Hej Kvävebelastningen i ett akvarium kommer i första hand från fiskarnas (och andra djurs) ämnesomsättning. Till skillnad från vad de flesta tror så kommer merparten ut i vattnet via utsöndring i gälarna av komplexet ammonium/ammoniak och inte via avföring och proteiner. Upp mot 80 % utsöndras via gälarna. Ammonium är gasen ammoniaks jon i vattten. Gasen ammoniak bildar jonen ammonium genom att ta upp en vätejon från vattnet. Ju mer vätejoner som finns i vattnet (eg ju lägre pH:t är) desto mer kommer ”ursprungskvävet” föreligga som ammonium. Vid pH 7 är ca 99,99% ammonium. Vid pH 9,3 föreligger 50 % som ammonium och 50 % som ammoniak. Vid pH 8,3 föreligger 10% som ammoniak och 90 % som ammonium. Ammonium är relativ ofarligt men kommer via en bakteriologisk tvåstegsprocess som kallas nitrifikation att omvandlas via nitrit till nitrat. Nitrit är giftigt på det sätt att det blockerar de röda blodkropparnas förmåga att binda syre. Fisken visar ett beteende med mycket kraftiga gälrörelser, ungefär det samma beteendet som vid ”riktig” syrebrist. Inom parantes kan nämnas att en amoniakförgiftning ofta yttrar sig som ett ryckigt och nervöst beteende. Fiskar reagera snabbare och vid lägre nivåer än vad någon av de för akvariebruk existerande mätmetoderna gör. Samma gäller många lägre djur. Problematiken med nitrifikationen är att det är två olika bakteriegrupper som ansvarar för de två stegen. Dessa bakterier är av typ autotrofa, vilket innebär att de till skillnad från till exempel denitrifikationsbakterier utnyttjar oorganisk kol som karbonater som kolkälla. Denitrifikationsbakterierna (som ansvarar för omvandling av nitrat till kvävgas under syrefria förhållanden) är hetrotrofa och behöver en organiskt kolkälla och gärna en snabb sådan. Metanol och etanol är sådana snabba kolkällor, detta är orsaken till att den s.k. vodkametoden fungerar under vissa betingelser. Tillbaks till nitrifikationen. Dessa bakterier fungerar alltså i princip som växter och alger men istället för ljusenergi utnyttjar de skillnaderna i energinivåer mellan ammonium och nitrit och mellan nitrit och nitrat. Dessa joner är alltså bakteriernas mat. Det säger sig självt om det inte finns ”mat” så sker ingen bakterietillväxt. De bakterier som ”äter” ammonium och ”skiter” nitrit kommer igång först. Av någon anledning verkar det som de bakterier som ”äter” nitrit och ”skiter” nitrat är långsammare. Inte nog med att det måste finnas nitrit för att de överhuvudtaget skall växa till så verkar också starten vara trögare. Detta här är de bakomläggande orsakerna till de s.k. nitrittopparna i en uppstart. När väl bakteriekulturerna är i balans så sker övergångarna ganska simultant åtminstone i ett akvarium. Det är bara i verkligen hårt belastade system såsom ålodlingar man kan se en variation under dygnet och knuten till matningsperioder. Givetvis så fungerar en snabb ändring av fodergivan i vissa fall som en ingång till nitritproblem. Inom sötvattensakvaristiken har detta varit ett moment 22 under många år. Ingen belastning - ingen bakterietillväxt kontra belastning – nitrittopp och förutsättning för balans. Eftersom olika fiskar är olika känsliga för nitrit har knepet varit att starta med ”nitrittåliga” fiskar. Ett annat sätt har varit att i uppstarten tillsätta lite ”skit” från ett fungerande akvariefilter och då gärna en liten mängd varje dag under tre veckor. Med introduktionen av de olika typerna av bakteriepreparat, typ nitrivec, har starten blivit mycket lättare och kan göras helt utan nitrittopp förutsatt att man tillsätter det varje dag under minst tre veckor samt matar mycket försiktigt från en början med en sakta ökning av fodergivan. Vad har hela här bakgrunden för betydelse i ett saltvattensakvarie med pH 8,3? Jo en vätska som vatten har svårt att lösa en gas och som vi såg ovan ligger ca 10% av kvävebelastningen som