Topplista

Jag skulle vilja bara av ett pedagogiskt skäl förklara för de som ej vet, att termen "bryta ner" kan va en smula förvirrande. Det som mer exakt sker när en bakterie skall ge sig på dött organiskt material såsom dedtritus osv, dvs mat åt bakterien är: Den heterotrofa bakterien livnär sig på organisk föda, dvs mat som innehåller kol, kväve o fosfor inbakat i stora organiska molekyler. Bakterien vill först o främst ha tag på kolväteinnehållet i den stora organisk molekylen, och för att göra det så måste bakterien lösgöra, bryta loss de andra kväve o fosforföreningarna så det blir bara rent kolväte kvar. Denna process kallas för deaminering, och resultatet blir ett rent kolväte som sedan bakterien använder till sin sk cellandning. Cellandningen behöver alltså kolväte som bränsle. Kolvätet går nu in i cellandningen och oxideras, förbränns, till koldioxid. Under denna förbränning, oxidation, frigörs energi. Denna energi som då frigörs binds upp i form av bildade ATP-molekyler. Dessa ATP molekyler kan ses som snabba batterier som sedan cellen snabbt kan mobilisera energin ur när den behöver det för olika kemiska processer. För att kolvätet skall kunna oxideras till koldioxid o därmed frigöra sitt energiinnehåll, krävs en molekyl som tar hand om de vätejoner som behöver frigöras ifrån kolvätet. Om bakterien är aerob är denna vätejonsmottagare syrgas, som då blir till vatten; H2O, men om bakterien är anaerob kan istället nitrat fungera som vätejonsmottagare, som då så småningom reduceras vidare till kvävgas. Andra vätejonsmottagare vid syrebrist är sulfat (som då blir till svavelväte). Nu, när bakterien brutit loss kolvätet ifrån den stora organiska molekylen finns det kväve o fosfor kvar av den stora organiska födomolekylen. Bakterien vill ha en del av detta också, för att kunna bygga upp nya proteiner, enzymer, cellväggar, dna etc...MEN maten innehåller nästan alltid MER fosfor o kväve än vad bakterien behöver/tar upp ifrån den organiska molekylen, och därför blir det över en del kväve o fosfor. Så den kväve o fosfor som ej utnyttjas av bakterien när bakterien käkat upp så mkt den kan o vill av den organiska molekylen, blir kvar som ammonium(se ovan, deaminering) respektive fosfat, som alltså släpps fritt ut i vattnet. Detta nu fria nitrat o fosfat-tillskott till vattnet, kan åter konsumeras av bakterier. Bakterier behöver alltså INTE bara få sitt kväve o fosfor i organisk form utan kan även ta oorganisk kväve o fosfor(dvs nitrat o fosfat) direkt från vattnet. Detta är unikt för bakterier att kunna konsumera både organiskt och oorganiskt kväve och fosfor. Grundregeln annars inom biologin är att växter(o alger) kan bara tillgodogöra sig oorganiskt kväve o fosfor (dvs nitrat o fosfat), och djur kan bara tillgodogöra sig organiskt kväve o fosfor. Skall då växter dra nytta av organiskt kväve o fosfor krävs först bakterier som enligt ovan tuggar i sig den organiska födan och avger alltså överskottet av N o P som nitrat o fosfat, som därefter växten kan konsumera.

Lite bilder som utlovat:-) Skickat från min E6653 via Tapatalk

Kl 20 Melodifestivalen Full fart med dansande ungar+tända ljus (Öppnade ytterdörren och vädrade en stund strax innan 21.30) pH i karet 8.30

Växer men det tar tid

uppdatering från mig: 1) i sumprummet ligger jag på 800 ppm!..med bara 2 pers i huset...då är detta ändå ett helt rum med "bra" ventilation...tänk då på alla klassisk sumpar under karet!!där ju skummaren står såklart.....undra på att folka har låga ph i sina kar..så min CO2 tvätt ha kommit för att stanna om man säger så. 2) hade besök idag...800 ppm i vardagsrummet...men sen började folk tyvärr skratta!!, och då steg co2 direkt ill 916ppm till följd av ökad metabolism hos gästerna!

