Lasse

Jako Jag behöver fundera lite på ditt inlägg - återkommer senare Lasse

Hej Salinitetssvägningar på grund av avdunstning har inte primärt med akvariestorleken att göra. Hur mycket som avdunstar per tidsenhet bestäms av storleken av ytan mellan luft och vatten, temperatur samt omgivande lufts relativa fuktighet. Om jag skulle ta mitt 27 liters och ta bort locket och placera ett 540 utan täckglas bredvid så blir ytan på 27 liters ca 0,09 kvadratmeter och 540:s yta (1,5 x 0,6) blir 0,9 kvadratmeter. 540 liter är 20 gånger mer än 27 liter men ytan är bara ca 10 gånger större vilket innebär i teorin att salinitetssvägningarna pga avdunstning kommer att gå 2 gånger snabbare i 27 litern. I praktiken är det lite annorlunda. Mitt akvarium är täckt och det bildas då ett ”isolerlager” av fuktig luft vilket minskar avgången. De flesta stora kar går öppna och har dessutom öppna sumpar. Mitt första akvarium förlorar ca 2 dl per vecka, det vill säga 0,74 %. Vid en salthalt på 32 promille i början på veckan innebär det att den stigit till ca 32,2 promille i slutet av veckan. Petrol säger att han förlorar 30-40 liter i veckan. Jag antar att det är i hans 1100 liters. Räkna 30 liter – det innebär att han förlorar 2,7 % i veckan. Skulle han ha 32 promille i början så är hans slutvärde ca 32,9 promille. En variation på 0,9 promille jämfört med min på 0,2 promille. Vad jag vill försöka säga är att all teknik har sina baksidor. Vad vi verkar göra är att vi försöker kompensera dessa med ny teknik som i sin tur gör att vi får kompensera igen. Man väljer en ineffektiv ljuskälla (med den betydelse att den ger mycket värme, det vill säga att en stor del av ingående energi ger värme istället för ljus) Överskottsvärmen leds ur akvariet med hjälp av kyla och dessutom kommer den varma luften över akvariet öka luftens möjlighet att ta upp fukt och stiga uppåt och ge utrymme för ny luft som värms upp vilket ökar dess möjligheter att ta upp fukt osv, osv. Detta gör att avdunstningen ökar enormt och man får salinitetssvägningar i det lilla karet och detta måste kompenseras med en automatisk vattenpåfyllning. Jag tror att man genom att välja en mer energisnål ljuskälla kommer ifrån hela problematiken. Jag är ingen ljuskille (inte heller något ljushuvud säger somliga) men jag vet att vitt ljus per definition innehåller alla våglängder. Ett bra knep är då att när man inte vet vilka våglängder man i verkligheten behöver så brassar man på med vitt ljus tills det fungerar bra. Blåljus är ju populärt nu – beror det på att man hittat våglängder som är kritiska? Någon som vet? En annan ”ljusfråga” som gnagt i mig det senaste året är följande. Terrariefolket har ju upptäckt att för deras djur är det viktigt med tillskott av UV-B d.v.s. ljus i våglängdsområdet 290 – 320 nm. UV-B är essentiellt för kalciummetabolismen hos kräldjur. Får de inte det så kalkas skelettet ut. Är det någon som vet om koraller har samma krav. Jag har planer på att införliva ett litet UV-B rör i samband med det planerade Molly-hotellet och det vore kul att veta om någon provat det eller vet något om det. Citat från TedB ” Trevligt att se att du är insatt inom kemi vad anser du om vikten av miniralisering i karet ???” Vad exakt menar du med mineralisering? Om du menar vad jag tror – omvandlingen av organiskt material till oorganiskt så tror jag att det är absolut nödvändigt. Det för tillbaks näring och spårämnen i sån form att det kan utnyttjas i primärproduktion, eg. alger. Jag är ingen vän av att rengöra filter, på mitt första kar är det inte rengjort sen det startades för 7 månader sedan. Den enda jag gjort är att ”göra” lite i det sista steget varje vecka så jag får ut lite godis till korallerna och borstmaskarna. Jag har ingen tråd för dessa akvarier men blir planerna på ett molly hotell verklighet kommer jag att försöka dokumentera detta lika bra som H8RED gör med sitt i tråden ”Ytterligare ett AN nano startat.” Ha det Lasse

