Lasse

Nu får du förklara dig lite bättre Stig så även jag förstår. Den kortare våglängden innehåller väl i alla fall mer energi än den längre som går i retur. Att den går i retur genom fluroscens måste väl ändå betyda att fotosyntesen inte använder de enegrinivåerna även om det är ett annat ämne som fluorescerar. Om det är den längre flourucerande våglängden som fotosyntesen använder så skulle ju två likadana koraller som sitter rakt emotvarandra kunna driva fotosyntesen med hjälp av kompisens fluorescens eller hur? MVH Lasse

I alla fall rätt analyserade Ja, fosfatremovrarna brukar vara järn eller alluminiumbaserade så det skulle kunna förklara de lite högre värdena där. Jag tror att UltraPOWERPHOS är järnbaserad. Menar du verkligen att ICP-MS inte har lägre detektionsgräns än 0,1 ppm (=0,1 mg/l eller 1 mikrogram/ml) för järn och Al? MVH Lasse

Om vi börjar med nedbrytning av organiskt material i en oxidativ miljö (syresatt) så använde bakterierna syre som sk elektronacceptor i förbränningscykel (Krebbs cykel eller citronsyracykel) Restprodukten av denna förbränning blir som vid all oxidativ förbränning koldioxid. Det organiska material som bakterierna bryter ner binds till en del i de nya bakteriernas biomassa och en större del (?) genomgår en sk mineralisering, dvs blir till oorganisk material. Kvävet blir i första hand ammonium (bakteriell ammoniumfiering) och fosforn blidar olika typer av fosfat (det är gott om syre). Det av nedbrytningsbakterierna bildade ammoniumet omvandlas sedan via nitrifierarna till först nitrit och slutligen nitrat. I en syrefri miljö ändras förutsättningarna en hel del för nedbrytarna av organiskt material. Syre finns av naturliga skäl inte och kan därför inte användas som elektronacceptor i förbränningscykeln. Här händer då i princip tre saker. I första hand (så länge det finns tillgängligt ) används nitrat som elektronacceptor och kvävgas och vatten blir restprodukten. Finns ingen nitrat tillgänglig så använd olika svavelföreningar och svavelväte blir restprodukten. I sista hand när i stort sett alla andra möjligheter till att få tag i en elektronacceptor så används organiska kolföreningar och metangas blir restprodukten (biogas). Fortfarande binds en del kväve i de nya bakterierna biomassa men den mesta av nitratet försvinner. Däremot när nitratet är slut ( och även till en del innan) producerar dessa bakterier också ammonium som ett slutresultat av nedbrytningen. så ammoniumhalten i ett sediment kan bli ganska högt. Det har visat sig att detta ammonium via en ny process (gäller naturliga marina sediment) via en oxidering med hjälp av nitrit också kan omvandlas till kvävgas och vatten (den sk anammoxprocessen). Det finns också en alldeles nyupptäckt syrefri oxidering (!) av ammonium till nitrat med hjälp av manganoxid i marina sediment. Dessutom finns det (och som uttnyttjas i de sk svaveldenitrifikationsfiltren) en denitrifikationsprocess som utförs av autotrofa svavelbakterier. Dessa sista tre processerna är mig vetterligen inte än påvisade i akvariums DSB så den klassiska förklaringen om denitrifikation får fortfarande gälla även om jag själv tror att åtminstonne anammox processen existerar men den är mycket långsam. Ovanstående gäller kvävet under syrefria förhållanden - vad händer med fosforn. Det troliga är att den övervägande mängden av fosforn låses fast som P (fosfor) på grund av avsaknanden av syre i processen. En del ingår i de nya bakteriernas biomassa men det är troligtvis en mindre del. Grävande djur kommer att syresätta och på så sätt sakta frigöra fosfor som fosfat och växter och makroalger kan genom sin förmåga att syresätta kring sina rötter frigöra en del fosfor och förbruka den själva men den mesta delen ligger låst. Vid en syresättning av sedimentet kommer mycket av den "låsta" fosforn omvandlas till olika former av fosfat och bli tillgänglig för alger och växter. Detta är en av anledningarna till att man inte skall röra DSB i onödan och att man vid en kraftig ommöblering eller flytt bör förbereda sig på kraftiga vattenbyten några veckor frammåt. Detta är också en av förklaringarna till de kraftiga algblommningarna som kan inträffa på våren i sjöar med syrefria bottnar (genom den sk höst/vår omröringen). Här finns också en av förklaringarna till problemen i Östersjön speciellt efter det att djupbottnarna blivit syresatta av inströmmande tungt saltvatten. Efter en lång utläggning blir svaret att visst låser DSB och anaeroba denitrifikationsfilter fast fosfor men de tar oftast inte fosfat från vattenvolymen som är producerat vid aeroba nedbrytningar. MVH Lasse

