Minska alger med mer cirkulation?

[Blåbert]

Köp en sandvändare

[Chum]

Har inte så mkt plats för mer fisk... men ska prova sätta en 3e pump som blåser på sanden.

[Lasse]

Stalltips: Stör mattorna på sanden varje dag. Låt dem inte växa så kraftigt. Du har röd cyano (som det verkar på bilden) även på inredning (som röret) - försök och stör det också. Cirkulation öve sanden kan hjälpa om den är så kraftig att mattbildandet störs. Eremiter av olika sorter är inte fel. Jag fick hem några fraggar för några dagar sedan med fraggstenar som var påväxta av en mörkröd cyanoliknande alg (den typ som sitter ganska hårt - är troligvis inte cyano men brukar iblan förekomma under samma förhållande som cyano). Dessa stenar är i stort sett rena nu och det har varit en livlig trafik av eremiter till stenarna. Jag har många eremiter och av många olika arter. Jag har också ett antal krabbor som kryper omkring och gör nytta.

Jag är också förespråkare för nitrattillsättning vid mattbildning av cyano och dinoflagelater. Det är två huvudorsaker till detta.

1) Konkurrens: Det finns klara indikationer på att de bentiska cyanon utnytjar zonen mellan "mattan" och substratet som en syrefri zon där bakterier som fixerar kväve kan leva i symbios) . Det finns allså indikationer på att dessa cyano som saknar heterocyster (de celler som normalt fixerar kvävgas hos cyano) ändå med hjälp av externa bakterier kan skapa oorganisk kväve i upptagbar form. Detta ger dem en konkurrensfördel gentemot andra alger som behöver ammonium eller nitrat. Vad gäller dinoflagelater så vet jag inte idag om de klarar att skapa upptagbart kväve från kvävgas

2) Möjlighet att komma åt bundet fosfor: Man har länge trott att bundet fosfor kan frisläppas i form av ortofosfat (den upptagbara formen av fosfor som vi i dagligt tal kallar fosfat) bara substratet blir syrefritt. Idag har man starka indikationer på att bara syrefrihet inte räcker utan att det måste finnas en produktion av svavelväte också. Man tror alltså att svavelväte är ett vilkor för frisläppandet av ortofosfat från en bunden form.

Hur uppkommer då svavelväte. Den främsta vägen för svavelväte i våra akvarium är mikrobiell produktion. Många av våra vanliga nedbrytningsbakterier har förmågan att fortsätta leva och arbeta även under syrefria förhållanden. Produktionen av dem blir dock långsammare men de klarar miljön. I själva förbränningsprocessen så spelar syre en viktig roll i cellernas metabolism (i den sk citronsyracykeln/krebs cykel). Om inte syret finns så måste det ersättas av något annat. Det ämne/molekyl som dessa bakterier då först använder är nitrat med restprodukten fri kvävgas. När nitraten också är förbrukad så används sulfat i stället - och dess restprodukt är svavelväte. Frånvaron av nitrat triggar alltså igång svavelväteproduktionen i substratet vid syrefria förhållanden och därmed frisläppandet av ortofosfat.

Vad gäller dinoflagelater så står ordet flagelat i namnet för att organismen har en flagell. En flagell är ett rörelseorgan och dessa alger kan alltså röra sig upp och ner i substratet. Under den ljusa perioden är de på ytan för att utnyttja ljusenergin i sin fotosyntes, under den mörka perioden går de ner i substratet där de troligtvis kan samla på sig fosfat (om det finns områden med svavelväteproduktion) för nästa dags fotoperiod.

Konsumtionen av nitrat och, vid nollning, produktionen av svavelväte i våra akvarium styrs av mängden heterotrofa bakterier ("rovbakterier"). Denna mängs styrs oftast av tillgången av organiskt kol. Fritt organiskt kol är naturligt en bristvara i ett välskött akvarium men de olika kolkällemetoder som tagits fram bygger på att vi skall tillsätta löst organiskt kol för att öka populationen av heterotrofa bakterier så att den lösta mängden av fosfor och kväve minskar men tillsättningen av organisk kolkälla ökar också populationen av heterotrofa bakterier i substratet och därmed risken för total nitratreducering och påföljande svavelväteproduktion. Allmänt sett så är de så kallade biopelleten en bättre metod eftersom den i alla fall teoretiskt håller kolkällan på en plats men kraven på rörlighet och avslipning av bakteriefilm gör att kolkälla ändå kommer ut i vattenvolymen så problemen blir i princip densamma.

