Klas

Ja det hade varit mer korrekt. "Ger fina färger" är inte någon bra beskrivning på vad som egentligen händer. Problemet som jag ser det med många inlägg är att hitta rätt nivå på svaren. På en fråga om varför korallerna blir bruna, så bör det till en del generaliseringar för att frågeställaren skall få ett användbart svar. Att vi sedan är ett gäng nördar ) som i timmar kan hålla på och vältra oss i teorier och erfarenheter i frågan tenderar att röra till bilden fullständigt. Det finns ju inte så stor anledning för mig att skriva ett svar i en tråd på SG som försöker lära de värsta nördarna speciellt mycket (genom att hävda att jag själv tillhör den gruppen så hoppas jag ingen tar illa upp över ordvalet). Till detta finns massor av bättre information både i vetenskaplig litteratur och på internet. Däremot kan jag tillföra generaliseringar av hyfsat komplicerade samband för att fler på ett mer lättfattlig sätt skall få ett "hum" om hur det funkar. Så om ni ursäktar... "blått ljus ger faktiskt fina färger"... ;o) /Klas

Magnus>> Så sant, jag snöade in lite på flourescensen i inlägget ovan... Korallens grundfärg (eller plakativa färg som du skriver), är ju den färg som korallen reflekterar ut. I mitt senaste inlägg ovan skrev jag att den ofta stör synintrycket av flourescensen, men självklart kan just denna grundfärg vara väl så vacker (t.ex. i fallet knallblå acroporor). I detta fall skall man ju finna våglängder som är just de som korallen reflekterar som mest, och det varierar väldeliga mellan olika koraller. Eftersom det är så svårt att prediktera olika ljuskällors påverkan, så är metoden att testa sig fram inte så dum. Att använda sig av T5-rör ger här överlägsna möjligheter att skapa "sitt optimala spektrum". /Klas

Pwin & Svärd>> Jag vet att det är ganska tuffa generaliseringar, men jag hävdar ändå att så är fallet om man just generaliserar. Vad gäller hur man framhäver korallernas färger (om vi skall ta den något mer ickegeneraliserande formen), så beror det på följande två faktorer: 1. Flourescerande färger har tror man i alla fall delvis (det finns fler teorier, och forskarna är inte som jag skrev tidigare helt överens) funktionen att "skräddarsy" ljus i rätt våglängd för korallens zooxantheller. Säg att zooxanthellerna i en korall endast använder vissa våglängder. Ljuset i andra våglängder kan då genom korallens försorg "göras om" via flourescens till just de våglängderna, så att zooxanthellerna får ytterligare ljus i rätt våglängd. Detta innebär att för en optimal flourescens skall ljuset vara sammansatta av våglängder som dels zooxanthellerna kan använda rakt av plus väglängder som korallen kan flourescera om till rätt våglängd för zooxanthellerna. 2. Att korallen flourescerar optimalt är en sak, att människan ser det så tydligt som möjligt är en annan sak. Om korallen flourescerar maximalt i en våglängd, så gäller det att den inte reflekterar massa andra våglängder som "lyser starkare" än flouresceringen. Olika koraller flourescerar alltså vid olika våglängder. Olika koraller flourescerar alltså ut olika våglängder. Olika zooxantheller nyttjar olika väglängder. Olika koraller reflekterar ut olika våglängder (som ofta stör synintrycket av flourescensen). Summa summarum kan man säga att ovanstående kombinationer gör det i princip omöjligt att prediktera vad som är en "optimal belysning" för flourescens, då det beror på så många olika saker. MEN, den "optimala flouresceringsbelysningen" (om det nu finns en sådan) verkar erfarenhetsmässigt bestå av en kombination av olika våglängder som ofta återfinns i det vi lite slarvigt kallar "blåljus" (höga färgtemperaturer, UV, actinic m.m.). Åsså... Att hänvisa till ett visst Kelvintal säger ju inget om enskilda våglängders förekomst, och det är just enskilda våglängdernas fördelning som påverkar flourescensen. En 14000K-lampa kan ha helt andra flourescerande egenskaper än en annan 14000K-lampa. Stig>> Alla zooxantheller uppfattas antingen bruna eller brungröna (även om vissa anses vara "gyllengula"). Att skilja dem från bruna kräver samma färgseende som en sann Tropheus-fantast, som utan att tveka beskriver den ena varianten efter den andra som "knallgul, knallröd etc. /Klas

