Vid kvävebrist kan vi få bleka koraller då zooxanthellen tillbakabildas. Inte sällan har jag sett då hur nitratdosering ej hälper. Skälet till detta tror jag är detta:
Nitrat som direkt näringskälla för zooxanthellen är mer energioekonomiskt. Dels krävs en omvandling inne i korallen till ammonium, vilket tar tid o kräver energi. Dessutom kan ju nitrat mkt enklare (om denitrifikationen är etablerad i karet det vill säga, vilket den oftast är eftersom detta scenario utspelar sig i kar med lågt nitrat) denitrifieras till kvävgas istället för att assimileras/tas upp, av en alg/zoox. Därmed kommer alltså nitrat hinna denitrifieras till kvävgas innan någon alg hunnit få chansen att assimilera nitraten. Dvs man eldar åt kråkorna, den doserade nitraten går upp som kvävgas,och ger ger energi åt denitrifikatonsbakterierna, i detta fall icke vår önskvärda effekt. Jag har sett många exempel på när man doserar nitrat i kar pgr av nitratbrist, men bara ngr timmar senare är nitraten förbrukad(enligt mätning före o efter) på ett sådant sett att det inte kan bero på assimilering av alger ,utan dissimilering av bakterier. Därför tror jag mer på att ha i mer fisk vid kronisk N-brist, för då får man ett ammoniumtillskott, på dessutom ett kontrollerat sätt, och ammonium kommer zooxanthellen o microalgen till gagn direkt och möter ingen konkurrens av denitrifikationsbakterierna.
Detta är en teori jag sytt ihop får att få ihop ekvationen varför man ser då o då att nitrattillsättning liksom inte tas upp av algerna trots dosering. Klinisk observation alltså, korallen mörknar inte o knappt att det blir mer mikroalger heller, samt att nitraten försvinner igen så snabbt så det endast kan bero på dissimiliering(=denitrifikation, som alltså borde gå mkt snabbare än assimilering), hur mkt man än doserar (till viss gräns såklart).
Hälsn
Jonas Roman