Lasse

Hej Kvävebelastningen i ett akvarium kommer i första hand från fiskarnas (och andra djurs) ämnesomsättning. Till skillnad från vad de flesta tror så kommer merparten ut i vattnet via utsöndring i gälarna av komplexet ammonium/ammoniak och inte via avföring och proteiner. Upp mot 80 % utsöndras via gälarna. Ammonium är gasen ammoniaks jon i vattten. Gasen ammoniak bildar jonen ammonium genom att ta upp en vätejon från vattnet. Ju mer vätejoner som finns i vattnet (eg ju lägre pH:t är) desto mer kommer ”ursprungskvävet” föreligga som ammonium. Vid pH 7 är ca 99,99% ammonium. Vid pH 9,3 föreligger 50 % som ammonium och 50 % som ammoniak. Vid pH 8,3 föreligger 10% som ammoniak och 90 % som ammonium. Ammonium är relativ ofarligt men kommer via en bakteriologisk tvåstegsprocess som kallas nitrifikation att omvandlas via nitrit till nitrat. Nitrit är giftigt på det sätt att det blockerar de röda blodkropparnas förmåga att binda syre. Fisken visar ett beteende med mycket kraftiga gälrörelser, ungefär det samma beteendet som vid ”riktig” syrebrist. Inom parantes kan nämnas att en amoniakförgiftning ofta yttrar sig som ett ryckigt och nervöst beteende. Fiskar reagera snabbare och vid lägre nivåer än vad någon av de för akvariebruk existerande mätmetoderna gör. Samma gäller många lägre djur. Problematiken med nitrifikationen är att det är två olika bakteriegrupper som ansvarar för de två stegen. Dessa bakterier är av typ autotrofa, vilket innebär att de till skillnad från till exempel denitrifikationsbakterier utnyttjar oorganisk kol som karbonater som kolkälla. Denitrifikationsbakterierna (som ansvarar för omvandling av nitrat till kvävgas under syrefria förhållanden) är hetrotrofa och behöver en organiskt kolkälla och gärna en snabb sådan. Metanol och etanol är sådana snabba kolkällor, detta är orsaken till att den s.k. vodkametoden fungerar under vissa betingelser. Tillbaks till nitrifikationen. Dessa bakterier fungerar alltså i princip som växter och alger men istället för ljusenergi utnyttjar de skillnaderna i energinivåer mellan ammonium och nitrit och mellan nitrit och nitrat. Dessa joner är alltså bakteriernas mat. Det säger sig självt om det inte finns ”mat” så sker ingen bakterietillväxt. De bakterier som ”äter” ammonium och ”skiter” nitrit kommer igång först. Av någon anledning verkar det som de bakterier som ”äter” nitrit och ”skiter” nitrat är långsammare. Inte nog med att det måste finnas nitrit för att de överhuvudtaget skall växa till så verkar också starten vara trögare. Detta här är de bakomläggande orsakerna till de s.k. nitrittopparna i en uppstart. När väl bakteriekulturerna är i balans så sker övergångarna ganska simultant åtminstone i ett akvarium. Det är bara i verkligen hårt belastade system såsom ålodlingar man kan se en variation under dygnet och knuten till matningsperioder. Givetvis så fungerar en snabb ändring av fodergivan i vissa fall som en ingång till nitritproblem. Inom sötvattensakvaristiken har detta varit ett moment 22 under många år. Ingen belastning - ingen bakterietillväxt kontra belastning – nitrittopp och förutsättning för balans. Eftersom olika fiskar är olika känsliga för nitrit har knepet varit att starta med ”nitrittåliga” fiskar. Ett annat sätt har varit att i uppstarten tillsätta lite ”skit” från ett fungerande akvariefilter och då gärna en liten mängd varje dag under tre veckor. Med introduktionen av de olika typerna av bakteriepreparat, typ nitrivec, har starten blivit mycket lättare och kan göras helt utan nitrittopp förutsatt att man tillsätter det varje dag under minst tre veckor samt matar mycket försiktigt från en början med en sakta ökning av fodergivan. Vad har hela här bakgrunden för betydelse i ett saltvattensakvarie med pH 8,3? Jo en vätska som vatten har svårt att lösa en gas och som vi såg ovan ligger ca 10% av kvävebelastningen som gasen ammoniak. Gasen tenderar hela tiden till att diffundera ut ur vattnet och upp i luften där koncentrationen