Rasmus Pedersen

Då skulle jag nog välja Reef-Roids. Det anses ju av många vara det bästa korallfodret på marknaden. Coral Sprint är antagligen för finkornigt för många storpolypiga koraller.

Vad tänker du mata? Coral Sprint gjorde ett överraskande positivt intryck då Goniopora verkligen tycks älska den hos mig, medan Reef-Roids tas emot med en inte riktigt lika stor entusiasm i nuläget (har dock bara använt den i några enstaka veckor, än så länge). En nackdel med Coral Sprint är dock att den drar åt sig fukt väldigt lätt. Innehållet i burken blev kladdigt ganska snabbt.

Acanthastrea lordhowensis-samlingen har utökats lite också. Det roliga är dock inte slut här, nu väntas expresspaket från Stuttgart på tisdag också...

Dags för lite uppdatering, samt redovisning av vad som är nytillkommet. Akvariet rullar på otroligt bra just nu. Skickade ett Tritontest häromveckan som gav tillbaka riktigt fina resultat för i princip allt. Endast jod och fosfat var lite för låga, men ändå acceptabla. Förhoppningsvis ger Triton-Labs mätvärden en någorlunda korrekt bild av verkligheten i akvariet. Första fisken på länge har nu flyttat in också, en riktigt röd Synchiropus splendidus-hane. Akvariet har länge kryllat av små kräftdjur som springer kors och tvärs över glaset; tillsammans med alla småsnäckor har dessa gjort att jag aldrig längre behövt skrapa alger från frontrutan. Än så länge verkar fisken nöjd med denna tillvaron. En annan filur som flyttat in är en Neopetrolisthes maculatus. Min N. ohshimai blev tyvärr bragd om livet av dinoflagellater förra året, och jag har varit på jakt efter en ny sedan akvariet stabiliserade sig. Som väntat fick min P. crucifer ganska omgående en ny inneboende, den stackars räkan har förvisats till andra koraller... En ny korall, en Goniopora av hittills okänd arttillhörighet. En bit förmodad Pectinia paeonia, alternativt P. alcicornis.

Jag är student på marina institutionen och är ibland på Tjärnö, spenderar dock mestadels min fälttid vid Kristinebergs station!

Det högsalina, kalla vattnet från djupvattenssystemen inne på stationen pumpas ut där vid bryggorna också, så dessa djur får dessutom acceptabla levnadsförhållanden (inom ett väldigt snävt område) där det annars inte hade varit möjligt!

Ber om ursäkt för den dåliga uppdateringen. Musslan var på god väg och hade nästan läkt färdigt (rena miraklet), men sedan skedde något mystiskt som fick båda mina T. derasa att dö, samt en relativt nyinförskaffad T. maxima. Utesluter inte att den senare kan ha haft något smittsamt med sig, men min H. hippopus och T. squamosa var helt opåverkade av det hela. Detta fick mig i alla fall att stappla lite inom hobbyn, så akvariet har i princip fått rulla på utan att så mycket händer. Nu har jag dock återfått motivationen, vilket har bidragit till några nya djur. Mangroven skjuter i höjden dessutom, riktigt kul!

Jag har testat samtliga arter som idag erbjuds inom den svenska handeln, skulle ranka dem (lättast till svårast) som Hippopus hippopus -> Tridacna derasa -> Tridacna squamosa -> Tridacna maxima -> Tridacna crocea. De två, eventuellt tre, förstnämnda är klart mer förlåtande för misstag än de två sista.

Okej, men det rör nog sig ändå om heptahydrat, tror inte att något annat säljs för akvariebruk.

Magnesiumsulfat-heptahydrat (vilket jag antar att det rör sig om, står det något på förpackningen angående hydrat?) har en molmassa på 246,47 g/mol, magnesiumklorid-hexahydrat har 203,31 g/mol. Om du normalt använder 80 g magnesiumklorid-hexahydrat så blir det cirka 0,39 mol. 0,39 mol av magnesiumsulfat-heptahydrat blir cirka 96 g. 96 gram av magnesiumsulfat är alltså vad du behöver för att matcha din tidigare lösning. Hoppas att jag inte tänker snett någonstans så här på vardagskvällen, någon får gärna kontrollräkna...

