Bygert

De flesta fiskar gör sig av med kväveöverskottet som ammonium. Detaljerna om hur det går till med inplockande av natriumjon och natrium-kaliumpumpen och fan och hans moster kanske vi kan släppa här? Iaf, hur det sen blir i vattnet med förhållandet mellan ammonium och ammoniak, det beror helt riktigt på pH-värdet. Fast det ska ju då noteras att om skummaren har 15 % att jobba med så har bakterierna 85 %. Även om omvandlingen ammonium - ammoniak sker momentant så kommer rimligen bakterierna att hinna köra över en del ammonium till nitrit oåtkomligt för skummaren. Oundvikligen kommer en del kväve att bli kvar i karet. Men skummaren för bort en mycket av det som ammoniak och ser dessutom till att undvika ammoniakförgiftning. Naturligtvis är det bra. Ammoniak är rent giftigt, helt klart. Men ammonium är inte hälsosamt för fisk det heller. Toleransen är mycket högre men i högre koncentration eller långvarig exponering så kan ammonium också ställa till det. Både ammonium och ammoniak ska hållas på låg nivå. Antingen genom att bakterierna kör det vidare i kvävecykeln eller genom att skummaren exporterar det. I den fiskbiologi jag lärde mig på 2000-talet så skiljer man mellan fiskar med olika strategier för att göra sig av med kväve. De flesta gör sig av med huvuddelen av överskottet som ammonium över gälarna. En del kan växla mellan ammonium och urea beroende på vad som är bäst för tillfället. Afrikansk lungfisk använder mest ammoniummetoden men kan gå över till urea när den ligger intorkad och inte kan bli av med ammonium. Vissa andra benfiskar kan också växla till urea om de blir instängda i liten vattenvolym. Strikt ureaanvändande är broskfiskar där urean också har en funktion i saltbalansen. Det finns fler, magadi tilapia lever i vatten med pH på 10, där fungerar det helt enkelt inte att utsöndra ammonium. Urea får bli lösningen på det problemet. Min uppfattning är att även stora bubblor kan föra över syre till vattnet. Mindre effektivt än små bubblor visserligen men nog gör det skillnad. Den uppfattningen grundar jag på dels egen erfarenhet av att genomluftning är det effektivaste sättet att föra in syre vid en akut bristsituation. Dels på teorin om gasövergång, two-film theory kombinerat med beräkningar och försök som gjorts vid luftning av dammar i reningsverk. För man ner en bubbla luft med större relativ koncentration av syre än vad det är i vattnet så nog tusan kommer det att gå över syre. Och det bättre än vid ytan eftersom det att bubblan rör sig tenderar att riva bort den stagnanta film som annars kan bildas och hindrar gasövergång. Hur bra det sen blir beror på mycket, hur långt och länge bubblan får passera i vattnet, hur stor den är, hur stor skillnaden är i relativ koncentration och ett antal faktorer till. Men ett exempel bara, när jag transporterade hem fångade djur från västkusten hade jag problem med överlevnaden. Kylning gjorde ingen större skillnad. Att slänga i en vanlig keramisk luftsten med stora bubblor däremot, det löste problemet, nu kommer så gott som allt hem levande.

Täckglas gillar jag inte, krånglar till skötseln och blir skitigt så det hindrar ljuset. I stället sätter jag sarg där det behövs för att hindra fiskar från att emigrera. Jag använder vita plastskivor köpta på bauhaus. Det döljer dessutom lampor och annan teknik över akvariet.

Intressant litet kar du fått igång. Nu kan det ju inte finnas nån ursäkt för att inte starta västkustkar längre.

Aha, grunken har blivit identifierad. Får se då om den kommer att trivs också. Kul att det går att få lite fångst även så här års. Fast det är klart, kommer man ner på lite djup betyder väl inte årstiderna så mycket längre.

Intressant prototyp som vi fick se. en fundering fick jag, skulle inte manicken kunna mäta och registrera pH på mätvattnet som den tar in också? Så att man gör två flugor på smällen samtidigt, får ut både pH och alkalinitet?