Jaken Tack för det betydligt vänligare tonfallet. Dock om du tror att jag är en teoretiker får jag nog göra dig besviken. Jag är i första hand praktiker men har alltid velat veta varför och hur saker fungerar. Det tror jag också att de som känner mig här på forumet kan intyga. Det var länge sedan som jag sa till folk vad de skall göra och hur eftersom förutsättningarna ständigt skiftar och kaosteorin härskar. Däremot ställer jag gärna upp med att tala om hur jag gör och varför samt om jag kan - den teoretiska bakgrunden. Detta innebär att varje enskild person kan ta egen ställning utifrån sina förutsättningar. Detta innebär dock en betydande risk för långa och träiga inlägg men det är något man får ta i så fall. Men snälla alla, sluta med att dissa och göra er roliga över personer som ni inte känner. Det pågår en annan tråd just nu på forumet där ett par får sina fiskar varma och det skall inte behöva förekomma. Om däremot jag och Stigigemla blir råa mot varandra så är det bara i sin ordning, vi känner varandra sedan länge. Just nu känns det också som om jag skulle kunna ta en och annan råsmäll från dig också Jaken. När jag skrev det här kom det in flera inlägg som jag inte hinner besvara nu. Alla var vänliga. På sätt och vis känns det som om jag fick gå ut i vedbon och hämta storsläggan och drämma till för att bli insläppt, men jag kan ha fel. Det har hänt förr. Ha det Lasse

Hej Vad jag håller på med är att undersöka om det går att starta och vidmakthålla ett litet saltvattensakvarium med koraller, andra lägre djur samt fiskar samt att dokumentera detta på så sätt att det blir möjligt för nybörjare att göra samma sak. Detta kommer jag att fortsätta med oavsett andras åsikter. Jag må skriva torrt och tråkigt men hellre det än att förnedra folk vars bakgrund och kunskapsnivå man inte har den ringaste aning om. Jag har en viss bakgrund av analysarbete och mätmetodik vad gäller vatten. Jag känner till de flesta kemiska principerna för analys av ammonium/ammoniak, nitrit, nitrat, calcium, pH, syre, totalfosfor, fosfat, karbonathårdhet (alkanitet), totalhårdhet och så vidare. Av dessa är det bara egentligen de analyser som bygger på titrering , eg. kalcium, magnesium, och karbonathårdhet som kan ge tillförlitliga och direkta mätvärden med olika snabbtester. Nitrit och pH är ofta okulära färgjämnförelser vilka skiljer mellan olika personer. Fosfat och ammonium likaså, dessutom är det känsliga analyser vilka jag aldrig skulle lita på i de utförande som finns inom akvariehandeln. Elektronisk mätning av pH och syre är tillförlitliga om de sköts rätt. Nitrat i saltvatten är för det mesta rena skämtet. Alla metoder jag känner till störs ordentligt av kloridhalter över 1000 ppm (saltvatten har ca 19000 ppm i kloridhalt) Ett nitrattest bör därför spädas ca 20 gånger om man skall minimera kloridstörningarna (som ger ett alltför lågt resultat). Om någon kan motbevisa ovanstående så skulle ingen vara lyckligare än jag. Jag föredrar att tillsvidare iakttaga mina djur, jag får en mycket snabbare och precisare information den vägen och kan göra snabbare beslut för en bättre miljö för mina skyddslingar. En biologisk indikator har man för att kunna göra en åtgärd vid fara och se vad det är som håller på att hända, själva vitsen är att man skall kunna agera så snabbt att inga dödsfall sker. Till den etiska frågan: Jag har 1: burit hem ca 9 kg levande sten till mina tre akvarium (tagen från något korallrev någonstans i världen). 