Ett förtydligande. Med skrivningen "måste djuret börja konsumera sig självt" menade jag inte i första hand att nässeldjuret åt sina kompisar zooxantheller utan att de helt enkelt konsumerar sig själva vid svält. Jag tycker att jag kan se det tydligt på stora köttiga LPS. Det är en regel inom djurvärlden att så sker och oftast är det då proteiner som utgör matreserven. Ett exempel är de vita musklerna hos lax som byggs upp under födosökstiden men som med hjälp av enzymer bryts ner och används som näring vid lekvandring och lek (då laxen som regel inte äter) Vi är vana vid fett som reserver men även proteiner kan användas som energireserv. Hos fisk verkar det som fett är den primära energikällan (hos oss - varmblodiga - kolhydrater (läs socker)) men de tre grupperna kolhydrater-fett-proteiner kan transformeras fritt med hjälp av kroppens processer. Hur det är hos nässeldjur vet jag inte men det vore konstigt om de inte skulle kunna lägga upp energireserver i form av proteiner. Jag skrev tidigare att pigment är proteiner - det är väl inte 100 % korrekt men de flesta biologiska pigment är nära associerade/tillverkas av proteiner eller aminosyror vad jag förstår. Någon biologisk pigmentspecialist "out there" får rätta mig om jag har fel. Men det är riktigt att jag också tror att koralldjuret kan "äta" upp sina gäster. Om inte så skulle värddjuret vara tvunget att kontrollera en av de grundläggande biologiska funktionerna hos en annan organism - driften att föröka sig. Om inget hindrar förökning hos zooxanthellerna så måste överskottet ettdera ätas upp eller släppas ut. Det sista alternativet tror jag inte på som generell regel eftersom det strider mot en annan av livets grundlagar - energisnålhet. En organism som har en potentiell energikälla inom sig släpper inte den frivilligt utan att utnyttja den om det inte är katastrof. Det finns en förklaring till blekning och det är att nässeldjuret gör sig av med sina zooxantheller - min uppfattning är att om det är en förklaring så är det bara en liten delmängd av vad som i verkligheten händer. Först - pigmentationen - eller som vi uttrycker det, färgen - består av många olika processer och biologiska molekyler. I fallet med koralldjur och zooxantheller är det dessutom två olika organismer som var för sig kan och har utvecklat nästan samma processer. Det finns en väldigt stor utmaning som koralldjuret måste lära sig att behärska - en utmaning som hänger ihop med att det huserar en organism som använder fotosyntes inuti deras egen kropp. Algen har redan lärt sig att biologiskt kompensera avfallet från fotosyntesen, dvs produktionen av syreatomer och formeringen av syrgas. De flesta organismer som använder fotosyntes tillverkar och använder proteiner och pigment som har en förmåga att bekämpa olika syreradikaler. Detta är pigment/proteiner som tillverkas och förbrukas i takt med fotosyntesen. Det är också viktigt att organismen snabbt blir av med bildad syrgas (som iofs är ofarlig men om koncentrationen blir för stor så oskadliggörs inte syreradikalerna (främst syreatomen O) tillräckligt snabbt - 2 st farliga syreatomer bildar den relativt ofarliga syrgasen O2) Detta sker genom diffusion ut i vattnet (gäller troligtvis också för den fria syreatomen) men när algen finns i en annan organism (koralldjuret) så diffunderar det ut i en annan organism som då också måste ha egenskapen att oskadliggöra syreatomer och transportera ut överflödig syrgas till vattnet. Det som fungerar som antiradikaler i de här fallen är oftast olika pigment/proteinkomplex. Både zooxantheller och nässeldjur (med zooxantheller) måste då troligtvis ha egna uppsättningar av antiradikaler. Dessa måste produceras och de konsumeras så fort som fotosyntesen startar. Dessa pigment/proteinkomplex behöver oftast olika spårämnen för att kunna produceras. Idag har vi nått väldigt långt vad gäller utvecklingen av korallrevsakvaristiken. Vi kan idag hålla koraller på