normalt är mindre. Hastigheten per tidsenhet är beroende på storleken på interfacet mellan vattnet och luften. Det är här som skummarnas verkliga storhet kommer in. Dessa små bubblor och inblandningen med vattnet ger en oändlig yta mellan vatten och luft och luftar effektivt ut ammoniaken. Det underbara är att om lite ammoniak luftas ut så ställer sig jämnvikten in igen till förhållandet 90 % ammonium – 10 % ammoniak (förutsatt att pH ligger kvar kring 8,3) Börjar man med 0,9 ppm ammonium och 0,1 ppm så kommer det i nästa steg vara 0,81 ppm ammonium och 0,09 ppm ammoniak och så vidare och så vidare. Man kan i teorin alltså med hjälp av luftning skicka upp allt överskottskväve i luften om pH är kring 8,3. I praktiken går det inte helt eftersom ju mindre koncentrationsskillnad du har mellan vatten och luft ju mindre ammoniak försvinner. Men detta räcker för att kunna ge en mindre belastning och risk både för ammoniaktoppar och nitrittoppar. I mitt fall ville jag inte använda en skummare av olika skäl utan resonerade så att det gällde att exponera vattenmolekylerna så ofta som möjligt för interfacet mellan vatten och luft. På svenska, en kraftig vattencirkulation. Jag bytte därför ursprungspumpen på 180 liter mot en Aqua Jet PFN 650. Den ger nu inte 650 liter i timmen men betydligt mer än 180 liter. De första tre veckorna tillsatte jag också en bakteriestart varje dag. Jag hade två kolglödar från början och det fungerade utmärkt i ca 5 månader tills jag gjorde en dumhet en kväll och det som Stig beskrev hände. Den stora jagade ihjäl den lilla. Dumheten bestod i att jag mot min vana tände upp akvariet sent på kvällen – det räckte. Observera att jag aldrig har hävdat att clowner är lämpliga i nanokar. I mitt fall är de indikatorfiskar eftersom de är orädda och framme mycket samt har ett ganska väldefinierat beteende. Anledningen till den snabba introduktionen av fisk och andra organismer är att jag med stöd av ovanstående funderingar bedömmer att man står i samma rävsax oavsett när man introducerar dem. Man kan styra det med fodergivan, tillsatsbakterier och för pH:n över ca 8 optimera diffusionen av ammoniak. I början matade jag kanske var tredje dag och då väldigt lite. Karet har gått nu i 7 månader. Till frågan varför jag anser att det går att göra ett stabilare saltvattensakvarium i miniformat än ett sötvattens kan jag bara säga att en polykultur (biologiskt mångfald) är stabilare än en monokultur. I och med levande sten, koraller och andra lägre djur kan man bygga en mångfald näringsvävar där den enes avfall är den andres levebröd. Det finns några bilder på mitt kar i en av de andra trådarna. Där kan man se att det är gott om kalkalger som ger underlag för en population sjöstjärnor. De betar och ger utrymme för nya kalkalger som tar näringsämnen (fosfor och kväve) från vattnet. Balansen handlar om den energiinput man ger i form av mat till fisken. Under de här 7 månaderna har jag matat korallerna och rörmaskarna genom att jag en gång i veckan ”skuffat” runt i filterbehållaren och på så sätt fått ut bakterier och annat organiskt material. Jag har varit noga med att tillsätta spårelement varje vecka. Vattenbytena har bland annat varit till för att upprätthålla kalciumhalten. Obalans mellan kväve och fosfor kan skapa utrymme för cyanobakterier, därför är det som jag ser det viktigt att ha låg fosforhalt. Man kan få ner det genom olika handelsprepparat som ofta bygger på järnsulfat men det finns en elegantare metod och det är att hålla en relativt hög och jämn kalciumnivå eftersom kalcium flockar fosfat till det i pH:n över ca 7,8 olösliga ämnet kalciumfosfat. Exakt nivå har jag inte för tillfället men skulle tro att en jämn nivå på 450 – 500 ppm skulle räcka. Hälsningar Lasse