Sammanfattningsvis så tror jag att följande serie av metoder är det bästa sättet att bli av med cyano och dinoproblem

1. Stör biomattorna - dels för att minska populationen av oönskade organismer och dels för att cyanons fall hindra mattbildandet. Störningen kan ske genom utsugning varje dag, kraftig vattenströn över, organismer som äter den oönskade organismen eller organismer som vänder sanden. Hittar man organismer som äter de oönskade organismerna så är det kanske att föredra men oftast tror jag att utsugning är den bästa metoden

2. Tillsätt nitrat dels för att stärka andra organismers konkurrensförmåga, dels för att minska risken för svavelväteproduktion och därmed följande frisläppande av fosfat

3. Minska populationen av heterotrofa bakterier genom att stoppa/kraftigt minska tillsättningen av organisk kolkälla

MVH Lasse

[Andreas84]

Stalltips: Stör mattorna på sanden varje dag. Låt dem inte växa så kraftigt. Du har röd cyano (som det verkar på bilden) även på inredning (som röret) - försök och stör det också. Cirkulation öve sanden kan hjälpa om den är så kraftig att mattbildandet störs. Eremiter av olika sorter är inte fel. Jag fick hem några fraggar för några dagar sedan med fraggstenar som var påväxta av en mörkröd cyanoliknande alg (den typ som sitter ganska hårt - är troligvis inte cyano men brukar iblan förekomma under samma förhållande som cyano). Dessa stenar är i stort sett rena nu och det har varit en livlig trafik av eremiter till stenarna. Jag har många eremiter och av många olika arter. Jag har också ett antal krabbor som kryper omkring och gör nytta.

Jag är också förespråkare för nitrattillsättning vid mattbildning av cyano och dinoflagelater. Det är två huvudorsaker till detta.

1) Konkurrens: Det finns klara indikationer på att de bentiska cyanon utnytjar zonen mellan "mattan" och substratet som en syrefri zon där bakterier som fixerar kväve kan leva i symbios) . Det finns allså indikationer på att dessa cyano som saknar heterocyster (de celler som normalt fixerar kvävgas hos cyano) ändå med hjälp av externa bakterier kan skapa oorganisk kväve i upptagbar form. Detta ger dem en konkurrensfördel gentemot andra alger som behöver ammonium eller nitrat. Vad gäller dinoflagelater så vet jag inte idag om de klarar att skapa upptagbart kväve från kvävgas

2) Möjlighet att komma åt bundet fosfor: Man har länge trott att bundet fosfor kan frisläppas i form av ortofosfat (den upptagbara formen av fosfor som vi i dagligt tal kallar fosfat) bara substratet blir syrefritt. Idag har man starka indikationer på att bara syrefrihet inte räcker utan att det måste finnas en produktion av svavelväte också. Man tror alltså att svavelväte är ett vilkor för frisläppandet av ortofosfat från en bunden form.

Hur uppkommer då svavelväte. Den främsta vägen för svavelväte i våra akvarium är mikrobiell produktion. Många av våra vanliga nedbrytningsbakterier har förmågan att fortsätta leva och arbeta även under syrefria förhållanden. Produktionen av dem blir dock långsammare men de klarar miljön. I själva förbränningsprocessen så spelar syre en viktig roll i cellernas metabolism (i den sk citronsyracykeln/krebs cykel). Om inte syret finns så måste det ersättas av något annat. Det ämne/molekyl som dessa bakterier då först använder är nitrat med restprodukten fri kvävgas. När nitraten också är förbrukad så används sulfat i stället - och dess restprodukt är svavelväte. Frånvaron av nitrat triggar alltså igång svavelväteproduktionen i substratet vid syrefria förhållanden och därmed frisläppandet av ortofosfat.