2: befolkat mina akvarium med i mesta del odlade koraller. 3: Tagit död på en odlad kolglöd.4: burit hem ca 15 viltfångade turbosniglar. Hur många saltvattensakvarister har ett mindre ekologiskt fotspår på grund av sin hobby än jag? Oavsett var kvävet kommer ifrån så går det, om man gör rätt, undvika både ammoniak och nitrittoppar. Jag kan mycket väl tänka mig att en levande sten som gått utan mat för varken bakterier eller högre organismer under en månad, och dessutom kanske utan ljus, kan börja läcka kväve på grund av svältdöd. Använd gärna skummare, jag föredrar att inte göra det i ett litet kar på grund av att jag inte är helt säker på att det bara är skadliga ämnen som försvinner med skummet. På tal om kvalité på levande sten, det är klart att jag hade full kontroll på vilken sten jag la i akvariet, det var inte precis nyimporterad sten eller svält sten. All ekologisk forskning visar att biologisk mångfald är en av de viktigaste faktorerna för stabila miljöer, faller en kedja så kompenseras den ofta av en annan. För att fälla fosfor med hjälp av kalcium krävs inte bara högt pH utan även en viss koncentration av kalciumet. Detta är en både vetenskapligt och industriell verklighet. Jag pratade inte om bättre färg på korallerna utan om att begränsa cyanobakterier. Det kan inte vara så att det preparat du satt till tillförde något spårämne till ditt kar. Jag känner inte till Aquaphos men vet att många s.k. fosforavlägsnare innehåller järnsulfat. Alla bakterier tar upp fosfor. Fosfor är ett essentiellt näringsämne för alla levande organismer. Ett vanligt påstående är att ett litet kar är instabilare än ett stort, ändringar sker snabbare och så vidare. För mig är belastningen den absolut viktigaste balansfrågan. Vad är det för skillnad att mata med 1 gram i ett 25 liters akvarium med att mata med 20 gram i ett 500 liters akvarium. Vad är det för skillnad med att ha 3 kg levande sten i ett 25 liters med att ha 45 kg i ett 500 liters? Vad är det för skillnad med att ha en fisk i ett 25 liters med att ha 20 i ett femhundra (och dessutom större). Vad är det för skillnad om en 2 grams fisk dör i ett 25 liters med att en 40 grams dör 500 liters. Kan någon förklara detta för mig. Den mängd levande material jag kan ha i mitt 25 liters är i verkligheten mer än 20 gånger mindre än en normal saltvattenakvarist har i ett 500 liters. Jag matar i verkligheten mer än 20 gånger mindre i mitt 25 liters än vad som sker i ett normalt 500 liters. Förklara för mig vad det är som gör att 25 literns blir instabilare. Det enda tillfället jag kan tänka är om det dör något stort djur i 25 litern men det är också lättare att hålla kontroll på ett 25 liter så det döda djuret upptäcks och avlägsnas snabbare. Kan du Stig förklara detta för mig så att även en dum jäkel som jag förstår varför vattnet skulle bli instabilare. Det var snygga bilder på nybörjarnanot, men behövs i verkligheten all teknik? Bidrar den till bättre stabilitet? Mvh Lasse

Hej Kvävebelastningen i ett akvarium kommer i första hand från fiskarnas (och andra djurs) ämnesomsättning. Till skillnad från vad de flesta tror så kommer merparten ut i vattnet via utsöndring i gälarna av komplexet ammonium/ammoniak och inte via avföring och proteiner. Upp mot 80 % utsöndras via gälarna. Ammonium är gasen ammoniaks jon i vattten. Gasen ammoniak bildar jonen ammonium genom att ta upp en vätejon från vattnet. Ju mer vätejoner som finns i vattnet (eg ju lägre pH:t är) desto mer kommer ”ursprungskvävet” föreligga som ammonium. Vid pH 7 är ca 99,99% ammonium. Vid pH 9,3 föreligger 50 % som ammonium och 50 % som ammoniak. Vid pH 8,3 föreligger 10% som ammoniak och 90 % som ammonium. Ammonium är relativ ofarligt men kommer via en bakteriologisk