Claes_A

Jag tar en ny vinkling på spårelementsdiskussionen. Låt oss titta på hur halterna av olika spårämnen ligger i akvarier jämfört med naturligt saltvatten. Logiken är - ligger de klart under naturliga halter kanske man borde dosera dem. Ligger de över eller i närheten ska de inte doseras.

Jag grävde fram Ronald Shimeks artikel där han presenterar faktiska mätningar av en mängd ämnen, inklusive spårämnen, i vatten från flera olika akvarium. Figur 8 i denna artikel sammanfattar halterna av de olika ämnena i relation till naturligt saltvatten (NSW). Observera att skalan är logaritmisk så ett värde kring 1 betyder att halterna ligger kring NSW. Värden över 1 innebär högre halter i akvarievattnet och värden under 1 lägre.

Det är inte helt klart vad man ska dra för slutsatser annat än ämnen med en lägre koncentration knappast uppvisar en klockren korrelation vad man tillsätter via ballingmetoden. Vill man få dessa akvariers vatten att närma sig NSW så är dosering av ballingspårelement inte rationell väg.

Kobolt, nickel, molybden och zink verkar förekomma i förhöjda halter i dessa kar. Där finns i alla fall ingen anledning att dosera mer. Även jodhalten verkar vara förhöjd 10X mot NSW - om det har att göra med frekvent joddosering som var populärt i USA när det begav sig kan man undra?

Järn och mangan som är ytterst viktiga för liv finns inte ens i mätbara halter i akvarierna - i överenstämmelse med resonemanget ovan att man kanske borde dosera dem. Kiselhalterna verkar ligga mellan NSW och nästan 100X lägre halter i vissa akvarier. Även där finns skäl för dosering.

Annars ligger barium, koppar, strontium alla något under NSW - vilket kan bero på att be byggs in i kalkskelett. Även aluminium ligger lågt. Frågan är om det skulle vara värt att dosera dessa ämnen när de ligger så pass nära NSW?

Notera att mätningen är 2001/2002 och att ballingspårelement knappast ens diskuterats i USA på den tiden. Författaren nämner en överrepresentation av akvarier vars vatten var baserat på Instant Ocean-salt. Kolkälledosering lär heller inte ha varait utbrett på samma sätt som idag (om det ens förekom). Möjligheten finns att halterna skulle se klart annorlunda ut på andra kar som körs med andra salter och med kolkälledosering.

Ämnen utan funktion kan det knappast vara någon större nackdel att dosera. (Om de inte är giftiga för andra organismer).

Håller med. Når de inte giftiga koncentrationer så är de inget problem att dosera dem. Å andra sidan - gör de inget gott för akvariets invånare, varför dosera dem? Så här verkar argumenten gå runt varv efter varv när jag läser på nätet...

För oss är det enda praktiska att tillsätta spårämnena i vattnet.

Eller göra som andra - inte dosera dem... Reefcentralgänget verkar vara väldigt skeptiska mot färdiga "spårelementsmixer".

Det finns ett till möjligt upptag av spårämnen och det är att de binds i komplex i vattnet som sedan kan tas upp av korallerna. Jag får polypexpansion på det mesta när jag skrapar rutorna så det är ju en möjlig väg att algerna binder spårämnen som på det sättet kommer korallerna till godo.

Jag håller med. Min förståelse är att koraller använder födointag som ett sätt för att försörja sig med ämnen som inte finns så mycket av i den fria vattenmassan runt reven, det må vara t ex kväve, fosfor, järn eller mangan. Att mata sina koraller direkt eller indirekt via alg-, mikrodjur- och bakterieodling i karet är nog en bra väg för att försörja korallerna med mikroämnen.

Beträffande halterna i saltvatten är det klurigt att mäta då de flesta tester inte klara organiskt bundna spårämnen.

Hur är det med masspektrometer?

För oss vanliga dödliga är det svårt att mäta spårämnen men det är görbart i ett analytiskt lab.

Balling tog ett tvärsnitt av olika koralltyper, malde ned dem och mätte resultatet.