gasen ammoniak. Gasen tenderar hela tiden till att diffundera ut ur vattnet och upp i luften där koncentrationen normalt är mindre. Hastigheten per tidsenhet är beroende på storleken på interfacet mellan vattnet och luften. Det är här som skummarnas verkliga storhet kommer in. Dessa små bubblor och inblandningen med vattnet ger en oändlig yta mellan vatten och luft och luftar effektivt ut ammoniaken. Det underbara är att om lite ammoniak luftas ut så ställer sig jämnvikten in igen till förhållandet 90 % ammonium – 10 % ammoniak (förutsatt att pH ligger kvar kring 8,3) Börjar man med 0,9 ppm ammonium och 0,1 ppm så kommer det i nästa steg vara 0,81 ppm ammonium och 0,09 ppm ammoniak och så vidare och så vidare. Man kan i teorin alltså med hjälp av luftning skicka upp allt överskottskväve i luften om pH är kring 8,3. I praktiken går det inte helt eftersom ju mindre koncentrationsskillnad du har mellan vatten och luft ju mindre ammoniak försvinner. Men detta räcker för att kunna ge en mindre belastning och risk både för ammoniaktoppar och nitrittoppar. I mitt fall ville jag inte använda en skummare av olika skäl utan resonerade så att det gällde att exponera vattenmolekylerna så ofta som möjligt för interfacet mellan vatten och luft. På svenska, en kraftig vattencirkulation. Jag bytte därför ursprungspumpen på 180 liter mot en Aqua Jet PFN 650. Den ger nu inte 650 liter i timmen men betydligt mer än 180 liter. De första tre veckorna tillsatte jag också en bakteriestart varje dag. Jag hade två kolglödar från början och det fungerade utmärkt i ca 5 månader tills jag gjorde en dumhet en kväll och det som Stig beskrev hände. Den stora jagade ihjäl den lilla. Dumheten bestod i att jag mot min vana tände upp akvariet sent på kvällen – det räckte. Observera att jag aldrig har hävdat att clowner är lämpliga i nanokar. I mitt fall är de indikatorfiskar eftersom de är orädda och framme mycket samt har ett ganska väldefinierat beteende. Anledningen till den snabba introduktionen av fisk och andra organismer är att jag med stöd av ovanstående funderingar bedömmer att man står i samma rävsax oavsett när man introducerar dem. Man kan styra det med fodergivan, tillsatsbakterier och för pH:n över ca 8 optimera diffusionen av ammoniak. I början matade jag kanske var tredje dag och då väldigt lite. Karet har gått nu i 7 månader. Till frågan varför jag anser att det går att göra ett stabilare saltvattensakvarium i miniformat än ett sötvattens kan jag bara säga att en polykultur (biologiskt mångfald) är stabilare än en monokultur. I och med levande sten, koraller och andra lägre djur kan man bygga en mångfald näringsvävar där den enes avfall är den andres levebröd. Det finns några bilder på mitt kar i en av de andra trådarna. Där kan man se att det är gott om kalkalger som ger underlag för en population sjöstjärnor. De betar och ger utrymme för nya kalkalger som tar näringsämnen (fosfor och kväve) från vattnet. Balansen handlar om den energiinput man ger i form av mat till fisken. Under de här 7 månaderna har jag matat korallerna och rörmaskarna genom att jag en gång i veckan ”skuffat” runt i filterbehållaren och på så sätt fått ut bakterier och annat organiskt material. Jag har varit noga med att tillsätta spårelement varje vecka. Vattenbytena har bland annat varit till för att upprätthålla kalciumhalten. Obalans mellan kväve och fosfor kan skapa utrymme för cyanobakterier, därför är det som jag ser det viktigt att ha låg fosforhalt. Man kan få ner det genom olika handelsprepparat som ofta bygger på järnsulfat men det finns en elegantare metod och det är att hålla en relativt hög och jämn kalciumnivå eftersom kalcium flockar fosfat till det i pH:n över ca 7,8 olösliga ämnet kalciumfosfat. Exakt nivå har jag inte för tillfället men skulle tro att en jämn nivå på 450 – 500 ppm skulle räcka. Hälsningar Lasse