stigigemla

Jag tror man ofta gör det för lätt för sig. Att vissa koraller klarar av att leva gott i höga värden av Kalcium, kH, Magnesium, nitrat och fosfat innebär inte att alla gör det. Det är ju så i naturen att koraller har olika nischer. Vissa klarar av höga näringsvärden nära flodutlopp medan andra inte. Samma sak gäller givetvis optimal skötsel i akvarium. Och många kanske de flesta nybörjare vill ha de färgade pinnarna och flaken. Då är det lämpligt tycker jag att rekommendera det som funkar med dem. Och då avser jag inte ultralåga värden. Med 420, 1350 och 8 eller 9 i Ca, Mg och kH och 3,5 % salthalt har vi en bra grund att komplettera med 0,05 - 0,1 i fosfat och 2 - 5 i nitrat. Med dessa värden går de flesta stenkoraller och även mjukisar bra. Enligt min erfarenhet medför en acceptans av högre värden bara slarv med skötsel som t. ex vattenbyten. En ökad säkerhet får man genom att det är säkerhetsmarginal på värden både uppåt och nedåt.

Jag använder en sådan här: http://www.kjell.com/se/sortiment/el/verktyg/specialverktyg/brotsch-p40073?gclid=CP37wYu8vcoCFSsKwwodzJ8GVA när jag borrar i tunn plåt. Borrar först med 70 - 80% av tilltänkt håldiameter.

Hur ljud upplevs är till stor del personligt. Allmänt sett vågar jag nog påstå att antingen vänjer man sig vid bullret och hör det mindre och mindre för var dag som går. Eller så vänjer man sig inte och blir mer och mer vansinnig över det var dag som går. I rum så bildas ofta stående vågor från 50 Hz buller. En 50 Hz orgelpipa är 3,4 m och ett vanligt mått i Svenska hus är 3,5 m. När man man mäter är det ofta skillnader på mer än 20 dB på olika ställen i rummet. Jag har en Eheim 125 liter kub som låter betydligt mindre om man öppnar dörren till underskåpet. = Resonans i underskåpet. För att få mätvärdet att stämma bättre med upplevd bullerintensitet brukar man använda A-vägd mätning. Där har man avsevärt lägre känslighet på låga frekvenser. (Och även på de högsta). Jag misstänker att Iphonen ovan har rak mätkurva. Eller möjligtvis C- kurva som är "nästan" rak. Dessutom är det så att ett brus från t.ex luft som passerar ett galler brukar upplevas som mycket mindre störande än ett lika starkt kontinuerligt buller från en motor.

Jag tror mer att det är P. flexuosa. Den grenar sig mer och är inte lika ovanlig. Nu är det ju förstås David Saxby som har akvariet och han har ju många extremt sällsynta djur i karet... Men jag tror ändå flexuosa. Den finns då och då i Svenska affärer.

Jag skulle tro 50 x 150 x 30 vore ännu bättre.

Verkar som om man skulle kunna göra ett protokoll för nitratreduktas enzym med Hanna checker nitrittestare. Lite krångligt bland annat med att späda ut testen blir det men det låter som om det skulle kunna fungera.

Just nitrat är ett ämne där det inte är så noga med mätnoggrannheten. Jag skulle fortsätta med vattenbytena till nitrat är under 10. Då är du rätt säker på att värdet är mellan 5 och 20 och att korallerna bör klara detta bra. Det behövs ungefär 10 vattenbyten. Jag skulle försöka suga ut så mycket som möjligt av algerna vid varje vattenbyte. Jag har testat Saliferts nitrattest vid 1mg/l genom att jag tog akvarievatten som testade noll och tillsatte nitrat till 1 mg/l. Och testen stämde skapligt.

Det är mycket som inverkar. Vissa fiskar verkar var mer nervösa i låga kar t.ex pilfiskar och en del gyltor. Andra större fiskar verkar inte bry sig om höjden som t.ex en del kirurger. Jag för min del tycker längden av karet har störst inverkan även om bredden också inverkar en hel del. Man kanske skall räkna diagonalen? Mer sten gör nog faktiskt att karet verkar som större för de flesta fiskar. Och många visar sig mer om det är gott om gömställen.

Välkommen tillbaka.

Det blir 100 gånger mindre fällning för varje pH- enhet lägre. Magnesiumsulfat är en annan sak då det är bara hygroskopiskt till 7 kristallvatten. Och den formen är stenhård. Magnesiumklorid med 6 kristallvatten däremot är hygroskopiskt tills det är i lösning.