Tanken var att tillsätta just så mycket spårämnen som korallerna tagit upp i vävnad + kalkskelettet.

Mängden spårämnen som tillsätts relateras till tillväxten av korallskelleten dvs tillsatt Ca och HCO3. Smart idé tycker jag men olika koralltyper kan ju ha mer eller mindre vävnad jämfört med skelettvikten.

Jag håller med - en riktigt bra ansats att titta på vad som finns i korallerna och dosera med det som utgångspunkt. Men metodiken har sina nackdelar. Förutom problemet som du påpekat, att olika koraller kan ha olika halter av olika ämnen så ser jag några fler frågetecken:

1. Ämnen utan funktion

Vissa ämnen behöver inte ha en biologisk funktion i koralldjuren att tala om men kan trots det byggas in i korallskelett. Strontium kan som diskuterats i trådstarten vara ett sånt fall - en molekyl som liknar kalcium och därför byggs in i kalciumkarbonatkristaller. Barium är en släkting som kemiskt igår i samma grupp i periodiska systemet och kanske också vara är en "förorening" i kalkskelettet. Frågan är om det är värt att dosera dem om de inte fyller någon biologisk funktion? Speciellt om de skulle visa sig vara toxiska och mest ett problem för koralldjuret? Lite tillspetsat retoriskt; skulle vi dosera tungmetallen kadmium i fodret till havsörnar bara för att vi hittar kadmium i nedmalda fågelkadaver?

2. Kommer ämnena från vattnet?

Vi vet inte varifrån dessa ämnen kommer. Grundantagadet i metoden tycks vara att de kommer från saltvattnet, men koralldjur äter plankton av alla de slag - inte minst bakterieplanktion (SPS). Ett ämne kan lika gärna söka sig in i koralldjuret via plankton och då måste man fråga sig om det är värt att droppa det rakt ned i vattenvolymen. Kommer det då att tas upp av plankton och slutligen hamna i korallen? Hur är det med den mat vi tillsätter till våra akvarier - innehåller den inte dessa ämnen i alla fall?

3. Vad har vi för halter i akvarievattnet?

Den kanske viktigaste frågan är vad vi har för halter av dessa ämnen i akvarievattnet? Många av ämnena kan finnas i redan onaturliga halter i vårt artificiella havsvatten - både för höga och för låga halter. Jag skulle t ex gissa att barium smyger sig med som förorening i kalciumsalter, magnesiumsalter och strontiumsalter som används för att framställa saltvattnet. Om det skulle visa sig stämma är det så värt att dosera ännu mer barium?

Så det finns en del att fundera över vad gäller vad som är värt och inte värt att dosera. Å andra sidan, om ämnena i dessa låga halter inte skadar så är kostnaden minimal för att dosera dem.

Vill minnas att det skall motsvara det man hittar i havet...

Låter ju som ett rimligt antagande - det blir svårt att i praktiken konstruera mixen på något annat sätt. Om det fanns analysdata på vad som finns i korallvävnad+skelett ämne för ämne skulle det förvisso också vara en bra utgångspunkt...

Jag har dock lite svårt för grundantagandet i metoden att dessa ämnen skulle förbrukas i exakt samma takt som kalcium, magnesium och karbonater. Å andra sidan är det säkert hugget som stucket eftersom halterna antagligen är ofarligt låga i alla fall.

Jag har dock noterat att om man använder dom mängder som anges på tex FaunaMarines flaskor så får man gröna toner på korallerna.

Dvs som om det blev för mycket järn i karet, 1/3 eller mindre verkar fungera i mina kar.

Hm. Vore kul att se den effekten hemma. Alla talar alltid om de gröna korallerna efter järndosering. Jag måste testa...

Väldigt intressant:smiley20:

Kan tillägga att jag använder mig av spårelement ala Balling receptet.

Hm. Ballingspårelementen tycker jag är en bra start för vidare grävning i ämnet. Är det någon som vet den historiska bakgrunden till dessa "spårelement"? Var de med i herr Ballings orginalartikel eller är de av senare datum? Avspeglar de halter i naturligt saltvatten eller är lösningarna konstruerade på något annat sätt?

