Här kommer en riktig sjörövarhistoria.
Redan på jobbet såg man att vinden var mild. Runt 5 m/s från sydost. Ett samtal hem och sen var jag på väg ut med båten. Vill ju fånga en havskatt! Väl ute på öppet hav gick fisket ganska bra. Ingen katt, men väl några stora makrillar som högg när jag drog upp metan från botten.
När jag skulle hem vid halv sju-tiden klickade det till i motorn och ekolodet blev svart. Sen ville inte nått fungera. Ojoj...
"Inte här ute", tänkte jag och slängde i draggen.
Som tur är, är jag medlem i Sjöräddningssällskapet och jag ringde till Smögens räddningsstation. De svarade och jag fick reda på att det var fel nummer. Ringde det nya numret och berättade att jag låg utanför Bonden och kom ingenstans. Personen i andra änden letade på sjökortet och kom fram till att det var Kärringöns station som hade ansvar för Bonden.
Så jag tackade för mig och ringde till Kärringön. För tredje gången fick jag beskriva var jag var och de lovade att komma om 45 minuter.
När jag lagt på ringde Smögens station upp igen och kollade att jag fått hjälp! Känns bra.
Efter ett tag släppte draggen och jag började driva igen. Blev lite orolig att jag skulle driva långt från Bonden, så att de inte skulle hitta mig. Men efter hundra meter satte den sig igen.
Efter 50 långa minuter dök en sjöräddningsbåt upp med fyra besättningsmän och körde upp långsides. En trevlig kille hoppade ombord med en batteristartare, som han med van hand kopplade in. Motorn startade på första försöket... Man känner sig lite billig, men de var lika glada och trevliga när de lade ut. De väntade tills jag fått upp draggen och började köra mot Lysekil. Sjöräddningen är fantastisk! Som medlem betalar jag inte en krona för denna räddning!
Väl hemma i hamnen igen stängde jag av motorn och försökte starta den igen. Lika död igen. Nu ska jag nog inte köpa batteri från Biltema mer. Detta batteriet är ändå nytt för i år...
Havskatten gäckar fortfarande min fantasi.