Jag har spillt magnesiumklorid så ofta att jag sett att det bildas ingen fällning. Det tar bara upp vatten ur luften tills det blir flytande. Det är riktigt att det hårdnar om det kommer in lite fukt men det hindrar inte att det löses upp med mer fukt. Det blir inte hårdare än att man lätt kan gnugga isär det mellan händerna. (Helst med vinylhandskar på då det suger ut fukt ur händerna annars) Det är riktigt att jag förenklat genom att prata om saltsyra i stället för kloridjoner. PH- sänkningen kommer i första steget genom att koldioxiden hydrolyseras till HCO3- och H+ joner (Egentligen H3O+ joner i huvudsak) Om nu HCO3 jonerna fäller ut med Magnesium som MgCO3 blir 2 st H+ kvar tillsammans med 2 Cl- från magnesiumkloriden. 2 HCl - i och för sig som joner men ändå saltsyra i grunden.

I alla fall inte så mycket att det bör vara farligt. Men det bästa är naturligtvis att använda vattnet innan man riskerar att något hunnit hända.

Det finns ingen buffert i vattnet. PH i en magnesiumkloridlösning är under 7. (Magnesium är en svagare bas än vad saltsyra är syra) Och vid det pH:t hydrolyserar koldioxiden dåligt. Det lilla som hydrolyserar sänker pH vilket motverkar bildningen av magnesiumkarbonat. Och motverkar att ny koldioxid hydrolysrerar.

Det beror lite på vilken kolkälla det är. Är kolkällan socker kan det jäsa så att bakterier sedan bryter ner alkoholen. Eller så bryter bakterier ner direkt. I Vilket fall som helst - är det brist på syre kan det bildas svavelväte som är giftigt och luktar illa. Då blir det också en svart utfällning i hinken. Den går bort på några dagar om man fyller hinken med vattenledningsvatten och låter den stå utan lock så att det kommer ner syre från luften. Men detta gäller bara så kallade bioaktiva salter. Blandar man saltvatten med ett normalt revsalt och osmosvatten kan det stå i åratal i en stängd dunk i mörker utan problem.

Magnesiumklorid bryts inte ned av kolsyra. Saltsyran är en mycket starkare syra så det finns inte en chans. Men tvärtom är möjligt. Häll lite saltsyra på magnesiumkarbonat så löses stenen upp. Restprodukter koldioxid (som bildar skum på vägen) och magnesiumkloridlösning.

Det är bara att lämna locket av. Snart tar Magnesiumkloriden upp tillräckligt med fukt för att bli flytande och då går den att blanda ut med vatten och sedan dosera. Använd inte den koncentrerade lösningen som bildas. Den sjunker direkt till botten och koncentrationen där det händer kan bli så hög att det dödar djur.

Lite blandat. Generellt vill inte anemoner ha laminär strömning och gillar när vattnet gungar fram och tillbaka. Mycket ljus gillar de.

Blandar man lite kolkälla i saltet så blir det så. Att tänka på är att man skall inte förvara färdigblandat vatten utan cirkulation och tillgång till luft. Använder man det inom ett dygn är det inga problem. Och det gör väl alla...

Det är inte så smart att blanda fosfatremover och kol i samma filter. Fosfatremovern fungerar bäst med mindre flöde. Aluminiumbaserad remover är snabbare i sin funktion än kol så det är risk att man inte utnyttjar kolet helt eller att fosfatremovern blir mättad innan kolet. För små akvarier kan man väl ta att det blir lite spill.

Wilhelmina i Lappland, Wilhelma i Stuttgart. Jag är väl för svensk.

Jag har hittat den! (Tror jag i alla fall) Tethya wilhelmina - en svampdjurskoloni som kan dra sig till ny plats med de tunna trådarna den utsöndrar. Den skall vara världens snabbaste svampdjur. Lite lustigt är att den hittades och gavs artnamn i fångenskap - Akvarium Wilhelmina i Stuttgart. Hur den kan flytta sig är en gåta men nu forskas det på hur den kan flytta sig utan att ha ett nervsystem. Man har funnit att den har vissa komponenter som kanske är ett förstadium till nervsystem. Den kan alltså kanske ge en del av svaret på gåtan hur ett nervsystem har uppkommit.

Jag skulle bara hälla över det sakta i stora karet. Ofta löser sig fällningen när den blandas ut till lägre salthalt. Och skulle den inte lösa sig så faller den ut på stenen i karet.

Jag tycker det ser mer ut som oodinium.

Det bör finnas på Triton och i Ludvika.

Jag har haft en vulpinus i 9 år och inte sett den försöka bita någon annan fisk. Jag har inte sett någon av dem jag haft i butiken försöka bita någon fisk. A. lineatus däremot är känd som en mycket aggresiv fisk. Kan det vara så att den försökt angripa vulpinusen som försvarat sig med att resa ryggfenan. Den är giftig så det kanske förklarar att märkena blivit så stora.