Jag hittade en tysk sida som listar ingredienserna till "spårämnena" i Balling. Kan någon verifiera att denna sida har korrekt information?

Översatt till svenska blir "receptet":

Lösning II – bereds i 2 steg (I=>II)

Bered lösning I

35,57 g bariumklorid-dihydrat (BaCl2 × 2 H2O) i 1 liter osmosvatten

Bered lösning II

243,45 g strontiumklorid-hexahydrat (SrCl2 × 6 H2O)

+10 ml lösning I

i 1 liter osmosvatten

Lösning V – bereds i 3 steg (III=>IV=>V)

Bered lösning III

4 g kobalt(II)klorid-hexahydrat (CoCl2 × 6 H2O) i 100 ml RO-vatten

Bered lösning IV

18,46 g mangansulfat-hydrat (MnSO4 × 1 H2O)

9,82 g koppar(II)sulfat-pentahydrat (CuSO4 × 5 H2O)

8,8 g zinksulfat-heptahydrat (ZnSO4 × 7 H2O)

8,9 g nickel(II)sulfat-hexahydrat (NiSO4 × 6 H2O)

32,45 g krom(III)klorid-hexahydrat (CrCl3 × 6 H2O)

+10 ml lösning III

i 1 liter osmosvatten

Bered lösning V

4 g järn(II)sulfat-heptahydrat (FeSO4 × 7 H2O)

+10 ml lösning IV

i 1 liter osmosvatten

Lösning VI – bereds i 1 steg

Bered lösning VI

2,5 g kaliumjodid (KI)

13,3 g natriumfluorid (NaF)

i 1 liter osmosvatten

En hel del olika produkter säljs under det lite slarviga namnet "spårelement". Tanken är att dessa mixer av olika salter ska doseras till akvariet och ge gynnsamma effekter - inte minst på korallerna. Antagandet är att "spårelementen" förbrukas av levande organismer i akvariet och måste tillsättas. Jag har funderat lite över om jag kanske borde dosera "spårelement" och lite mer specifikt har jag funderat över vilka ämnen det kan röra sig om som har potential att vara gynnsamma för mitt akvariums invånare.

"Spårelement" är inte alltid spårelement

Min första insikt är att många av de ämnen som säljs under namnet "spårelement" inte alls är spårelement. Nu finns det lite olika definitioner på spårelement men om vi håller till en enkel biokemisk definition så är det ämnen som krävs i ytterst låga halter för en organisms tillväxt. Olika definitioner finns inom kemin som t ex ämnen vars koncentration understiger 50 nM - här talar vi om riktigt utspädda saker. Ämnen som utgör en rejäl andel av saltvatten är således inte spårelement utan snarare makroelement. Därför finns det inte heller någon grund för att dosera spårelementsnivåer av dessa ämnen till akvarievattnet - det skulle vara som en piss i Nilen. Därmed försvinner en hel räcka ämnen som t ex magnesium, kalcium, natrium, kalium, klor svavel osv som alla finns i höga halter i saltvatten och vars halter inte kan justeras på spårelementsnivå.

Ämnen som inte är spårämnen men vars dosering diskuterats

Nedan diskuterar jag några ämnen som många doserar men som inte är spårelement eftersom de förekommer i högre halter än så i saltvatten.