Intressanta föredrag, blir en del tankar och inspiration. Kul att Jonas fick visa fram möjligheterna med kalla kar, jag gissar att båten blir full vid nästa fångsttur! Enda plumpen var att sjöfart tappat när det gäller kalla kar. Fast det gör ni väl snart nog nåt åt? Det går väl inte an att nån jäkla värmlänning ska ha mer att visa fram av västkustens djurliv än ett respektabelt akvarium i självaste kusthuvudstaden?

För en gång skull är jag inte ensam om att bekämpa den där konstiga tanken om att gasutbyte bara sker vid ytan. För man ner en massa små bubblor blir ytan av dem snabbt mycket större än vattenytan på akvariet och man för dessutom till ny luft och bubblorna rör sig genom vattnet. Allt upplagt för bästa möjliga gasutbyte. Vad sen effekten blir beror på hur det ser ut med relativa koncentrationer. Man kan föra ut syre om vattnet blivit övermättat efter kraftig fotosyntes. Och man kan föra in ammoniak om man har det i luften, det där med att ha akvarium i lagårn har visat sig vara en dålig ide. När det gäller det där med kväveexport vida skummaren, skummaren hette ju en gång proteinavskummare och visst kan den ta bort en del proteiner och annat så kväve kan försvinna. Men nu ägnar jag mig åt ammoniak. Skummaren kan absolut föra ut ammoniak men förutsättningen är ju att att det är ammoniak löst i vatten och att det når skummaren. Ammoniak snarare än ammonium finns det vid högre pH. Det är sällan ett problem i saltvatten. Däremot är ju frågan om kvävet tar vägen via ammoniak. De flesta benfiskar gör sig av med kväve huvudsakligen som ammonium över gälarna. Det är den energisnålaste vägen men ibland inte den bästa ändå. Även om alltså huvuddelen går som ammonium så går ändå en viss andel, storleksordningen 10 % som urea men med rejäl variation. Och när det gäller broskfiskar som hajar är kväveomsättningen annorlunda, där är det urea som är huvudspåret. Urea kan skummaren inte göra nåt åt. Visserligen ska då urea passera ammoniak på vägen mot nitrat men de bakterier som spjälkar urea gör sig vanligen nytta av ammoniak och koldioxid som de får vid spjälkningen och den processen blir oåtkomlig för skummaren. En viss del av vad vanliga fiskar gör sig av med i form av kväve är alltså oåtkomligt för skummaren. Och har man hajar får man alltså räkna med att skummaren inte kommer åt kvävet alls. Sen är det ju det att detta hittills handlat om det kväve som fisken tagit upp och haft in i omsättningen. En del får man räkna med inte tas upp utan i stället går rätt igenom, skits ut helt enkelt. Även om fisken inte lyckades använda det kvävet så kommer diverse bakterier att göra vad de kan för att ta itu med saken. Det kan då bli så att det resuterar i ammoniak i vattnet som skummaren kan göra nåt åt. Men det kan också bli så att ammoniaken aldrig hinner ut i fritt vatten utan tas omhand av andra bakterier om nedbrytningen sker i nåt hörn där det ligger lite urk mer oåtkomligt. Då kan inte skummaren heller göra nåt. Hur mycket kväve som passerar fisken är foderberoende, somliga typer av foder plockar fisk effektivt nästan allt kväve ur, från andra typer av foder kan det passera mer kväve orört. Så, skummaren kan effektivt föra ut ammoniak och därigenom minska kvävebelastningen på akvariet. Men hur effektivt det blir beror på en mängd faktorer, pH, typ av fisk, foder, hur effektiv skummaren är osv. I ett akvarium kan det fungera jättebra och sämre i ett annat och det säger inget om att effekten inte finns.

Även jag är nu ägare till boken. Först tyckte jag den verkade lite tunn men vid närmare titt så såg jag att det gällde bara yttermått. Inuti är det knökat med bra information. En hel handlar ju om djur som finns på andra sidan Atlanten men eftersom det ofta finns liknande arter här så är det av intresse ändå. Kul är också att gurun Jon Olav finns med på nåt hörn.