tvåstegsprocess som kallas nitrifikation att omvandlas via nitrit till nitrat. Nitrit är giftigt på det sätt att det blockerar de röda blodkropparnas förmåga att binda syre. Fisken visar ett beteende med mycket kraftiga gälrörelser, ungefär det samma beteendet som vid ”riktig” syrebrist. Inom parantes kan nämnas att en amoniakförgiftning ofta yttrar sig som ett ryckigt och nervöst beteende. Fiskar reagera snabbare och vid lägre nivåer än vad någon av de för akvariebruk existerande mätmetoderna gör. Samma gäller många lägre djur. Problematiken med nitrifikationen är att det är två olika bakteriegrupper som ansvarar för de två stegen. Dessa bakterier är av typ autotrofa, vilket innebär att de till skillnad från till exempel denitrifikationsbakterier utnyttjar oorganisk kol som karbonater som kolkälla. Denitrifikationsbakterierna (som ansvarar för omvandling av nitrat till kvävgas under syrefria förhållanden) är hetrotrofa och behöver en organiskt kolkälla och gärna en snabb sådan. Metanol och etanol är sådana snabba kolkällor, detta är orsaken till att den s.k. vodkametoden fungerar under vissa betingelser. Tillbaks till nitrifikationen. Dessa bakterier fungerar alltså i princip som växter och alger men istället för ljusenergi utnyttjar de skillnaderna i energinivåer mellan ammonium och nitrit och mellan nitrit och nitrat. Dessa joner är alltså bakteriernas mat. Det säger sig självt om det inte finns ”mat” så sker ingen bakterietillväxt. De bakterier som ”äter” ammonium och ”skiter” nitrit kommer igång först. Av någon anledning verkar det som de bakterier som ”äter” nitrit och ”skiter” nitrat är långsammare. Inte nog med att det måste finnas nitrit för att de överhuvudtaget skall växa till så verkar också starten vara trögare. Detta här är de bakomläggande orsakerna till de s.k. nitrittopparna i en uppstart. När väl bakteriekulturerna är i balans så sker övergångarna ganska simultant åtminstone i ett akvarium. Det är bara i verkligen hårt belastade system såsom ålodlingar man kan se en variation under dygnet och knuten till matningsperioder. Givetvis så fungerar en snabb ändring av fodergivan i vissa fall som en ingång till nitritproblem. Inom sötvattensakvaristiken har detta varit ett moment 22 under många år. Ingen belastning - ingen bakterietillväxt kontra belastning – nitrittopp och förutsättning för balans. Eftersom olika fiskar är olika känsliga för nitrit har knepet varit att starta med ”nitrittåliga” fiskar. Ett annat sätt har varit att i uppstarten tillsätta lite ”skit” från ett fungerande akvariefilter och då gärna en liten mängd varje dag under tre veckor. Med introduktionen av de olika typerna av bakteriepreparat, typ nitrivec, har starten blivit mycket lättare och kan göras helt utan nitrittopp förutsatt att man tillsätter det varje dag under minst tre veckor samt matar mycket försiktigt från en början med en sakta ökning av fodergivan. Vad har hela här bakgrunden för betydelse i ett saltvattensakvarie med pH 8,3? Jo en vätska som vatten har svårt att lösa en gas och som vi såg ovan ligger ca 10% av kvävebelastningen som gasen ammoniak. Gasen tenderar hela tiden till att diffundera ut ur vattnet och upp i luften där koncentrationen normalt är mindre. Hastigheten per tidsenhet är beroende på storleken på interfacet mellan vattnet och luften. Det är här som skummarnas verkliga storhet kommer in. Dessa små bubblor och inblandningen med vattnet ger en oändlig yta mellan vatten och luft och luftar effektivt ut ammoniaken. Det underbara är att om lite ammoniak luftas ut så ställer sig jämnvikten in igen till förhållandet 90 % ammonium – 10 % ammoniak (förutsatt att pH ligger kvar kring 8,3) Börjar man med 0,9 ppm ammonium och 0,1 ppm så kommer det i