Jod

Jod har doserats under många år med antagandet att det är viktigt för levande organismer i akvariet. Jag har själv doserat jod i form av kaliumjodid för många år sedan. Det finns förvisso organismer som kräver jod men vad jag kan läsa mig till så finns det inget jodbehov hos de flesta av de koraller som vi håller i akvarium. Under åren har pumpande Xenia angetts kräva jod antingen för tillväxt eller för pumpningen men varifrån denna information ursprungligen kommer har jag inte lyckats gräva fram. Är det inte så att Xenia växer som ett ogräs i de flesta näringsrika kar med eller utan joddosering? I motsats till den anekdotiska påståendet om Xenia så kräver vissa gorgonier verkligen jod eftersom de har den speciella aminosyran dijodtyrosin i sin vävnad. Även makroalger kan ta upp jod och lagrar den i sin vävnad. Jag är således inte övertygad om att joddosering är viktigt i de flesta fall om man inte håller dessa jodkrävande organismer. Jod har dessutom en krånglig kemi där jod kan oxideras till en rad olika ämnen och jod är potentiellt giftigt (även om jag inte hört om några fall av jodförgiftning i akvariesammanhang). Vi som använder ozon lär oxidera det mesta av det jod som finns i saltvattnet till biologiskt oanvändbara former på ganska kort tid och trots det verkar korallerna trivas och växa bra.

Kalium

Nästan så långt ifrån ett spårämne man kan hamna eftersom det förekommer i höga halter i saltvatten. Går att mäta (nåja...) och jag är övertygad om att det bör justeras till naturliga nivåer med kaliumklorid, t e x DIY-alternativet Seltin eller någon färdigblandad produkt om det skulle visa sig att man har för låga halter.

Kisel

Tillsats av kisel till akvariet kan nog kännas lite bakvänt för den som försöker undvika att kisel kommer till akvariet via påfyllningsvattnet; kiseltillskott har ju antagits ge kiselalgstillväxt. Och visst kräver kiselalger kisel för sin tillväxt men om det är just överskott av kisel i vattnet som leder till kiselalgsproblem diskuteras (och jag är inte såld på denna idé). En annan viktig organismgrupp som kräver kisel är svampar. De bygger in kisel i sitt skelett och en del kommersiella produkter som uppges gynna svampar är troligen kiselsyrabaserade. Tillsats av kiselsyra är kanske inte en så dum idé som det först kan låta. Inte minst eftersom kisel förbrukas både av akvariets invånare och av fosfatremovers och därmed faller halterna snart under de naturliga för havsvatten. Jag har inte grävt djupare än så i det men vidtar heller inga åtgärder för att hindra kiselinflöde i mitt akvarium via kalkvatten som jag bereder med kranvatten som bas (kisel förekommer också som silikatföroreningar i kalciumhydroxid).

Strontium

Strontium liknar kalcium på atomnivå och byggs in i korallskelett. Jag tror Peter Wilkens var först med att dosera strontium av just det skälet men sen dess har vi haft en debatt om strontium är fördelaktigt eller rentutav giftigt för koraller. Vetenskapen ger inget stöd för varken det ena eller det andra men visst är det så att strontium är ett gift för många organismer om halten stiger mycket över de naturliga 8 mg/l. Data finns som antyder att saltmixer innehåller förhöjda halter av strontium relativt naturliga halter för havsvatten. Jag ser inte ett case för att dosera strontium till mitt akvarium - speciellt inte om mitt salt redan råkar ha förhöjda värden.

Spårämnena järn, mangan, koppar, zink, bor och molybden

Inom växtodling finns det ett gäng ämnen som det är väl känt att de krävs för växtens vävnadstillväxt - de blir lätt en bristvara i kulturer. Det är rimligt att anta att samma ämnen krävs för algtillväxt i akvariet och då menar jag såväl vanliga alger som korallernas zooxantheller.

Järn, mangan och bor krävs i högre halter än övriga ämnen i underrubriken. Bor finns i flera mg per liter saltvatten så det är inte ett spårämne och heller inte ett ämne som är en trolig bristvara. Värre är det med järn och mangan - dessa ämnen är mycket dåligt lösliga i alkaliska lösningar som saltvatten och deras förmåga att oxideras gör inte saken bättre. Inom ett ekosystem som ett korallrev pågår ett ständigt krig om järn och de flesta organismer har riktigt potenta transportörer och förvaringsstrategier för att hushålla med järnet. Järn lär gå åt i akvariet, inte minst vid tillväxt av alger eller mikroorganismer som tex bakterier - och järn lär lämna akvariet när alger skördas eller skummaren tar ut alger, bakterier eller annat organiskt material. Järn fäller dessutom som olösliga järnsalter (tänk rost). Jag menar således att dosering av järn kan ha potentiellt positiva effekter på akvariets invånare - inte minst på algerna.