Vad gäller dinoflagelater så står ordet flagelat i namnet för att organismen har en flagell. En flagell är ett rörelseorgan och dessa alger kan alltså röra sig upp och ner i substratet. Under den ljusa perioden är de på ytan för att utnyttja ljusenergin i sin fotosyntes, under den mörka perioden går de ner i substratet där de troligtvis kan samla på sig fosfat (om det finns områden med svavelväteproduktion) för nästa dags fotoperiod.

Konsumtionen av nitrat och, vid nollning, produktionen av svavelväte i våra akvarium styrs av mängden heterotrofa bakterier ("rovbakterier"). Denna mängs styrs oftast av tillgången av organiskt kol. Fritt organiskt kol är naturligt en bristvara i ett välskött akvarium men de olika kolkällemetoder som tagits fram bygger på att vi skall tillsätta löst organiskt kol för att öka populationen av heterotrofa bakterier så att den lösta mängden av fosfor och kväve minskar men tillsättningen av organisk kolkälla ökar också populationen av heterotrofa bakterier i substratet och därmed risken för total nitratreducering och påföljande svavelväteproduktion. Allmänt sett så är de så kallade biopelleten en bättre metod eftersom den i alla fall teoretiskt håller kolkällan på en plats men kraven på rörlighet och avslipning av bakteriefilm gör att kolkälla ändå kommer ut i vattenvolymen så problemen blir i princip densamma.

Sammanfattningsvis så tror jag att följande serie av metoder är det bästa sättet att bli av med cyano och dinoproblem

1. Stör biomattorna - dels för att minska populationen av oönskade organismer och dels för att cyanons fall hindra mattbildandet. Störningen kan ske genom utsugning varje dag, kraftig vattenströn över, organismer som äter den oönskade organismen eller organismer som vänder sanden. Hittar man organismer som äter de oönskade organismerna så är det kanske att föredra men oftast tror jag att utsugning är den bästa metoden

2. Tillsätt nitrat dels för att stärka andra organismers konkurrensförmåga, dels för att minska risken för svavelväteproduktion och därmed följande frisläppande av fosfat

3. Minska populationen av heterotrofa bakterier genom att stoppa/kraftigt minska tillsättningen av organisk kolkälla

MVH Lasse

Det var ingen dålig lektion Tackar!

[Claes_A]

Ja, troligen så växer cyanobakterierna i mattor på sanden just för att det finns näring där. Det är i alla fall så de beter sig i naturen, de bildar mattor som ger dem en plats för fotosyntes och tillgång till näring från bottensubstratet. Näringen - främst kväve och fosfor - kan de sedan hålla kvar inom den koloni som mattan utgör och det gör dem extra tåliga; de kan hålla ut när tillgången på näring varierar i vattenmassan. De kan t om hålla ut när tillgången på kväve och fosfor blir låg i akvariet t ex är cyanoproblem ganska välkända i akvarier där man har drivit ner näringshalterna i vattenmassan rejält. Men missförstå nu inte och förenkla tolkningen för i väldigt näringsrika akvarier brukar cyanon också dyka upp - det är inte simpla vattenparametrar som avgör om mattorna bildas eller inte.

Att cyanomattor ofta rapporteras som en plåga i akvarier med fina vattenvärden och där man har doserat organiska kolkällor kan man dels förklara som Lasse gör med svavelväteproduktion pga frånvaro av nitrat. Då borde nitratdosering kunna hjälpa om nitraten verkligen tar sig in i cyanomattan (beror på hur öppen mattan är och hur mycket nitrat som cyanon tar upp lokalt).

Jag undrar om en annan mekanism inte är i verkan i många akvarier? Organisk kolkälledosering leder till en ökad biomassa, dvs att bakterier flyttar kväve och fosfor från den fria vattenmassan till organiska ämnen som de syntetiserar. I princip så innebär det om omlokalisering av kväve och fosfor från vattnet till akvariets inredning (och partiklar som kan hamna i skummarkoppen). Den fosfor och kväve som sitter i större organiska molekyler måste spjälkas till mindre molekyler innan celler kan ta upp den. Spjälkningen sker i omedelbar närhet av cellerna som utsöndrar enzymer som står för själva nedbrytningsarbetet. Här fyller cyanomatterna en viktig funktion - de kan bilda en lokal miljö full av spjälkande enzymer som frisläpper kväve och fosfor för direkt upptag av cyanocellerna. Låt oss ta exemplet fosfor:

Grundämnet fosfor förekommer som fosfat i akvariet. I organiska molekyler sitter det länkat till kolskelettet. Vi akvarister brukar fokusera på fri fosfat för det kan vi mäta med våra hobbykit men akvariets fosforinnehåll är främst organiskt fosfat. Fosfat kan spjälkas från organiska molekyler via ett utsöndrat enzym (fosfatas) och det är ett enzym som alla celler kan producera. T ex så använder cyanomattor detta enzym för att skörda fosfat lokalt från organiska föreningar. Cyanomatterna kan bilda en lokal miljö ovanpå t ex en sandbädd full av organiskt material och där skörda fosfor från organiska föreningar med hjälp av fosfatas.

[Andreas84]

Ja, troligen så växer cyanobakterierna i mattor på sanden just för att det finns näring där. Det är i alla fall så de beter sig i naturen, de bildar mattor som ger dem en plats för fotosyntes och tillgång till näring från bottensubstratet. Näringen - främst kväve och fosfor - kan de sedan hålla kvar inom den koloni som mattan utgör och det gör dem extra tåliga; de kan hålla ut när tillgången på näring varierar i vattenmassan. De kan t om hålla ut när tillgången på kväve och fosfor blir låg i akvariet t ex är cyanoproblem ganska välkända i akvarier där man har drivit ner näringshalterna i vattenmassan rejält. Men missförstå nu inte och förenkla tolkningen för i väldigt näringsrika akvarier brukar cyanon också dyka upp - det är inte simpla vattenparametrar som avgör om mattorna bildas eller inte.

Att cyanomattor ofta rapporteras som en plåga i akvarier med fina vattenvärden och där man har doserat organiska kolkällor kan man dels förklara som Lasse gör med svavelväteproduktion pga frånvaro av nitrat. Då borde nitratdosering kunna hjälpa om nitraten verkligen tar sig in i cyanomattan (beror på hur öppen mattan är och hur mycket nitrat som cyanon tar upp lokalt).

Jag undrar om en annan mekanism inte är i verkan i många akvarier? Organisk kolkälledosering leder till en ökad biomassa, dvs att bakterier flyttar kväve och fosfor från den fria vattenmassan till organiska ämnen som de syntetiserar. I princip så innebär det om omlokalisering av kväve och fosfor från vattnet till akvariets inredning (och partiklar som kan hamna i skummarkoppen). Den fosfor och kväve som sitter i större organiska molekyler måste spjälkas till mindre molekyler innan celler kan ta upp den. Spjälkningen sker i omedelbar närhet av cellerna som utsöndrar enzymer som står för själva nedbrytningsarbetet. Här fyller cyanomatterna en viktig funktion - de kan bilda en lokal miljö full av spjälkande enzymer som frisläpper kväve och fosfor för direkt upptag av cyanocellerna. Låt oss ta exemplet fosfor:

Grundämnet fosfor förekommer som fosfat i akvariet. I organiska molekyler sitter det länkat till kolskelettet. Vi akvarister brukar fokusera på fri fosfat för det kan vi mäta med våra hobbykit men akvariets fosforinnehåll är främst organiskt fosfat. Fosfat kan spjälkas från organiska molekyler via ett utsöndrat enzym (fosfatas) och det är ett enzym som alla celler kan producera. T ex så använder cyanomattor detta enzym för att skörda fosfat lokalt från organiska föreningar. Cyanomatterna kan bilda en lokal miljö ovanpå t ex en sandbädd full av organiskt material och där skörda fosfor från organiska föreningar med hjälp av fosfatas.

Kan ju vara det du pratar om som var mitt bekymmer, hade hög nitrat ca 50 ett tag och korde då kraftig skumning och doserade hårt med no3po4 tills jag var där jag ville med nitrat och fosfat sen efter det höll jag bara en så jämn nivå jag kunde och gör fortfarande. Algerna levde väl helt enkelt på det som "lagrats"?

[Chum]

Har riktat om mina streamers, så en av dem strömmar över botten... nu har mattan minskat markant