nästa steg vara 0,81 ppm ammonium och 0,09 ppm ammoniak och så vidare och så vidare. Man kan i teorin alltså med hjälp av luftning skicka upp allt överskottskväve i luften om pH är kring 8,3. I praktiken går det inte helt eftersom ju mindre koncentrationsskillnad du har mellan vatten och luft ju mindre ammoniak försvinner. Men detta räcker för att kunna ge en mindre belastning och risk både för ammoniaktoppar och nitrittoppar. I mitt fall ville jag inte använda en skummare av olika skäl utan resonerade så att det gällde att exponera vattenmolekylerna så ofta som möjligt för interfacet mellan vatten och luft. På svenska, en kraftig vattencirkulation. Jag bytte därför ursprungspumpen på 180 liter mot en Aqua Jet PFN 650. Den ger nu inte 650 liter i timmen men betydligt mer än 180 liter. De första tre veckorna tillsatte jag också en bakteriestart varje dag. Jag hade två kolglödar från början och det fungerade utmärkt i ca 5 månader tills jag gjorde en dumhet en kväll och det som Stig beskrev hände. Den stora jagade ihjäl den lilla. Dumheten bestod i att jag mot min vana tände upp akvariet sent på kvällen – det räckte. Observera att jag aldrig har hävdat att clowner är lämpliga i nanokar. I mitt fall är de indikatorfiskar eftersom de är orädda och framme mycket samt har ett ganska väldefinierat beteende. Anledningen till den snabba introduktionen av fisk och andra organismer är att jag med stöd av ovanstående funderingar bedömmer att man står i samma rävsax oavsett när man introducerar dem. Man kan styra det med fodergivan, tillsatsbakterier och för pH:n över ca 8 optimera diffusionen av ammoniak. I början matade jag kanske var tredje dag och då väldigt lite. Karet har gått nu i 7 månader. Till frågan varför jag anser att det går att göra ett stabilare saltvattensakvarium i miniformat än ett sötvattens kan jag bara säga att en polykultur (biologiskt mångfald) är stabilare än en monokultur. I och med levande sten, koraller och andra lägre djur kan man bygga en mångfald näringsvävar där den enes avfall är den andres levebröd. Det finns några bilder på mitt kar i en av de andra trådarna. Där kan man se att det är gott om kalkalger som ger underlag för en population sjöstjärnor. De betar och ger utrymme för nya kalkalger som tar näringsämnen (fosfor och kväve) från vattnet. Balansen handlar om den energiinput man ger i form av mat till fisken. Under de här 7 månaderna har jag matat korallerna och rörmaskarna genom att jag en gång i veckan ”skuffat” runt i filterbehållaren och på så sätt fått ut bakterier och annat organiskt material. Jag har varit noga med att tillsätta spårelement varje vecka. Vattenbytena har bland annat varit till för att upprätthålla kalciumhalten. Obalans mellan kväve och fosfor kan skapa utrymme för cyanobakterier, därför är det som jag ser det viktigt att ha låg fosforhalt. Man kan få ner det genom olika handelsprepparat som ofta bygger på järnsulfat men det finns en elegantare metod och det är att hålla en relativt hög och jämn kalciumnivå eftersom kalcium flockar fosfat till det i pH:n över ca 7,8 olösliga ämnet kalciumfosfat. Exakt nivå har jag inte för tillfället men skulle tro att en jämn nivå på 450 – 500 ppm skulle räcka. Hälsningar Lasse