Till att börja med har de olika molmassa, så du måste använda en annan mängd av magnesiumsulfat jämfört med magnesiumklorid för att få samma dosering av magnesiumjoner till akvariet. Sulfat är den näst vanligaste anjonen i naturligt havsvatten efter klorid, dock är koncentrationen fortfarande mycket lägre (0,028 respektive 0,546 mol/kg), så sulfatkoncentrationen kommer avvika snabbare från det naturliga värdet procentuellt sett när man försöker hålla uppe magnesiumkoncentrationen med enbart magnesiumsulfat. Om man normalt sett kör kalciumklorid och magnesiumklorid i samma lösning så får man se upp med att byta till magnesiumsulfat, annars fälls kalciumsulfat (gips) ut i behållaren...

Aquaforest Energy (före detta "Coral E") innehåller små mängder koppar, vilket är mycket giftigt i för höga koncentrationer. Doseringen av en sådan produkt ska snarare baseras på mängden koraller än på vattenvolymen (vilket jag gissar är vad butiken föreslog, samt även vad som står på förpackningarna generellt), dessutom är det bättre att dosera för lite än för mycket av något sådant (eller kanske helst inte alls).

Något helt galet otursamt skedde igår. Jag höll på att försiktigt peta loss lite bubbelalger på olika ställen, då det sakta sprider sig över akvariet. Använder en gammal slö kniv utan skaft till sådana saker. När jag kände mig klar med det jag lyckades hitta så placerade jag kniven tillfälligt på akvariekanten och fortsatte med lite annat i akvariet. Vid något tillfälle drar jag upp handen och råkar stöta till kniven, som åker ner i vattnet. Kniven glider snett nedåt med en bågformad kurs och penetrerar min största mussla genom manteln horisontellt. Den gick in nästan perfekt genom "munnen" och ut strax bakom "utblåset". Den stackars musslan drog ihop sig omedelbart, och jag fick kämpa lite för att dra ut kniven så smidigt som möjligt. Nu har den ett flera centimeter stort hål i manteln, men det underligaste av allt är att den ändå beter sig relativt normalt. Visst, den öppnar inte upp sig fullt då den försöker dölja hålet så gott det går, men i övrigt försöker den sträcka på manteln. Den reagerar på beröring och hastig överskuggning precis som normalt. Det är nästan så att man vågar hoppas att den ska klara sig och läka, men vi får se. Kan ju bli någon dödlig infektion, om inte annat...

Mussla nummer fyra, en fin Tridacna squamosa som är lite av akvariets ädelsten. En Ricordea yuma som tillkommit i samlingen. Dessa Zoanthus-polyper sprider sig långsamt på den lilla stenen...

Musslorna växer så det knakar, inte minst min största Tridacna derasa! Riktigt roligt att följa, den kan ses i äldre inlägg i tråden. På en av helbilderna av akvariet i det förra inlägget så syns det tydligt hur mycket färskt skal som har bildats på relativt kort tid. Mussla nummer två, också en T. derasa. Även den har kommit igång med tillväxten. Här vill jag presentera en lite udda mussla, Hippopus hippopus heter den. Båda släktena Tridacna och Hippopus ingår i underfamiljen Tridacnidae, så de är varandras närmaste släktingar. Även dessa förlitar sig på zooxantheller. Skillnaden i utseende är framförallt att Hippopus spp. inte har en mantel som sträcker sig över skalkanten, samt att skalet har en lite annorlunda form. En intressant och lite fulsnygg mussla, skulle jag säga!