Om även mangan, koppar, zink och molybden kan falla under naturliga halter i akvarier är jag osäker på. Mangan är väl det ämne som är troligast att bete sig som järn och därmed vara positivt att tillsätta till akvariet. Koppar är rejält giftigt om halterna stiger över spårelementsnivå och jag som har kopparledningar i huset misstänker att det ger all den koppar mitt akvarium behöver.

En idé som jag när är att helt enkelt köpa en mikroelementsmix för växtodling och dosera denna till akvariet. Därmed får jag in alla ämnen som diskuterats i denna del. T ex PMDD -produkten Mikro+ ProFe innehåller:

Fe 38 g/l

Mn 9,6 g/l

Cu 0,48 g/l

Zn 2,4 g/l

B 3,5 g/l

Mo 0,70 g/l

Övriga spårämnen

I princip kan vilket ämne som helst vara ett spårämne i saltvatten. Men den kritiska frågan är om vi har några organismer i akvariet som kräver dem för sin tillväxt och om tillförseln via vatten, saltmix, mat och andra tillsatser (t ex som föroreningar i Ballingsalter, kalkreaktorer eller kalkvatten) och hushållsdamm inte är tillräcklig? Jag är inte övertygad om att jag behöver tillsätta t ex aluminium, krom, nickel, selen, tenn, vanadat, bly eller vad man nu kan tänka sig till akvariet. Tillsats av dessa ämnen brukar inte vara ett krav vid t ex växt- eller bakterieodling. Vissa av ämnena jag listade har ingen känd funktion i levande celler och är därmed inte ens troliga att användas av akvariets invånare. Jag ska se om jag kan hitta mer info om något av dessa ämnen och bygga ett case för att dosera det.

Jag har varit med och packat upp åtskilliga lådor med levande sten som transporterats runt jorden. Faktiskt aldrig varit med om några toppar av varken ammonium eller nitrit (då har stenen gått ner i akvarium som varit igång ett antal år och varit speciellt för förvaring av LS).

Det där med ett akvarium som är uppe och rullar vad gäller nitrifikationen är nog en mycket bra idé!

Blir det inte en ganska tung belastning på ett akvarium om man skulle lägga ner en rejäl mängd LS som förvarats/transporterats torrt under en längre tid? Jag minns att ammoniak- och nitrittopparna var ganska mäktiga och utdragna i det kärl som nyimporterad sten lades i hos en importör här i närheten.

Hm. Jag tror du får ge det minst ett par veckor innan du ser effekten tydligt. Det lär väl ta sin lilla tid innan det organiska kolet som finns tillgängligt i näringsnäten lämnar akvariet som koldioxid - varefter så frisläpps den pool av kväve och fosfor som var bundet i bakteriemassan. Skummaren tror jag också verkar ganska långsamt men med en kontinuerlig export av kväve/fosfor så efter en tid utan skummare måste denna näring gå någon annanstans för att inte byggas upp. Spännande är experimentet i alla fall!

Jag kör 2 st Aqua Medic och är nöjd med dom. Är ju rätt simpel konstruktion, så inte så mycket att orda om egentligen.

Bra att veta! Jag tittade på bilder på nätet och Aqua Medics och Sanders apparater verkar ju vara identiska med olika logga på. Ska vi gissa att den äldre firman Sander står för designen/produktionen?

Nu gav ozonisatorn upp - Sander 25 mg/h. Inköpt i början av 80-talet och kanske producerad i under 70-talets sista år. Uppenbart handbyggd. Plasten hade börjat spricka på de flesta ställen på den här gamla apparaten.

Så jag får införskaffa en ny 25 mg/h apparat. Sander och Aqua Medic har apparater i den storleken noterar jag.

Vanlig 24% ättika i spruta verkar fungera mycket bra mot glasrosor men jag har verkligen en pågående explosion av de små elaka anemonerna.