Hej Jag vet inte om jag gör rätt i att starta en ny tråd med detta inlägg som är ett svar på ett inlägg i en annan tråd. Någon av moderatorerna får väl flytta mitt inlägg om det blir fel. I tråden Saltvattensguidens Forum> Akvariet> Sjukdomar & Vattnet > grumligt vatten skriver Jörgen Svärd ” Jag vill också gnälla lite nu när jag ändå skriver och det är de här med nanokar och nybörjare”. Och delar sedan med sig av sin erfarenhet om hur man startar ett saltvattensakvarium. Jag tvivlar inte för fem öre på att detta är hans erfarenhet och det har fungerat för honom och de som han har gett råd till och för de som följer de här råden. Emellertid, jag har andra erfarenheter, kanske byggt på andra grundprinciper och ett annat sätt att angripa samma problematik men med samma resultat – ett fungerande akvarium. Jag har inte haft något stort saltvattensakvarium hemma, det som har intresserat mig det sista året har varit små akvarier och vilken teknik man skall använda för att få ett stabilt akvarium. Den fråga som intresserat mig mest har varit om det går att skapa en metodik och betraktelsesätt som gör att även nybörjare med enkla medel kan skapa ett stabilt litet akvarium. Det här har en stor betydelse för hobbyn som sådan eftersom det skulle bredda basen betydligt och för oss redan frälsta innebära ett bättre utbud i affärer samt avsättning för mer odlade produkter. Jag anser mig ha fog för att påstå att det är lättare att starta, vidmakthålla stabilitet och få ett fungerande ekosystem i ett 25 liters saltvattensakvarium än motsvarande volym sötvatten. Det säger min erfarenhet. En orsak att jag inte satt igång detta projekt tidigare har varit avsaknaden av snygga akvarier med dold teknik. Först när de olika ”kuberna” dök upp fanns förutsättningarna för att starta projektet. Jag valde ett 25 liters Aquatic Nature som första projekt. En av orsakerna var precis det som Stigigemla sa: barkar det åt skogen så är det lätt att byta vatten. Jag tror att om jag skulle starta ett stort akvarium så skulle jag ha mycket att lära av Jörgen Svärd och andra på det här forumet men det är också många av oss som seriöst försöker hitta metodik vad gäller små akvarium. Bevisligen börjar det dyka upp det ena fungerade nanokaret efter det andra. Det kan också vara så att de olika storlekarna ger utrymme för olika typer av teknik. Jag startade upp mitt akvarium precis tvärtom vad Jörgen Svärd beskrev. Sand – vatten dag 1, levande sten (några stycken) dag två, fisk (två kolglöd) och turbosnäckor dag 3 och från dag 5 lite olika koraller. Jag startade direkt med 12 timmars belysning. Det här var inte av slarv eller okunnighet. Det var väl genomtänkt och jag hade givetvis vidtagit åtgärder för att undvika ammoniaktoppar och andra otrevligheter och belastade karet stegvis för att få igång en nitrifikation. Jag mätte inte värdena utan höll en noggrann uppsikt på mina djur. Jag bytte 7-8 liter i veckan de första tre veckorna. Jag håller nu på att starta upp två nya 25 litrar för att kontrollera metodiken – alltså kontrollera om den första starten var ”once in a lifetime” eller om det går att upprepa. I pipelinen ligger också ett Mollyhotell, jag vet redan nu att jag troligtvis får modifiera min metodik eftersom ”vattenbytarknepet” inte är lika lättgenomförbart. Funderingar ligger på att utnyttja ”jaubert” metoden, kanske något modifierad. Vodka är gott också. Min målsättning har varit och är fortfarande att undersöka om man kan finna en metodik som gör att även nybörjare kan starta ett nanokar. Vad jag vill säga med detta inlägg är att vi kan lära av varandra och att det går att flå en katt på olika sätt. Fördöm inte någon som arbetar med annan metodik, det kan finnas något att lära. Lejonkungen har ett mycket tänkbart citat. ” There are very few absolute truths in reef aquaristics” Mitt favoritcitat är annars ”Jag är inte dum i huvudet, jag har bara lite otur när jag tänker” Hälsningar Lasse

Hej Bikarbonats verkan är beroende på ursprungs pH:t i karet. Är det över 8 (jag tror det teoretiska är kring 8,3 men jag brukar ha 8 som riktvärde) sänker bikarbonat pH:t. I pH:n under 8 så höjer bikarbonat pH:t. Detta i sin tur beror på karbonatbuffringssystemets jämnviktsekvationer.