Man kan grovt säga att korallen har en färg (grön, blå, röd etc.). Dessutom har den zooxantheller (brungröna) som skymmer korallens riktiga färg. Med mycket näring i vattnet bildas mycket zooxantheller och korallens färg skyms. Mycket näring ger alltså bruna ganska mörka koraller. Men, sedan kan korallens färg framträda olika mycket också beroende på vilket ljus man har. Ju mer "blåljus" (blått, actinic, UV, hög färgtemperatur) desto mer tenderar färgerna att lysa. Exakt vad som ligger bakom bråkar vetenskapsmännen som mest om för tillfället. Ju starkare korallens färg lyser desto mer kommer genom lagret av zooxantheller. Alltså: Mycket blåljus och lite näring ger alltså mest färger och "bleka" koraller. Mycket blåljus och mycket näring ger färgglada mörka koraller. Dagsljuslampor och lite näring ger bleka bruna koraller. Dagsljuslampor och mycket näring ger mörka bruna koraller. Inom rimliga gränser trivs korallerna utmärkt i alla kombinationer kombinationerna. I naturen: Nära kontinenten (högre näringsämnen) är acroporor OFTAST mörka och bruna. Långt till havs (söderhavet t.ex.), är det mindre näringsämnen och korallernas färger framträder OFTAST bättre. /Klas

Jag matade mest med fryst mysis, men även fryst artemia och nori. Sällan med torrfoder. /Klas

Jag hade under några år en blåkindad tryckare (xanthichthys auromarginatus). Den är INTE som andra "vanliga" tryckare. Den är planktonätare och simmar rastlöst omkring som en torped. Jag såg aldrig min bita i någonting, än mindre lyfta stenar. Min var helt revsäker. En riktig favorit! /Klas

Ojojoj vad massa konstiga förslag... Det är INTE glasros, INTE kolonianemon, utan en hydroid. Kommer inte ihåg exakt, men jag tror att det är det fastsittande stadiet som senare kommer att följas av ett frisimmande stadium i form av en liten manet. De är mycket vanliga på LS och behöver INTE utrotas/avlägsnas! /Klas

Min gurka (en H. atra) hade jag haft i uppåt ett år. Den hade troligen svält och trivdes nog inte så bra. Hade faktiskt inte sett till den (inte letat heller för den delen) på någon månad. Jag hittade den döda gurkan under en sten några timmar efter jag plockat bort fiskarna. Med stor sannolikhet hade den INTE fastnat i någon pump. Giftet var häftigt... Det bildade en skumpelare ur skummaren som var ca 30 cm hög (ovanför skummarkoppen alltså), och hade alltså kastat av locket på skummarkoppen... Märkligt var också att alla koraller var totalt opåverkade. Jag fick ur fisken ganska snabbt. Tur jag inte var bortrest. Angående balanserad diskussion så håller jag med. Mycket kan gå fel. Jag vill dock hävda att gurkdöd är ganska vanligt och en sak som verkar vara svår att skydda sig mot. Jag tycker även att man bör väga ekvationen hur mycket tillför gurkan, vad är sannolikheten för en katastrof och vad är konsekvenserna av katastrofen. Jämfört med mycket annat anser jag att sannolikheten + konsekvensen är ganska hög/stor och en gurka tillför inte närmelsevis så mycket att jag kan rekommendera dem. Är man speciellt intresserade av gurkor, visst kör på, men värdesätter man sina fiskar så låt bli. Beslutet måste grunda sig på en riskbedömning, och jag tycker det är synd om folk blir lurade att det skulle vara ofarligt. Därför tycker jag det är viktigt att vi som råkat ut för det skriver om våra erfarenheter, och jag förstår fortfarande inte varför det är så viktigt för vissa att mörka riskerna. /Klas