Det är nog j-re än så - de använder nog den snabba kolkällan för att snabba på tillväxten och konsumtion av dött organiskt material. För att få svar på det måste man nog titta på vad det kostar i energi att få fosfor och kväve från vattenkolumnen resp. från det döda materialet MVH Lasse

Än en gång - skilj på silikat och Kisel - Triton läser Kisel - behöver inte vara silikat. Barium - behöver inte vara bariumjoner - har för mig att lösningsmättnaden för Barium joner är ca 40 - 50 mikrogram. Som visats i en tidigare tråd så kan GFO vara en källa för barium och det kan vara partiklar som kommit med i analysen. Det finns barium i den koncentrationen - men i vilken form vet vi inte. Kisel - du ligger under NSV i kisel - NSV är ca 2000 mikrogram. Varför Triton har 100 mikrogram som brytpunkt vet jag inte. Kan det vara någon myt som inte är genomskådad än. MVH Lasse

Barium har ju ökat sen sist. Kan bero på saltet (AS Reef Crystals), men också pga tillsats av spårämnen, har använt både KZ All in one och ML All in one, (men inte särskilt mycket då jag har begränsat med koraller). Tror båda innehåller Barium. Kör Balling light och även där skulle det ju kunna förekomma Barium i FM's trace mix. Tycker nog att jag har adekvat filtrering för denna typ av akvarium (FOWLR). Har genom åren provat de flesta exportmetoderna men har nu kolkälla som främsta exportmetod. NO3 ligger på några få ppm. Högt Kisel var överraskande då jag jag har TDS=0 från min osmos (även med mätpenna). Det kanske beror på att jag nyligen lagt i en del nytt substrat i akvariet... (Skall bli kul att se hur värdet i mitt andra akvarium är).

Tack för era svar. Även jag blir mer och mer övertygad om att vår utandning sänker pH avsevärt i våra kar,och att vi har mycket högre Co2 halt i våra bostäder än ja trott. Ny mätning,,, fyra pers i vardagsrummet (rummet där sumprummet är) i gårkväll, toppnotering 1250 och medel/6 timmar 1030 ppm. Slang från vinden (uteluft) till skummarens luftintag ska definitivt bli ett första steg.

Och för dom som inte förstår ordet "autotrof" som Lasse skriver: Vissa bakterier konsumerar/äter INTE organiska molekyler utan bygger upp sina egna organiska kolhydrater utifrån koldioxid, och därefter kan dom förbränna dessa egenbildande kolhydrater på vanligt sätt i cellandningen. Sådana celler/bakterier som ur CO2 bildar sin egna organiska föda kallas för autotrofa bakterier. För att en autotrof bakterie/cell skall kunna utvinna kolhydrater ur koldioxid krävs emellertid energi. Energikällan kan tex vara ljus, som då driver denna process att ur CO2 skapa kolhydrater åt cellen. ja, dvs fotosyntesen. Men istället för ljus kan cellen få energi på annat sätt. Ett annat sätt är att oxidera en molekyl till ett lägre energiinnehåll, DÅ frisätts energi, och denna då frisatta energi använder cellen till att ur CO2 bilda kolhydrater. Ett exempel på en sådan process är nitrifikationen! När nitrifikationsbakterien oxiderar ammonium till nitrit o nitrit till nitrat frigörs energi. Denna energi används till att ur CO2 skapa kolhydrater, som sedan cellen har som föda i sin cellandning.