Hej igen och tack för de uppskattande tillropen Jag har nu startat tre "kuber". Efter den första fick jag några beställningar av mina barn. De är uppväxta i en miljö som inte varit precis fri från akvarier. När min äldsta dotter kliver in i en akvarieaffär bruka hon säga att "så här växte jag upp". När jag första gången såg de här "kuberna" hos Göran i Lerum så fick jag samma slag i ansiktet som när jag för första gången såg en Tropheus duboisie unge i början på 70-talet. De här var ju perfekta för att skapa små underverk och gick precis i linje med de tankegångar jag haft en längre tid. Min tanke var att prova om man med ett fåtal genomtänkta principer skulle kunna få ett litet saltvattenakvarium att bli så stabilt att i princip vem som helst skulle kunna sköta detta med rätt få men riktiga instruktioner. Varför litet? Jo det kan ju finnas en framtida affärsidé i det. Det tar tid att bygga upp ett snyggt akvarium med koraller, inte mycket arbete men tid. Affärer som vill utveckla sin marknad till företag och liknande kan ta den tiden (6 till 12 månader) och låta akvariet växa till sig för att sedan bara ta det under armen och leverera det. Kravet var: fungerande teknik och fungerande kemiska och biologiska principer. Enkelt att underhålla (en kvart – tjugo minuter i veckan). Enkla skötselinstruktioner. Varför saltvatten? Jo en av orsakerna är att jag är övertygad (sätt er ner och håll i er) att det är lättare att skapa en stabil miniatyrvärld i saltvatten än i sötvatten med normalt pH. Detta på grund av både kemiska och biologiska orsaker. Litet akvarium på grund av att en av principerna (i alla fall i startfasen) innefattar vattenbyten. Om någon är intresserad så är jag villig att ta upp en diskussion och tala om på vilka principer jag byggt upp mitt nanokar och vilka lärdomar jag fått. Jag är inte saltvattensakvarist – jag har inte lusläst varken artiklar eller forum. Jag har bara försökt sammanfatta mina mångåriga hobby- och yrkeskunskaper i ett litet 25 liters akvarium. Jag har jobbat professionellt mycket med vatten och fisk – dock inte de senaste 3 åren. Ett av mina kommande projekt kommer troligtvis att bli ett 80 liters Mollyhotell. Där kommer av ekonomiska skäl inte vattenbyte vara ett bra hjälpmedel utan där kommer jag att prova en del andra lösningar vad gäller uppstarten. (med uppstart menar jag första halvåret). Jag bifogar några bilder på mina kar. Köket och sovrummet har varit igång en vecka. Vardagsrummet ca sju månader. Det är så här det ser ut idag med en ny huvudinnevånare. Den förra bilden var tagen för någon vecka sedan. Jag introducerar nya organismer i takt med att jag får tag i lämpliga. Dessutom en bild på de små gynnare som är ansvarig för det vita fläckarna på mina kalkalgs”mattor”. Från ett fåtal har de blivit hundratals. Ett bevis på att åtminstone en näringsväv fungerar. // Lasse

Bifogar två bilder av min 1:a "kub". Den har gått i ca 7 månader. Kolglöden är numera flyttad som "starter" i en nystartad "kub". // Lasse