ett helt annat sätt än för bara några år sedan. Utvecklingen av vattenrörelsen har löst lite av problematiken vad gäller att få bort överskott av syre kring korallerna, utvecklingen av ljuset och framförallt den framväxande LED tekniken har tagit bort den bromsen. Utveckling av ballingsystemet har löst problematiken kring kalcium, magnesium och karbonater. Som jag ser det idag så står vi inför nästa problem att lösa och det är spårämnesproblematiken. I vissa system tror jag att det är mer problem än i andra. Använder man kalkreaktor så tror jag att man är mindre känslig för spårämnesbrist, samma gäller för användandet av algrefugium eller scrubbers. Ballingssystemet däremot kräver nog en mer aktiv tillförsel - vid stor tillväxt räcker inte vattenbyten. Tillsättningen av spårämnen har tidigare styrts helt av förbrukningen av Kalcium, magnesium och karbonat, dvs tagit hänsyn till det som försvinner genom inlagring i kalkskelettet. Vissa har inte ansetts behövas för mjukkoraller. Som jag försökte beskriva ovan så finns det vid fotosyntes en annan förbrukning av spårämnen som vi hittills inte taget hänsyn till och det kanske kan behövas. Dock - ju längre upp vi kommer i orsakssammanhang - desto mer komplicerat blir det vilket jag tycker den här färgdiskussionen visar. Det intressantaste inlägget (inklusive mina egna) är egentligen Hagbards Den här diskussionen började med ett lite mer estetisk synsätt men olika färger och deras variation kanske också har en stor biologisk betydelse. Och notera i detta långa inlägg har jag inte ens nämnt olika pigment/proteiners förmåga till fluorescens. Den är så vanlig bland koraller att den måste ha en biologisk/energimässig betydelse - annars får jag gå tillbaka till min barndoms skapelseberättelse. I denna process (vanligast i alla fall - det finns undantag som alltid) så tas en foton med kort våglängd (hög energinivå) in och en foton med längre våglängd sänds ut (lägre energinivå). Energi är oförstörbar - den bara omvandlas. Vad gör korallerna med al denna extra energi de får tack vare fluorescensen? Det vanligaste svaret jag får är värme men med tanke på hur vanligt det är och hur mycket det blir i ett akvarium med mycket blåljus så borde det betyda x antal doppvärmare i karet. Min övertygelse är att korallerna använder denna extra energi till något annat för oss okänt. Men det är ett senare kapitel Hur kan man sammanfatta mina utläggning? Skeendet är väldigt komplext och saker som ser ut likadant för våra ögon kan ha olika förklaringar och kräva olika åtgärder. Jag tycker dock att det finns ett samband mellan blekning och näringsnivåer. Observera då att för zooxanthellen och dess färg kan det vara likgiltigt om näringsnivån är tillräcklig i vattnet eller i det omgivande djurets kroppsvätskor. Hur skall vi komma vidare i förståelsen. Där tror jag att Triton LABs analyser kan hjälpa oss mycket. Om alla som utnyttjar dessa analyser fyllde i ett enkelt schema om hur de bedömer sina koraller och bifogar analysresultatet så skulle vi kunna bygga upp en så stor databas så att man skulle kunna få en lite bättre bild av problematiken. Viktigt är också - ni som tänker använda denna analys - skicka in analyser när ert akvarium står på topp också - annars säger inte analysen när ni har problem speciellt mycket. Om vi genom SG hjälps åt med detta så kan vi få en kunskapskälla som är enorm. MVH Lasse PS Det kom en disk om polypexpansion i de senaste inläggen. Se PE inte bara som ett ätfenomen. För mig är PE ett bra sätta att öka korallens yta för att maximera diffusionen av syrgas från fotosyntesen. Det finns ytterligare användningsområde för PE. Jag är också övertygad om att de allra flesta koraller också "äter" genom slemmet, speciellt om man kör med kolkälla (bakteriodling i slemmet)
Jag har samma erfarenhet - jag har två typer av red leg och ökat antal glasrosor. Stefan - har du artnamnet eller länken där du läste uppgiften MVH Lasse