Det har också varit lite tidsbrist i och med att tempot på jobbet alltid drivs upp denna tid på året och sommaren gör att trädgården drar en massa intresse från akvariet. Igår bytte jag i alla fall 10% vatten, injicerade ett antal glasrosor och rengjorde streamersen. Akvariet ser alltid så bra ut dagen efter vattenbyte - jag borde skärpa mig och byta vatten oftare.

Riktigt trevligt med sumpen i tvättstugan! Alltid lika trist när man behöver krypa på alla fyra under akvarier.

vad är det då som gör biopellets så populärt?

Drömmen om plug it in and forget it?

Jag kör via skummaren men bara mycket låga nivåer, kanske 5 mg/h för att hålla vattnet fritt från gulämnen. Du kan ju alltid bygga en ozonreaktor med en liten pump med dysa (venturi) om du inte vill köra i skummaren.

Det är nog dags att slänga det. När saltet drar åt sig fukt fäller kalcium och karbonater som olöslig kalksten. Det är ett av skälet till att man inte kan göra salt till akvarier endast genom att indunsta havsvatten.

Jag har samma situation hos en Seriatopora (brunbeige med neongröna polyper). Den kom som fragg och hade då ett exponerat skelett där den var limmad mot fraggstenen. Det läkte inte trots att den växte bra. Sedan ett antal veckor har vävnadsdöden spritt sig uppåt men jag tror fortfarande den växer i topparna. En annan Seriatopora (hystrix i det fallet) visar inga sådana här tendenser alls och alla andra SPS verkar må toppen och växer fint. Känns underligt att det skulle bara vattenparametrar då alla andra koraller trivs. Kanske ett bakterieangrepp?

Jag lyssnar på råden och har nu testat 24% ättika i spruta. De ser onekligen rätt så döda ut men det brukar de också göra när jag kör kalkvatten. Om en vecka har jag nog svaret om det lyckades!

Prova joes juice och spruta på dem, det funkar kanon, och skaffa en pepparmintsräka

Jag ska göra en ny insats! pepparmintsräka ska testas för det passar min lata akvariststil...

Akvariet rullar på utan större missöden.

Härom veckan undrade jag nästan om akvariet var strömlöst när jag kom upp på morgonen för det var så tyst. Men ingen fara - det är helt enkelt en väldigt tyst design. Det skulle nästan kunna få flytta in i sovrummet!

Två problem som utvecklar sig så sakta:

- Jag har en långsam men stadig ökning av antalet glasrosor. De första kom in med någon fragg från butik och fler och fler poppar upp. Utrotningsförsöken med spruta+kanyl och kalkvatten har inte gått så bra. De drar ihop sig snabbare än jag hinner injicera kalkvatten i dem.

- Korallerna växer. En Acropora har vuxit upp till vattenytan och börjar bli platt på toppen och skugga annat.

Vad jag vill visa är att KH visar alkaliniteten - förmåga att motstå försurade ämnen - men inte andelen karbonatjoner direkt. I kalcifieringsprocessen är bikarbonat/karbonatjoner viktiga. Ett saltvatten som man har höjt KH med hjälp av hydroxider visar ett bra KH men är värdelöst för stenkoraller och kalkalger. Tar du ett vattenprov på ett kalkvatten (helt färskt) så får du ett mycket högt KH men innehållet av karbonater är ringa, först när luftens koldioxid reagerat med det höga PH:t så har du bikarbonat/karbonatjoner i vattnet.

Det är här jag inte håller med. Hastigheten för att ställa in jämvikterna mellan karbonat, bikarbonat och kolsyra är närmast omedelbara vid förändring av vätejonkoncentrationen/hydroxidjonkoncentrationen. Tillsätter man kalkvatten så leder det till att pH höjs något vilket ökar halten karbonat på bekostnad av halten bikarbonat och det ökar även halten hydroxidjoner någon. Detta är omedelbara händelser. Det som kan vara begränsande är den hastighet som koldioxid löser sig i vatten (eller skapas biologiskt) eller lämnar vattnet (eller konsumeras biologiskt). I och med detta så kan man se en tillfällig pH-höjning som överstiger den man får genom att höja KH när man tillsätter hydroxidjoner. pH-höjningen representerar bristen på koldioxid till karbonatsystemet och är per definition höjningen av hydroxidjonsalkaliniteten.

