Man bör kanske skilja på "karantänskar" och "avstressningskar" (är det rätt ord?) eftersom tekniken och målsättningen är lite olika:
-Ett karantänskar är till för att skydda de gamla fiskarna från nya sjukdomar, även om det innebär att man måste offra den nya fisken. Ett sådant kar kan man tömma och rengöra mellan varje fiskinköp, därför innehåller det ingen levande sten. Vattenreningen kan göras med ammoniakbindare, vattenbyten och/eller svampfilter (där filtersvampen fått mogna i visningskaret).
-Ett avstressningskar är till för att den nya fisken skall slappna av och lära sig äta ifred, detta stärker samtidigt fiskens immunförsvar men garanterar inte att den är sjukdomsfri när den flyttas till visningskaret. Ett sådant kar är alltid igång och innehåller LS, sand, alger och copepoder som fisken kan äta. Vattenreningen sköts av LS, grönalgerna och eventuellt vattenbyten. Om fisken trots det blir sjuk blir det lite problematiskt om man inte vill medicinera direkt i avstressningskaret, för även om man medicinerar fisken i ett tredje kar kan kan det finnas kvar parasiter i avstressningskaret. :-(
Vad gäller acklimatisering så har jag samma salthalt i karantänskakvariet som i vattnet fisken kom med, vilket gör acklimatiseringen snabb och smärtfri både för mig och fisken. Det enda man behöver göra är att vänja fisken vid temperaturen (och kanske pH). Efter att jag började med denna metod har fiskarna varit helt avslappnade när jag släppt i dem i karantänskaret. När det en månad senare är dags att flytta dem har jag ändrat salthalten till samma som i visningskaret, vilket gör den flytten lika enkel.