Jag fattar inte varför det är så viktigt för Greger att hävda att sjögurkor skulle vara ofarliga. Jag har själv råkat ut för "gurkdöden". Alla fiskar döda på några timmar, INGET annat påverkades det minsta. Massor av duktiga akvarister säger samma sak. Ibland avges aldrig giftet vid dödsfall, andra gånger blir det katastrof. Varför kan vissa personer inte acceptera att så är fallet och så bör folk känna till att det är (särskilt de som väljer att ha sjögurkor). Att klanka ner på Hans och Jörgens (och indirekt mina också eftersom det hänt mig också) färdigheter som akvarister är ju faktiskt ganska komiskt... Att säga att sjögurkor är ofarliga är som att säga att det är ofarligt att köra MC i 200 km/h, på bakhjulet, i innerstan, utan hjälm med motiveringen att jag har själv gjort det, och se, jag överlevde! Så Greger, kör du med dina gurkor, men försök inte pådyvla andra att det skulle vara ofarligt! /Klas

Nedan svar på en fråga till Cementa, efter att gjort egen LS av vanlig portlandcement. Jag behandlade den först i några veckor med saltsyra, och hade den sedan liggande i en sjö i över ett och ett halvt år. Vid test steg pH mycket fort i sötvatten. I saltvatten finns mycket mer buffrande joner, så ökningen lär knappast vara lika dramatisk, men jag valde att INTE använda stenen, vilket jag är glad för idag. LS är en nyckel till framgång, och jämfört med mycket annat i hobbyn så tycker jag det är ganska prisvärt. /Klas Klas, Det är cementet i betongen som ger den dess alkalitet eller höga pH-värde. Högt pH innebär, som du kanske vet, en hög koncentration av hydroxidjoner. Vatten eller syra lakar ut natrium- kalium- och kalcium-hydroxid ur nygjuten betong. En förutsättning för att detta skall upphöra inom rimlig tid är att betongen är tät så att urlakningen sker huvudsakligen från ett ytnära skikt. Det kan vara så att din betong är väldigt otät. Kraftig syrabehandling kan förvärra otätheten. Betydelsefullt för pH-höjningen är förstås förhållandet mellan exponerad yta hos betongen och volymen vatten i akvariet. Det hjälper mycket litet att byta till annan cementsort, t ex vitcement. Lågalkalisk innebär att halten natrium och kalium är lägre, inte att PH är lågt i vatten som kommer i kontakt med nygjuten vitcementbetong. Om inte problemet med pH-höjningen avklingar föreslår jag att du gör följande. Tillverka nya stenar och försök få dem så täta som möjligt. Låt dem härda i en vecka i fuktig miljö och därefter en eller gärna två månader i torr inomhusmiljö. Betongens yta "karbonatiseras" då, d v s hydroxiden i ytan omvandlas till svårlöslig karbonat genom reaktion med luftens koldioxid. Därefter kan du lägga stenarna i akvariet och följa pH-höjningen, som då förhoppningsvis inte blir så häftig.

Lo vulpinus är den algätare som jag upplevt som mest effektiv. Den tar turfalger, valonia (om man rensar lite manuellt först), alla tuffare makroalger etc. Otroligt effektiv. Överlägsen kirurger (som jag upplever som lite kräsna och plockar bara vissa alger). /Klas

Ja det är en Acropora. Art är omöjligt att säga utan att undersäka skelettet samt veta härkomst. /Klas

Har inga sådana erfarenheter, men kan komma med några tänkbara anledningar. En tänkbar anledning är att skummarens luftintag är placerat så att luften recirkuleras. Detta kan ge ett försämrat gasutbyte. Resonemanget håller inte riktigt, då kopplingen bra/dålig skummare inte finns utan det är snarare frågan om hur skummarens luftintag är placerad, dock vet jag att luftpumpdrivna skummare ofta har luftpumpen placerad längre från skummaren. De moderna högefektiva skummare jag har sett har ofta intag/utsläpp nära varandra. Att sedan bygga in skummaren för att få tyst på den är ju ännu värre. En annan tänkbar anledning skulle kunna vara att korall-/kalkalgtillväxten gynnas av det näringsfattiga vattnet (jämfört med andra icke-kalcificerande alger), och att detta skulle sänka KH (och även Ca, men det syns inte lika väl genom mätning). /Klas

Bilderna har jag fått förminska til 25% för att få in dem. Jag vet inte hur man gör för att få dem att se bättre ut. Bakgrunden är ca 60cm djup och formad i frigolit som sedan målats blå. Gav en riktigt fin djupkänsla, men kräver givetvis utrymme bakom karet (vilket jag hade på den tiden). /Klas

Måtten är 150 x 65 x 65. Inom 2 månader kommer jag lägga ut karet till försäljning (hoppas då ha flyttat in i det nya).