Hej Jag vet inte om jag gör rätt i att starta en ny tråd med detta inlägg som är ett svar på ett inlägg i en annan tråd. Någon av moderatorerna får väl flytta mitt inlägg om det blir fel. I tråden Saltvattensguidens Forum> Akvariet> Sjukdomar & Vattnet > grumligt vatten skriver Jörgen Svärd ” Jag vill också gnälla lite nu när jag ändå skriver och det är de här med nanokar och nybörjare”. Och delar sedan med sig av sin erfarenhet om hur man startar ett saltvattensakvarium. Jag tvivlar inte för fem öre på att detta är hans erfarenhet och det har fungerat för honom och de som han har gett råd till och för de som följer de här råden. Emellertid, jag har andra erfarenheter, kanske byggt på andra grundprinciper och ett annat sätt att angripa samma problematik men med samma resultat – ett fungerande akvarium. Jag har inte haft något stort saltvattensakvarium hemma, det som har intresserat mig det sista året har varit små akvarier och vilken teknik man skall använda för att få ett stabilt akvarium. Den fråga som intresserat mig mest har varit om det går att skapa en metodik och betraktelsesätt som gör att även nybörjare med enkla medel kan skapa ett stabilt litet akvarium. Det här har en stor betydelse för hobbyn som sådan eftersom det skulle bredda basen betydligt och för oss redan frälsta innebära ett bättre utbud i affärer samt avsättning för mer odlade produkter. Jag anser mig ha fog för att påstå att det är lättare att starta, vidmakthålla stabilitet och få ett fungerande ekosystem i ett 25 liters saltvattensakvarium än motsvarande volym sötvatten. Det säger min erfarenhet. En orsak att jag inte satt igång detta projekt tidigare har varit avsaknaden av snygga akvarier med dold teknik. Först när de olika ”kuberna” dök upp fanns förutsättningarna för att starta projektet. Jag valde ett 25 liters Aquatic Nature som första projekt. En av orsakerna var precis det som Stigigemla sa: barkar det åt skogen så är det lätt att byta vatten. Jag tror att om jag skulle starta ett stort akvarium så skulle jag ha mycket att lära av Jörgen Svärd och andra på det här forumet men det är också många av oss som seriöst försöker hitta metodik vad gäller små akvarium. Bevisligen börjar det dyka upp det ena fungerade nanokaret efter det andra. Det kan också vara så att de olika storlekarna ger utrymme för olika typer av teknik. Jag startade upp mitt akvarium precis tvärtom vad Jörgen Svärd beskrev. Sand – vatten dag 1, levande sten (några stycken) dag två, fisk (två kolglöd) och turbosnäckor dag 3 och från dag 5 lite olika koraller. Jag startade direkt med 12 timmars belysning. Det här var inte av slarv eller okunnighet. Det var väl genomtänkt och jag hade givetvis vidtagit åtgärder för att undvika ammoniaktoppar och andra otrevligheter och belastade karet stegvis för att få igång en nitrifikation. Jag mätte inte värdena utan höll en noggrann uppsikt på mina djur. Jag bytte 7-8 liter i veckan de första tre veckorna. Jag håller nu på att starta upp två nya 25 litrar för att kontrollera metodiken – alltså kontrollera om den första starten var ”once in a lifetime” eller om det går att upprepa. I pipelinen ligger också ett Mollyhotell, jag vet redan nu att jag troligtvis får modifiera min metodik eftersom ”vattenbytarknepet” inte är lika lättgenomförbart. Funderingar ligger på att utnyttja ”jaubert” metoden, kanske något modifierad. Vodka är gott också. Min målsättning har varit och är fortfarande att undersöka om man kan finna en metodik som gör att även nybörjare kan starta ett nanokar. Vad jag vill säga med detta inlägg är att vi kan lära av varandra och att det går att flå en katt på olika sätt. Fördöm inte någon som arbetar med annan metodik, det kan finnas något att lära. Lejonkungen har ett mycket tänkbart citat. ” There are very few absolute truths in reef aquaristics” Mitt favoritcitat är annars ”Jag är inte dum i huvudet, jag har bara lite otur när jag tänker” Hälsningar Lasse

Hej Bikarbonats verkan är beroende på ursprungs pH:t i karet. Är det över 8 (jag tror det teoretiska är kring 8,3 men jag brukar ha 8 som riktvärde) sänker bikarbonat pH:t. I pH:n under 8 så höjer bikarbonat pH:t. Detta i sin tur beror på karbonatbuffringssystemets jämnviktsekvationer.