Dags att uppdatera när man ändå sitter hemma och är sjuk. Flumfaktorn ligger på högrisk. De senaste månaderna har cyanobakterier och dinoflagellater tävlat om att göra livet surt för mig. Dinoflagellaterna gjorde vid ett tillfälle ett riktigt bra spel och fimpade en betydande andel av djuren i akvariet, sedan dess har det varit en uppförsbacke för att återställa allt. Nu har det dock stabiliserat sig, och båda pesterna ligger lågt. Dinoflagellaterna har förmodligen triggats av biokemiska rubbningar av den riktigt tjocka sandbotten som jag kör med. Den enda fisken som för närvarande bor i akvariet, en Pictichromis porphyrea, är en glad grävare och skulle potentiellt kunna störa sedimentet på känsliga ställen, dock så verkar den mest hålla sig inom sin bestämda "grävzon" där gömstället ligger. Den tjocka sandbotten var kanske ett misstag med facit i hand, den var mest ett roligt biogeokemiskt experiment inspirerat av mina universitetsstudier. Tanken var att få en effektiv denitrifikation, men i förhållande till näringsbelastningen av akvariet så är den lite för effektiv. Jag doserar konstant kaliumnitrat och lite aminosyror för att inte det vattenlösta kvävet ska nollas. Såvida jag inte får en till dinoflagellatskatastrof så kommer jag behålla min sandbotten, dock. Nu lite bilder. Tidigare i år så beställde jag två frön av röd mangrove, Rhizophora mangle, för att testa på. De stod från början i mitt andra akvarium, men flyttades i somras till detta. I samband med det så hängdes en av mina gamla AC-RC-spotlights upp över dem. Denna lampa hade dock inte speciellt mycket att erbjuda när det gäller röda våglängder. För några veckor sedan gav den upp en morgon, vilket satte sprätt på mina tankar om hur jag skulle ge dem en mer lämplig ljuskälla. Som av en händelse åkte jag och min flickvän till IKEA senare samma dag i helt andra ärenden, och där hittade jag en LED-spotlight avsedd för odling. IKEA specificerar inte vilka våglängder dioderna har i den, men vad jag kan tyda med ögonen så rör det sig om två sorters dioder; röda och gulvita. Förhoppningsvis så håller den måttet. Den är endast tänd mellan 10 och 19, så ni saltvattenspurister som tycker att ljuset sticker i ögonen kan pusta ut när jag säger att allt är blått på kvällen och tidigt på morgonen... Topparna på den ena plantans blad ser lite dassiga ut, men det har de gjort ända sedan knoppen öppnade sig (den andra plantan dröjer fortfarande). Förhoppningsvis är det ingen fara då det inte verkar bli värre, men om någon kunnig läser detta så är jag tacksam för information och råd...

Visst finns det arter inom Xanthidae med tetrodotoxinproducerande bakterier i magen som dyker upp i folks akvarier ibland, exempelvis Atergatis floridus, men när jag söker bland vetenskapliga artiklar på nätet hittar jag inget om att någon ur släktet Paractaea skulle vara giftig.

Biodiversiteten i din gillestuga är ju i klass med intagshallen på Kristineberg, fast bra mycket snyggare! Även Tjärnös lilla publika akvariehall får hård konkurrens från dig.

Skivanemoner? Att hålla en stark streampump för hand riktad mot deras fötter i någon minut brukar få dem att släppa taget om underlaget.

En efterlängtad Neopetrolisthes ohshimai flyttade in igår. Hade tänkt låta den bo bland alla Ricordea tills att jag lyckats få tag på någon snygg havsanemon, men tydligen var min Euphyllia paraancora trevligare att sitta i!

Tack! Just dessa bilder har blivit tagna under ytan med hjälp av en sådan plastmugg: https://www.avastmarine.com/products/top-down-port-xl I övrigt får bildfilerna en tur i Lightroom.

Har lånat ett Avast Porthole av en vän för att kunna sticka ner objektivet under ytan. Ska definitivt skaffa ett eget snart. Bilderna bör klickas upp för att inte se komprimerade ut.