Enligt min åsikt så kommer införandet av en snabb kolkälla att initialt snarare öka fosfat och ammnoniumproduktionen i akvariet än minska denna. Lagret av bundet fosfor och kväve i dött organiskt material måste först minskas så att tillväxten av bakteriemassa är snabbare än nedbrytningen av organiskt material. Först då tar bakterierna fosfor och kväve från vattenkolumnen. Export av bakterier (både internt och externt) måste också vara effektiv. Att bakteriemassans tillväxt sker snabbt ses ju på hur lätt det är att överdosera kolkälla - den vita filmen och disigheten är ju bakterietillväxt. MVH Lasse

De bakterier du utnyttjar för att "suga upp" kväve och fosfor (och andra ämnen) är heterotrofa nedbrytare. De bryter ner organiska ämnen som finns i akvariet - även de ämnen som finns som debris och restprodukter från alger och fisk. Samtidigt som de bygger upp en ny biomassa så bryter de ner (äter) gammal död biomassa. En ökad bakterieaktivitet kommer paradoxalt nog också initialt innebära att mer kväve och fosfor kommer ut i akvariet. Detta kväve och fosfor kommer från dött organiskt material. Detta innebär att man måste först med hjälp av bakterier bryta ner det döda organiska materialet innan de kan börja konsumera kvävet och fosforn som finns i vattenkolumnen. Alternativt så måste det döda materialet blockeras i botten (sedimentet). Den här processen sker väldigt snabbt när det finns syre tillgängligt men går långsammare när syre inte finns tillgängligt. På det sättet får jag modifiera min tidigare ståndpunkt med att visserligen är bakteriernas tillväxt snabb men hela processen går inte lika snabbt i en anaerobisk miljö. En mycket stor grupp bakterier kan svänga mellan aerobi och anaerobi. Många av de som denitrifierar är fakultativa i det sammanhanget. Vad gäller denitrifikation så är dessa bakterier i behov av snabba kolkällor typ alkohol, socker och annat. Även om det organiska kolet räcker till (från restprodukter) på lång sikt så saknas det snabba kolet. Detta kol kan dock skapas internt under anaeroba förhållanden men det tar tid att bygga upp så mycket organiskt material som behövs. Under tid kan det dock byggas upp så mycket "goj" i djupa sandbäddar att man får en intern snabb kolkälla i sandbädden - men det tar lång, lång tid om man inte försöker påskynda detta. MVH Lasse

Första loggarna Vardagsrummet Garaget (sumpens placering) pH just nu 8.48

Nej - de växer inte långsamt men de är väldigt begränsande av snabbt organiskt kol. Nitrifikationsbakterier är autotrofa - växer därför långsamt - De vanligaste denitrifikationsbakterierna är heterotrofa - växer oftast snabbt. Utan tillsats av snabba organiska kolkällor tar det ca 3 månader för denitrifikationen att starta i Lantfisks anaeroba filter - men sedan tar den fart. MVH Lasse