Bifogar några bilder efter raset... (del 2 av 2)

Bifogar några bilder efter raset. (blir visst en i taget, varför vet jag inte...)

Håller som bäst på att bygga ihop ett nytt kar efter en flytt. Jag tar det ovanliga steget till mindre akvarium nu. Tänkte skriva en historia om mitt nya kar när jag får tid och det kommit igång lite (precis uppstartat idag, så det ser inte mycket ut). Under tiden hittade jag lite gamla bilder på mitt kar från 2004. Tänkte lägga in dem, jag gillar ju själv att titta på andras bilder… NOTERA ATT DETTA KAR ÄR NEDMONTERAT OCH FLYTTAT. Först några bilder från januari 2004. Hade då byggt högt med LS och brödbackar. Resultatet var att korallerna växte upp till ytan och ca halvåret efter bilderna togs rasade mittpelaren, så jag fick bygga om. Hade även stora problem med skivanemoner som brände mina SPSer. Jag valde att utrota alla dessa (flera tusen!) när jag byggde om. Bilder efter raset bifogas i nästa meddelande.

OK jag borde kanske lagt in länken från början... Rapporten heter: Alkaline phosphatase activity in the phytoplankton communities of Monterey Bay and San Francisco Bay. Nicholson, D., Dyhrman, S., Chavez, F. and Paytan, A. Limnol. Oceanogr., 51(2), 2006, 874-883. ...och den kommenteras en del här: http://reefkeeping.com/issues/2006-04/snn/index.php

Läste om en ny teori, (givetvis underbyggd av senaste forskningsrönen) som förklarar den minskning av fosfat som etanoltillsats leder till. Det finns två huvudtyper av fosfat. Fritt oorganiskt (det vi kan mäta) och organiskt (bundet till organiska ämnen, kan ej mätas, kan ej tas upp direkt av bakterier). Bakterier behöver för sitt välbefinnande lite fosfat (för sin tillväxt) och mycket kolföreningar (energi). Bakterier har ett enzym som kan frigöra oorganiskt fosfat från organiskt fosfat. Detta enzym har man trott används av bakterierna för att tillgodose fosfatbehovet. Den nya forskningen pekar dock på att bakterien frigör oorganiskt fosfor (från organiskt) för att komma åt kolföreningarna och lämnar alltså de nu oorganiska fosfaterna i vattnet! Detta innebär alltså att den mätbara fosfathalten ökar p.g.a. bakterierna. Om man nu tillsätter lättåtkomliga kolföreningar (etanol), så behöver inte enzymet användas för att komma åt de kolföreningar som finns bundna i organiskt fosfat. Bakterierna finner alltid tillräckligt med oorganiska fosfater i vattnet eftersom behovet är så litet. De organiska fosfaterna får alltså opåverkade vara kvar i vattnet tills de kan skummas ut (alternativt ätas av större organismer). Vid etanoltillsats: • Oorganiskt fosfat lämnas ifred av bakterierna tills de kan avlägsnas. • Organiskt fosfat fylls ej på eftersom bakterierna inte behöver frigöra dem för att komma åt kolföreningar. • Organiskt fosfat förbrukas direkt av bakterierna när reproduceras.

Tack för den lektionen Lysröret, det var mycket spännande teori som i alla fall jag inte hade en aning om… Men det finns åtminstone en praktisk skillnad som gör T5-rören bättre och det är att de är smalare. Inte bara det att man kan ha fler av dem på samma yta, utan största fördelen är när man använder reflektorer (vilket man alltid gör, hoppas jag). En effektiv reflektor kan mer än dubbla ljusintensiteten från röret, varför reflekterat ljus är av mycket stor vikt, och här är T5-rören överlägsna. En reflektor bakom ett T8-rör reflekterar en mycket stor del av ljuset tillbaka in i röret. Samma reflektor bakom ett T5-rör reflekterar mycket större del av ljuset ner i akvariet.