Medelhavet, ja, varför inte? Finns väl ingen anledning till att mer än nödvändigt gå över ån efter vatten. Finns nog så mycket av intresse på nära håll. Visst kan åtskilligt förekomma som art både på västkusten och i medelhavet. Det behöver inte per automatik innebära att de individer som finns här trivs i medelhavsklimat. Viss lokal anpassning kan det finnas även om det är samma art. Fast givetvis är det så att om man skall pressa gränser så är det mer sannolikt att det fungerar med en art som har utbredningen söderöver än en som mest finns i arktis. Jörgen Eggers har skrivit nåt dussin sidor om medelhavet i klassikern "Saltvattensakvariet". Gyltor, havsrudor, blennider och mullar finns bland det han rekommenderar. Han menar också att det finns mycket tåligt och intressant att hämta i medelhavet. En länk om medelhavsfauna: http://www.malawicichlidhomepage.com/photos/mediterranean01.html Att ta hem djur från medelhavet lagligt har ju tre bitar att fundera över. EU-gemensamt finns regler för hotade arter. Nån korall blir man stenad om man plockar. Sjöhästar ska man låta bli. Kan finnas mer men det är vad jag minns på rak arm. Sen är det ju fångsten, där kan det finnas lokala regler, likaså för att föra ut djur. Hur det ser ut där vet jag faktiskt inte och det kan naturligtvis variera. Risken att man åker dit i utresetull från medelhavsland för nån påse fisk känns ändå inte överhängande. In i Sverige däremot, där blir det regler att förhålla sig till. Kräftdjur kan man glömma. Övriga ryggradslösa utom hotade arter ska inte vara nåt problem så länge man ska ha dem själv. Fiskar blir lite skakigt, man får ta in sånt som inte klarar sig här och då hamnar medelhavet i gråzon. Tror dock inte tullen här heller reagerar så mycket på en påse fisk.

Försöker begripa vad F står för men lyckas inte. Fantastiskt?

Jag tror nog att diskmaskin kan vara rätt effektiv när det gäller att rengöra koraller. Ska du ha en klädhängare (typ) så kan du säkert köra på det. För att stoppa i akvarie däremot... Första problemet är om det verkligen når all skit långt in. Jag tvivlar, risken är att att det finns rester kvar som kan ställa till det. Nästa problem är diskmedlet. Den typen av produkter brukar inte vara välgörande i akvariemiljö. Visst, det kan gå men det där med att köra något i viss mån poröst med en produkt som innehåller lite av varje av kemikalier och sen stoppa ner det i ett akvarie... Jag skulle inte göra det. Må så vara att det är lite omständligare med blötläggning och kokning osv men det känns som ett säkrare alternativ.

Bara det att inga människor äter koraller är ingen övertygande bevisning för att de skulle vara giftiga. Det finns åtskilligt som inte äts utan att får den skull vara giftigt, det kan vara illasmakande, strida mot religion, ha för lite näring i proportion till besväret, ha tråkig konsistens osv. Det finns dessutom en hel del som vi äter trots att det är mer eller mindre giftigt. Nu var det ju inte frågan om att äta koraller - vilket jag inte tror nån är sugen på - utan att hantera döda koraller. Levande koraller bör nog oavsett sort ses med viss skepsis när det gäller giftighet. Döda, torkade och urvatttnade korallskelett tycker jag man man rätt lugnt kan utgå ifrån inte är farligt.

Hade jag så mycket att säga om det här egentligen? Annat än att det är synd om ämnet sjunker undan, det här är väl värt att lyfta upp. Jo, kanske att Jonas är väl värd att lyssna till. Risken är ju bara att det leder till flera kalla akvarier men det är väl inte fel i så fall? Fast det där med att stoppa ner bägge armarna till armhålorna i en kallburk? Hmmm... Stoppar jag ner handen kommer det upp en avdomnad degklump, typ. Kallburkar avstår man gärna från att rota onödigtvis i.

Jag har heller inte hört om nåt akvarium som spruckit pga sandkorn mellan botten och sten. Å andra sidan är det knappast nån poäng att ha sandkorn där så varför skulle man riskera att vara den första som bevisar att det kan hända? Måttligt stora stenar kan man lägga i på botten, i sanden, på sanden; det spelar ingen roll. Stora stenar eller stenrösen lägger man direkt på botten och undviker att få nåt vasst mot glaset, det är väl så illa med ett vasst hörn på stenen som ett sandkorn. Känns det som risk för att nåt vasst får bära för mycket vikt kan man lägga nåt under eller sätta stenen i silikon. Silikon kan också vara en poäng för att limma ihop stenrösen om man har osäkra konstruktioner eller bråkiga djur. Nåt stort som välter vill man inte ha, även om glaset skulle klara sig så kan det komma innevånare i kläm och det vill man inte heller.

