snirrevirre

Rekommenderade inlägg

Jag har alltid varit en hängiven missantrop och människohatare, mer på ett teoretiskt plan då jag fungerar tämligen bra i samhället. Argumenten ni kommer med ovan har varit mitt ledmotiv och jag har dessutom förbluffats över mänsklighetens enorma talang för idioti och vältrande i meningslöshet.

Men det har yttra sig små mentala konflikter i mötet mellan den naturvetenskapliga paradigmen och den humanistiska etik och moral diskussionen. Att läsa fem terminer religionsvetenskap och lärande, för att sedan dränka sig i naturkunskapen börjar ge frukt.

Cynismen och vad jag obildat skulle kalla tankar i Nietzsches anda odlas fortfarande fruktsamt, men en känsla av meningslöshet har ersatt själva missantropin och fingerpekandet på småsintheterna. Vad som är viktigt, meningsfullt och av värde i den allmänna opinionen sätts i om möjligt ännu större perspektiv genom geo- och astrohistoriken än den kulturella kontexten.

Astrofysiken ger oss insikten att vår existens endast är så ofantligt mycket kortare än bråkdelen av en tiotusendels sekund i universums ouppskattbara tidsrymd. I jämförelse med materiens historia är det som att vi aldrig funnits, ett ögonblick sedan inget. I ett kordinatsystem med antal människor på jorden i y-axeln och antal år efter jorden skapades till idag på x-axeln skulle det krävas ett mikroskop för att se det lilla vertikala streck som är vår historia. Det blir ännu mer ofattbart när det är vårt solsystem som sätts i detta förhållande till vår galax. Vårt solsystem färdas tydligen 220 km/h runt galaxens mitt. Detta galaktiska år tar uppskattningsvis 250 miljoner år (jag har rundat av några miljoner som man får göra i dessa storheter). På samma sätt är vår galax också bara en fis i rymden och allt som är så ofattbart stort och funnits så otroligt länge är bara korta andetag i jämförelse med nästa zoom-nivå.

Tid och rymd blir så himla främmande med dessa makroperspektiv och inte ens de buddhistiska reinkarnationsliknelserna räcker för att greppa dess storhet. I ett tids- och rymdperspektiv är vi ingenting. Som att ett sandkorn i öknen under jordens existens (4,6 miljarder år) skulle bli grönt i en sekund. På individnivå är vi ännu mer reducerade.

Ur ett biologiskt perspektiv blir vårt värde som organismer och arter också ganska intressant/ointressant. Man tror att jorden genomgått ungefär fem massiva utrotningar där 40-90% av allt liv på jorden dött, där utrotningen av jätteödlorna var en av de mindre. Hela släkten och grupper av djur utplånas.. Man brukar säga att 99% av alla arter som någonsin funnits är utdöda. Sex miljoner judar blir nu ett ganska fattigt argument för ockupationen av Palestina.

Att jag som individ är ointressant och meningslös är svårt att förneka ur detta perspektiv, men det samma gäller hela vår art. Förändringar i atmosfärens syrehalt som en gång lagt grunden för vår existens kommer på samma sätt sopa oss under mattan så vi också kan bli olja och kol till framtida arters skolbussar och pokemonfabriker.

De förändringar vi gör på miljön är precis lika obetydliga som vår egen existens i jämförelse med de enorma katastrofer och långsiktiga förändringar som sker av sig självt. De enda spåren vi kan tänkas lämna några längre konsekvenser efter oss är från gruvor och malmbrytning där vi förändrar den geografiska strukturen, men det är i jämförelse med bergbildning och vulkaner ytterst blygsamt.

Det blir så himla konstigt när folk pratar om vad som är viktigt, meningsfullt och av värde. För det finns ju inte, det är ju inte sant. Det är ju en lögn eller bara fyllesnack. Stundom krockar tanken med ens egen existens där en trivialitet blir så otroligt viktig.

Denna drivkraft.. att hänge sig åt tillsyns meningslösheter verkar vara en drivkraft i universum. Elektronernas ständiga flackande och "vilja" att skapa ädelgasskal, eller ribosomet som transkriberar DNA till mRNA, eller att jag beslutar mig för att gå upp ur min säng, eller de svarta hålens enorma aptit.. Denna vilja.. Vad är det?

Är det den religiösa magin? Gud? Utveckling genom evolution med slump och kaos som farkost, tid som bränsle och på en väg av oändlighet? Nä nu räcker det.

Avslutningsvis kan jag sammanfatta att ju mer man läser om hur saker fungerar, desto konstigare blir existensen. Om vi bortser från perspektivet att det ens finns en existens, så skulle jag säga att det är högst otroligt och per definition extremt osannolikt. Att sedan söka en mening eller ett värde utanför en kontext.. Pff!

Mot evigheten!

Länka till kommentar
Dela på andra sidor

Gå med i konversationen

Du kan posta nu och registrera dig senare. Om du har ett konto, logga in nu för att posta med ditt konto.

Guest
Svara på detta ämne...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Ditt tidigare innehåll har återskapats.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Skapa Ny...