Tänkte dela med mig några tankar kring skummare. Det snacka rätt mycket om det. Skumma blött eller torrt till exempel – vad är det? Varför måste man välja en viss storlek på skummare? Vad är det för egenskaper den ska ha – vad gör den för nåt egentligen? Den grundläggande funktionen hos en skummare är att erbjuda bubblor för organiska molekyler (proteiner mfl) som är lösta i vattnet att fastna på. Då dessa molekyler i regel är polära kommer de att attraheras av ytspänningen i dessa bubblor och ansamlas således på bubblans insida. I takt med att bubblans yta mot luften blir mättad så kommer vattnet att dräneras ur bubblan och det bildas ett skum som tillslut når toppen av skummarkroppen och rinner över i uppsamlingsbehållaren. Ur detta kan man dra slutsatsen av att ju mer bubbelyta man kan erbjuda desto mer av dessa molekyler kan bindas – detta uppnår man genom att producera många bubblor (högre luftflöde) eller mindre bubblor (mer total bubbelyta får plats i en given skummarkropp). Bägge dessa egenskaper kommer också att få bieffekten att partiklar följer med i strömmen och fångas i skummet och kan på så sätt exporteras ur systemet. Vissa oorganiska molekyler kommer även att bindas till de organiska och följa med ut. Så ska man nu skumma blött eller torrt? Terminologin är lite konstig, men i regel avser man att skumma ut ljus eller mörk vätska – den mörka är givetvis mer koncentrerad. Jag skulle säga att man i regel vill skumma ”mörkt”. Det är ett tecken på att man utnyttjar bubblorna till max. Att skumma ljusare innebär bara att man tar med sig akvarievatten ut och det blir ett väldigt litet vattenbyte. Man kan dock argumentera för att just detta vatten möjligen är något rikare på oönskade ämnen, så känner man för det så är det inget fel i att ha en något ljusare vätska i koppen. Hur skall skummaren ställas in då? Ett bra utgångsläge är att se till att övergången mellan bubblor ock skum ligger ungefär där skummarkroppens hals övergår till att bli som smalast. De flesta skummare har en justerbar utloppsventil som gör att man kan höja och sänka nivån i skummaren efter den biologiska belastningen i karet. Nu börjar också fler och fler erbjuda pumpar med variabel pumphastighet och således variabelt luftflöde. Tricket är alltså att hitta ett luftflöde som ger rätt mängd bubblor för att erhålla önskad färg på den utskummade vätskan (dvs mätta bubblornas yta med polära molekyler) och samtidigt ställa in nivån i skummaren så att brytnivån ligger i övergången till halsens smalaste del. Att man kan ha en underdimensionerad skummare är ju ganska självklart, men kan man ha en för stor då? Ja, det är inte lämpligt om nivån måste höjas så mycket att bubblorna inte har någon stighöjd – då kommer de inte att hinna mättas innan de kollapsar och det byggs inte upp ett bra skum. Och om skummet ligger för länge i skummarkroppen utan att hamna i koppen så kommer det till viss del att återgå till vattnet då bubblorna slår sönder det. Även om man kan ställa ned luftflödet med en ställbar pump så kommer man få problem att få ut en hög koncentration av de oönskade molekylerna med en allt för överdimensionerad reaktionsvolym. Dessutom blir hasigheten på bubbelflödet så lågt att man drar med sig mindre mängd fasta partiklar. Okej, då vet vi ungefär vart vi vill nå. Vad ska man titta efter när man väljer skummare då? Om vi börjar med bubbelstorleken. Det är väldigt svårt att säga en storlek då det är lite svårt att mäta. Dock så är min uppfattning om att en bra bubbelstorlek mitt i skummaren ligger runt en millimeter i diameter. Enklare skummare brukar ha runt knappnålshuvud (3 mm) och mängden mantelyta på den samlade mängden bubblor kommer att skilja sig oerhört mycket mellan dessa båda lägen. Det är alltså ganska svårt att avgöra denna kvalitet med ögat. Vi kan gå vidare i detta resonemang genom att se på hur bubblorna genereras. Det vanligaste sättet är med ett sk nålhjul – en samling pinnar på en skiva som roterar. Genom att leda in en luftledning i mitten av detta hjul (venturi) kommer det att sugas in luft som slås sönder i små bubblor som sedan leds in i skummarkroppen. Problemet med nålhjul är att de är nästan lite för enkla och billiga att producera. En väl avstämt nålhjul (med rätt längd, placering och diameter på pinnar i förhållande till varvtal, venturikonstruktion pumphusgemoetri osv.) kan man erhålla en hög kvalitet på bubblorna. De dyra märkena på marknaden har gjort detta jobb – de billigare i regel inte. Vidare är det ofta svårt att bibehålla kvaliteten på bubblorna om pumpvarvtalet ändras med nålhjul.En alternativ konstruktion är det sk grid-hjulet. Principen bygger på nålhjul, men med det stora antalet små kaviteter ger väldigt små och fina bubblor samtidigt som att konstruktionen suger betydligt mer luft vid en given pumpeffekt än ett nålhjul. De små bubblorna och det höga luftflödet gör att skummaren kan göras mer kompakt än en nålhjulsskummare med bibehållen prestanda – vanligen klarar samma volym på skummarkropp ungefär dubbla systemvolymen och den pålagda pumpeffekten drar ungefär fyra gånger så mycket luft. Det finns andra principer, men varianter på nålhjul är ändå de förhärskande idag. En trevlig finess hos skummare är att ha en digital luftflödesmätare. På så sätt är det enkelt att ha koll på hur man ställer in sin skummare och det är lätt att se när pumphjulet måste rengöras då luftflödet går ned.