Lite generellt, mjukkoraller kan du ta med för eget bruk. Behövs inga papper alls. Stenkoraller däremot, då är det allt slags elände med papper. Ska det finnas nån chans att ro iland det får man vända sig till en exportör som har vana vid pappersarbetet som krävs. Tror man att man löser det själv eller att de fixar det i en zooaffär är man illa ute. Och ett par reservationer då. Det kan finnas enstaka arter som inte stämmer med den allmänna bilden. Det kan också finnas arter som USA inte vill släppa ut utan pappershantering, det har jag inget grepp på.

Oskyddad frigolit hoppas jag ingen satsar på. Man kan ha bara frigolit med rätt lack på som skydd (fel lack så blir det sörja av alltihop). Fast det är inte så man brukar ha det och inget jag rekommenderar. Frigolit med ett betonglager och rätt lack på duger till det mesta, även sjöborrar.

Kanske ska förtydliga lite. Döda väl torkade stenkoraller. Två veckor i sötvatten. Sen kan man tänka på kokning och då kan man vara lugn för att det inte händer nåt farligt. Soppa på färska knappar är inget jag rekommenderar men så var det inte tänkt heller.

Först lite korrigering av Lasse, det är inte samma regler för koraller som för elfenben. Det är samma regelverk men reglerna för hur man får hantera elfenben mm är långt strängare än för koraller. Lite förenklat kan man säga att för sånt som är A-listat ska man ha ett särskilt tillstånd för varje djur eller produkt som kommer från ett djur. Det behöver man inte för koraller. Miljövänligt... Tja, enkelt är det inte. En utgångspunkt är att det där med akvarier rakt inte är nåt miljövänligt, det drar en hel del resurser. Sen beror det ju på hur man jämför, är det bättre att sitta hemma och glo på akvariet än att ta bilen tretti mil till schackklubbens tävling? Inget ont om schack iofs men ser man en helhet så blir allt rätt komplicerat. När det gäller akvarier då, ska man vara miljövänlig så tycker jag att den ända man ska börja i är att se över elförbrukningen. Det är som jag tror där vi har det största problemet i ett hållbarhetsperspektiv. Och det finns också goda möjligheter att påverka energiförbrukningen. Särskilt belysningen, jämför man en gammal glödlampa med en moderna LED-belysning så är det en dramatisk skillnad. Temperaturen är också en bov när det gäller att sluka energi, behöver man 26 grader eller räcker det med 22? och om man nu behöver relativt hög temperatur, vore det ide att isolera karet? Cirkulationen, kan man använda snålare pumpar, behövs det all fart man har? Börja där om man vill ha ett miljövänligt akvarium, dra ner på elen. Sen kan man naturligtvis tänka på det som är i burken också. Behövs det grus som åkt över halva världen eller går det att använda nåt lokalt material? Det tål ju att tänka på men det är engångskostnader så det är på sikt inte lika viktigt som elen som förbrukas var dag. Men, sen då, då kommer vi till djuren som är i karet, det som frågan nog egentligen handlade om. Och då är vi rätt in i ett getingbo där den som påstår att det finns enkla svar knappast har tänkt färdigt. Här på akvariesidan går det ändå att diskutera saken. När det gäller andra djurgrupper är det fullt krig. För att ställa frågan enkelt, är det bäst med vildfångat eller med mer eller mindre lokalt uppfött? Ryggmärgsreflexen hos många är att det borde vara bättre med uppfödda djur. Och det kan det vara på en del sätt, djurskyddsmässigt är det naturligtvis bättre om djuren transporteras kort väg och om de har fått anpassa sig till de förhållanden vi erbjuder dem. Samtidigt är det inte så givet att det är bättre med transporten från Singapore av djur som är uppfödda i trånga dammar eller kommer från uppfödning i Tjeckien i fulla akvarier. Bäst är naturligtvis bra lokalt odlat om vi pratar djurskydd. Men då kommer ett annat problem, energiförbrukningen för att föda upp en fisk i Sverige med värme, ljus, foder och allt annat är enligt de som räknat på det långt högre än att flyga hit den från Sydamerika eller vart den nu kommer ifrån. Det krånglar onekligen till kalkylen en del. Artskyddet är också allt annat än självklart. Visst kan arter hotas av intensiv fångst, självklart. Men de stora hoten mot reven ligger mer på fiske, brytning av byggmaterial och liknande. Får man sälja fisk till akvarier får man ett långt högre pris och ett incitament att vårda resursen för framtiden. Det man kan tjäna pengar på är man rädd om helt enkelt. Det har till och med varit uppe förslag om att förbjuda odling i konsumentländerna i CITES-sammanhang. Detta då för att resurserna i form av organismer ska vara nåt som ursprungsländerna ska ha rättigheten att tjäna pengar på, inte andra. Någon har myntat begreppet köp en vidlfångad fisk, rädda en regnskog. Kanske att dra det lite långt men ändå nåt att fundera över. Det går helt enkelt inte att ge nåt klart svar över vad som är bäst. Annat än att det som inte har så stor chans att överleva alltid är dåligt. Att däremot ta sig en rejälv funderare över hur man kan göra så att akvariet, om man nu ska ha det, drar lite resurser och är djurskyddsmässigt bra, det är nog nåt vi måste göra om vi ska kunna försvara hobbyn för framtiden.