Hej igen och tack för de uppskattande tillropen Jag har nu startat tre "kuber". Efter den första fick jag några beställningar av mina barn. De är uppväxta i en miljö som inte varit precis fri från akvarier. När min äldsta dotter kliver in i en akvarieaffär bruka hon säga att "så här växte jag upp". När jag första gången såg de här "kuberna" hos Göran i Lerum så fick jag samma slag i ansiktet som när jag för första gången såg en Tropheus duboisie unge i början på 70-talet. De här var ju perfekta för att skapa små underverk och gick precis i linje med de tankegångar jag haft en längre tid. Min tanke var att prova om man med ett fåtal genomtänkta principer skulle kunna få ett litet saltvattenakvarium att bli så stabilt att i princip vem som helst skulle kunna sköta detta med rätt få men riktiga instruktioner. Varför litet? Jo det kan ju finnas en framtida affärsidé i det. Det tar tid att bygga upp ett snyggt akvarium med koraller, inte mycket arbete men tid. Affärer som vill utveckla sin marknad till företag och liknande kan ta den tiden (6 till 12 månader) och låta akvariet växa till sig för att sedan bara ta det under armen och leverera det. Kravet var: fungerande teknik och fungerande kemiska och biologiska principer. Enkelt att underhålla (en kvart – tjugo minuter i veckan). Enkla skötselinstruktioner. Varför saltvatten? Jo en av orsakerna är att jag är övertygad (sätt er ner och håll i er) att det är lättare att skapa en stabil miniatyrvärld i saltvatten än i sötvatten med normalt pH. Detta på grund av både kemiska och biologiska orsaker. Litet akvarium på grund av att en av principerna (i alla fall i startfasen) innefattar vattenbyten. Om någon är intresserad så är jag villig att ta upp en diskussion och tala om på vilka principer jag byggt upp mitt nanokar och vilka lärdomar jag fått. Jag är inte saltvattensakvarist – jag har inte lusläst varken artiklar eller forum. Jag har bara försökt sammanfatta mina mångåriga hobby- och yrkeskunskaper i ett litet 25 liters akvarium. Jag har jobbat professionellt mycket med vatten och fisk – dock inte de senaste 3 åren. Ett av mina kommande projekt kommer troligtvis att bli ett 80 liters Mollyhotell. Där kommer av ekonomiska skäl inte vattenbyte vara ett bra hjälpmedel utan där kommer jag att prova en del andra lösningar vad gäller uppstarten. (med uppstart menar jag första halvåret). Jag bifogar några bilder på mina kar. Köket och sovrummet har varit igång en vecka. Vardagsrummet ca sju månader. Det är så här det ser ut idag med en ny huvudinnevånare. Den förra bilden var tagen för någon vecka sedan. Jag introducerar nya organismer i takt med att jag får tag i lämpliga. Dessutom en bild på de små gynnare som är ansvarig för det vita fläckarna på mina kalkalgs”mattor”. Från ett fåtal har de blivit hundratals. Ett bevis på att åtminstone en näringsväv fungerar. // Lasse

Bifogar två bilder av min 1:a "kub". Den har gått i ca 7 månader. Kolglöden är numera flyttad som "starter" i en nystartad "kub". // Lasse