Din beskrivning verkar ju knappast stämma med "red cotton", utan mer på dinoflagellater. De är knepiga att få bort bl.a. därför att man ofta gör helt fel i sina försök. Den mest kända metoden är att höja pH-värdet m.h.a. kalkvatten. Höj till 8.5 mätt strax innan belysningen släcks. Sen skall man INTE dra ner på belysningen! Det leder till ett LÄGRE pH eftersom fotosyntesen minskar och CO2 ackumuleras istället för att förbrukas. Öka dessutom cirkulationen ordentligt och kombinera detta med mekanisk filtrering så länge du har mycket alger. Du kan även testa att köra två belysta perioder per dygn (för att undvika lågt pH), öka gasutbytet (har du ordentlig turnaround genom skummaren? Vanligt problem med skummare i sump... är genomströmningen genom sumpen för låg spelar det ingen roll vilken skummare du har). Skummarens "bortglömda" funktion är att öka gasutbytet (lufta ut CO2 t.ex.). /Klas

Har inga avancerade teorier i ämnet, men jag har upplevt att RTN-hastigheten mångdubblats när jag rört upp detritus i vattnet (t.ex. då jag bytt vatten, och "rört runt" lite för mycket). Känslan jag fått är att antingen påverkas vattnet (=t.ex. högre fosfat då detritus får segla runt i vattnet), vilket kanske stressar korallen, eller så finns RTN-orsakade mikrober i detritussamlingar. Mitt tips är att vara försiktig med akvariet i RTN-lägen. Ta fraggar, men vänd inte upp-och-ner på inredningen för att suga detritus el.likn. Skall du byta vatten så byt hellre fler gånger lite, än få gånger mycket, och stör inte eventuell sand-/grus-bädd. /Klas

Näringsbiten är bara ett av problemen med Anthias. Aggressiviteten inom arten är den andra. De är extermt territoriella och ofta har stimmet en strykfisk och gruppen blir ofta som "tio små negerpojkar". Därför funkar oftast Anthias bäst ensamma. För att komma undan aggressiviteten behövs stora kar. Hur inredningen är utformad påverkar. Dessutom är en riktigt hög cirkulation dämpande för aggressiviteten. Ett stort antal är att föredra, men då blir utfodringen ett problem. Ljuset lär bara vara ett problem för de riktigt färgglada djupvattens-Anthiasen. Knappast för squamipinnis (som dock skall vara en av de mest aggressiva).

Tänk vad härligt det vore att kunna gå in på guiden, hitta en intressant tråd (typ denna) och där läsa om erfarenheter och tankar från kunniga akvarister som uttalar sig i frågan som tråden gäller. Jag tycker det är pinsamt att se denna tråd med så mycket skitsnack. För att inte öka på detta alltför mycket själv, så kommer här lite konstruktiva funderingar. Jag tror visst att funkar med mindre teknik. Restriktionerna är att man inte skall dra in på belysning och cirkulation. Den senare kan man lösa med luft, men man får då saltstänk. Jag förordar dock pumpar... Alltså bara belysning och god cirkulation. Man får inte ha mycket fisk och de man har bör vara algätare. Näringsexporten består i algtillväxt som äts av fiskarna, och sugs upp vid vattenbyten som detritus. Tillväxt av koraller/tridacna binder massor vid tillväxt och bidrar till export då man gallrar. Kalcium är ett problem om man har mycket stenkoraller, men man kan ju blanda mjuk- och stenkoraller. Kalcium får man genom aragonitsand och vattenbytena. Det finns tre nycklar till ett sånt här system. 1. Lite belastande organismer (djur med zooxantheller är inte belastande, tvärtom). 2. Detritusavlägsning. 3. Vattenbyten. Jag är fullt övertygad om att det skulle gå utmärkt, men att det kräver en god akvarist. Att vara ”god akvarist” behövs ju knappast längre med all teknik. Med ”god akvarist” menar jag krukväxtshobbyns motsvarighet till ”gröna fingrar”. Det gäller att få en känsla för systemet, inte genom att mäta värden utan att se små förändringar på organismerna och agera med tidiga små justeringar istället för att agera då signalerna blir uppenbara eller mätbara, genom att köpa på sig ett nitratfilter, rowaphos eller algen-killer, eller UV-filter. Jag tycker att det är dumt att säga att det inte går bara för man själv inte skulle klara det. Isåfall skulle jag hävda att det vore omöjligt att hoppa över två meter i höjdhopp... /Klas