Gamla taktiken... Lägg dem i vatten i två veckor. Koka en halvtimme. I vatten två veckor till. Fortsätt ev tills vattnet är helt rent. Detta för att få bort alla rester av döda polyper och annat krafs. Sen blekte man inte utan använde div anilinfärger och tvåkomponentlack. Det som borde fungera nu är att färga in dem med lite vad som helst och sen lacka dem med akvarielack (garanterat bra) eller biltema båtlack (verkar fungera i sötvatten iaf).

Silikon har ju en klar poäng, när det härdar tar det upp vatten. Limmar man dubbelglas kommer alltså silikonet att dra ut eventuell fukt mellan glasen. Hur länge det sen håller torrt må vara en annan sak.

Vi kanske kan snacka in oss där igen? Det var ju klart trevligt sist.

Eller så kör du klassikern, karva till frigolit, limma in, täck med finbetong, lacka. Eller strö sand i lacken. Eller smeta på silikon och tryck in större bitar. Fördelen är att man kan göra en mer levande bakgrund som inte blir platt. Nackdelen är naturligtvis att det tar vattenvolym.

Lite terminologi först. Tungsten känns som anglifierat, visserligen har det varit ett äldre namn på det vi pratar om men i nutida svenska syftar det mest på mineralet scheelit. Det ämne som saken gäller heter volfram på svenska. Tydligen finns det vissa arter som använder volfram i stället för molybden i enzymer. Det kan alltså vara livsnödvändigt. Eller ställa till elände. Nån som har mer grepp på det läget?

Jo det var trevligt om än onödigt blåsigt. Fast vi ser ju glada ut på bilderna så allt för illa kan det inte ha varit. Tur att man klädde sig typ michelingubbe. Tråldragningen går till historien, jag tycker mig minnas nåt förtvivlat rop från Jonas typ: "Nej det går inte" när eländet skulle vältas in i båten. Och vad är det här? Jag vet inte. Ägg av nåt eller finns bättre förslag? Tydligen är det önskvärt att jag inte ens tittar på rep. Jag kan förstå varför.Krabba är gott. Men lite syndigt är det att koka så fina akvariemöjligheter.

Nu krånglar du till det Lasse. Det etablerade är att kalla en jordfelsbrytare för en jordfelsbrytare, en säkring för en säkring och kombinationen för personskyddsbrytare eller ibland personskyddsautomat. Skulle man göra som du tycker blir det dels förvirring och dels uppstår problemet att det då finns två ord för jordfelsbrytare och inget ord för kombinationen. Ingen bra ide om jag får säga vad jag tycker. Personskyddsbrytare i den etablerade betydelsen kombination finns definitivt för DIN-skena och de säljs under just det namnet. När det gäller nollspänningsutlösning - man kan någorlunda säkert utgå från att de som sätts i uttag har det och att de som monteras på skena inte har det. Dock inte äldre för uttag och det kan inte uteslutas att det finns fler undantag. Det är en poäng att vara medveten om vad det handlar om så man inte sätter in nåt som beter sig på oönskat sätt.