Då har vi första dödsfallet...men skall redogöra för bakgrunden först. För ett tag sedan gjorde jag, ännu ett, återbesök på den omdisskuterade zoomarknaden som finns här i staden. Väl där var allt som vanligt, såg lite hajägg, sjöäppen, nudibranches och fiskar. I ett av karen såg jag till min fasa en liten lecusternon, den var prickig och mager. Efter en tid övervägande tog jag beslutet att försöka "rädda" fisken i frågan, främst på grund av min förkärlek för kirurger och lecusternon är så otroligt fina. Det syntes lång väg att fisken var dömd om den gick kvar här där dess huvudsakliga(enda) föda var artemia. Planen var att den skulle få äta på mina makroalger och den kirurgmat jag införskaffade samt få iaf dubbelt så stort utrymme som den hade i butiken. När den repat sig skulle den få flytta till vårt lokala himmelrike och bli omplacerad till i bra hem. Nu till fallet... För någon dag sedan när jag kom hem märkte jag att det fattades något i karet, det var lecusternonen. Jag letade febrilt överallt, tog ur stenar ur karet för jag trodde den kanske kilat sig fast. Dock tog det inte lång tid innan tanken på mantisen dök upp, men slog den ifrån mig. Tillslut var jag tvungen att få svaret. Jag tog fram gripklon och petade framför hans grotta. Normalt sett brukar de bli ett blixtanfall och när det inte blir det vet jag att han har något lurt för sig. Efter ett par försök fick han nog och där såg jag min förhåga...halva lecusternonen i hans grepp. Svårigheten är dock att reda ut om lecusternonen dog och sedan tog mantisen den, eller om han helt enkelt var hungrig. Jag fick förvisso bort prickarna och ett tag blev lecusternonen lite fetare. Han käkade upp de makroalger jag hade och simmade runt och pickade på stenarna hela dagarna. Emellertid såg han väldigt märklig ut vid magen. Han blev fet runt magen av maten, men hade alltid knölar som stack ut, som om det var något fel på tarmarna. Såg väldigt märkligt ut i mina ögon. Han åt aldrig av de pellets/mysis jag hade i karet utan endast sprungs sjögräs. Den var tuvngen att ligga under en sten för han tog den aldrig ur en foderklämma. Kontentan är alltså att nog för att fisken såg mycket bättre ut efter ett tag i karet såg den ändå aldrig helt ok ut. Även min sambo reagerade på magen och tyckte det såg ut som cancerknölar. Det som gör det märkligt att mantisen skulle ta lecusternonen är att de aldrig visat speciellt stort intresse för varandra. Dessutom har jag två bottenlevande fiskar som ofta utmanar ödet och är vid hans öppning till grotta, vilket är totalförbjudet område. Mvh Thomas