Hur stor är då höjningen av hydroxidjonsalkaliniteten när pH stiger från 7,97 till 8,31? (Jag tog dessa exempelsiffror från Lasses inlägg). pH är ett mått på vätejonskoncentrationen och därmed också ett mått på hydroxidjonskoncentrationen.

pH 7,97 motsvarar en hydroxidjonskoncentration på 0,87 mikroM (10^-(14-7,97))

pH 8,31 motsvarar en hydroxidjonskoncentration på 2,0 mikroM (10^-(14-8,31))

Förändringen av hydroxidjonskoncentrationen är därmed 1,1 mikroM. Hur mycket är då detta översatt till KH? Eftersom det krävs 2 hydroxidjoner för att bilda 1 karbonatjon från koldioxid och 1 KH per definition motsvarar halten 0,1786 mM karbonat så betyder det att pH-förändringen motsvarar 1,1 mikroM / 0,1786 mM / 2 = 0,0062 grader dKH. pH-förändringen i exemplet är således så pass liten att den endast utgör en minimal andel av den totala alkaliniteten. Rent generellt så är just hydroxidjonsalkaliniteten i akvarievatten endast en liten andel av den totala alkaliniteten vi mäter med våra kit. Karbonatsystemet dominerar fullständigt.

Du menar alltså att 0.03 i fosfat från osmosen inte är något att oroa sig över? Vad jag förstått vill man ha omätbara halter i karet för att få sps att färga ut.

0,03 mg/l är den fosfathalt som ofta uppges vara den naturliga på reven. Jag är inte hur säker denna uppgift är och om man menar löst ortofosfat i vattnet eller alla möjliga fosfatkonjugat som finns i vattnet. För här är haken - våra testkit mäter bara löst ortofosfat och inte alla de konjugat som finns. Därför kan man nästan anta att mäter man 0,03 mg/l i sitt akvarium så är den faktiska halten fosfat i form av fosfatkonjugat betydligt högre än så. Det tror jag dock inte är fallet i ditt osmosvatten - där lär det vara just 0,03 mg/l eftersom övriga molekyler vanligen är större och torde ha svårt att passera genom osmosmembranet.

Jag är benägen att hålla med Lasse om att fosfathalten i osmosvattnet inte är ett problem, i alla fall inte som påfyllningsvatten. Låt oss säga att du fyller på 2% osmosvatten per dag. Ökningen av fosfathalten i akvarievattnet blir då 0,0006 mg/l vilket knappast kan betraktas som mätbar och mer fosfat torde komma från den dagliga matningen.

Vid stora vattenbyten som t ex nyuppsättning av karet så blir halten mer signifikant - inte minst eftersom de flesta saltmixer också innehåller fosfat i liknande halter.

Har jag förstått detta rätt, man får ett ännu bättre kalkvatten + en kolkälla på en gång?

Hur löser man ättiktillsatsen rent praktiskt, tex om man använder en kalkvattenmixer? När i förloppet skall ättikan blandas i? I osmosvattnet före kalkmixern?

Japp du sammanfattar det!

Har man en kalkvattenmixer så kan man dosera ättikan i vattnet som går till mixern. Men man får vara uppmärksam på att det kan börja växa ättiksyrabakterier i vattnet om man har otur. Själv doserar jag ättikan när jag bereder kalkvattnet och i kalkvattnet kan det aldrig bli tal om bakterietillväxt.

Japp, det är en GFO (järnoxidhydroxid) enligt den tyska tillverkaren. De har ett infoblad på engelska.

Och det verkar funka:

http://www.abenteuer-miniriff.com/diakat%C2%AE-b-plus-in-der-praxis/