En fråga - har du, eller har haft någon fosforremover och i så fall vilken. Hade du gjort spädningen 5 gånger (obs ingen standardspädning) så hade du kanske fått bättre värden på Fe och Al. Metoden har mycket lägre detektionsgräns än 1 ppm. För övrigt titrertester (tester som bygger på färgomslag) är bättre träffsäkerhet än "nyans" tester. Kalciumtesten har ju en relativt bra träffsäkerhet (- 5 %) Då betecknar jag ICP-MS som rättvisande. Magnesiumtesten visar däremot +13 % och är väl sådär MVH Lasse Edit: Efter Denu ändrat sina siffror så blir träffsäkerheten -3% för järn och +11 % för Al

Kontentan är väl ändå att det utsända våglängden inte används utan att fotosyntesen använder skillnaderna i energi mellan den kortare (och energirikare) våglängden och längre (mer energifattigare) våglängden? MVH Lasse

Vad jag vänder mig emot är att de inte behandlat de övriga fyra testade produkterna likadant, speciellt om de misstänker att minst två av dem är aluminiumbaserade. Dessa fällningskemikalier (som är aluminuimbaserade) sänker också pH. Det verkar som undersökarna väl känner innehållet i Rowaphos men inte i de andra. Kan det vara ett beställningsjobb? Följande rader tyder på det MVH Lasse

Tänkte på en sak vad gäller de blåa pigmenten. Efter vad jag förstått så är de pigment ni får fram efter att med låga näringsnivåer fått bort det bruna även de fotoaktiva. Om en korall då reflekterar blått (är blå) bör det betyda att just det pigmentet inte utnyttjar blått ljus för fotosyntesen, precis som röda fotoaktiva pigment inte utnyttjar rött ljus. Ur den synpunkten bör nog en mix av rött och blått vara nödvändigt eller så utnyttjar de en våglängd vi inte känner till och därför kanske man skall använda dagsljustemperatur (runt 6500 K) också. MVH Lasse

Exakt, jag har känt honom sen han var en finnig, uppkäftig och outhärdlig tonårig Stockholmare som gjorde ciklidstämmorna till en helt oförutsägbar tillställning. Numera är han väl bara en uppkäftig Stockholmare och nu sedan jag flyttat från Trosa så inskränker sig våra kontakter till ett årligt gemensamt sommarbesök på Universeum och en gemensam dag i Strömstad. Och han har aldrig bangat för något - inte ens med att på tre man slita upp ett 720 till översta våningen på en av stenfastigheterna i närheten av Norra Bantorget (fast då svor han lite får man väl erkänna) MVH Lasse

Iofs men man kan ju åtminstone försöka att ha en 256 gradig gråskala när man skriver också MVH Lasse

Då kan en delförklaring vara att det är större behov än den naturliga koncentrationen men det behöver inte vara endast detta. Jag har för mig att det har betydelse även med det röda men som sagt Defdac kan det där - skicka honom ett PM MVH Lasse

Om man bara skriver att den och den är bäst så blir nog effekten den att man i läsarnas ögon dömmer ut de andra (så reagerar jag i alla fall). Om man däremot bedömmer de olika affärerna med typ 9 och 8:or så blir det nog en mer rättvist sätt att framföra sin åsikt Som gammal stamkund Jonas borde väl du veta att den dagen Christer inte har några vansinniga idéer och planer så ligger han troligtvis i träfracken:ler: MVH Lasse

Inte helt otänkbart MVH Lasse

Hos växter (även vattenväxter) är historiskt det röda våglängdsområdet viktigast för fotosyntesen - numera betonar man också det blåa. De röda groo-lux rören togs fram med vetskap om detta - det var bara en sak - de flesta sötvattensakvarister använde täckglas och glas filtrerar bort en del av dessa våglängder. Det finns ingen anledning att utesluta att så även är fallet för zooxanteller även om en del alger har pigment som fotosynteserar i andra våglängdsområden. Den röda cyanobakterien uttnyttjar helt klart inte det röda området för fotosyntes eftersom den reflekterar tillbaks allt. Samma gäller för rödalger av makrotyp. Tyvärr vet jag inte så mycket om detta - den som vet är troligtvis Defdac som då och då skriver på detta forum. MVH Lasse

Jag vet inte - tänkbara teorier kan vara som du själv var inne på att det skummas bort av de nya effektiva skummarna samt att de metoder man använder för avlägsnandet av andra näringsämnen även tar bort kaliumet. Vad som lite talar emot bakterieupptag är att korallerna borde få i sig det kaliummet i samband med "backspolningarna". Man kan också vända på det och förklara det genom att den ökade tillväxten på grund av framförallt minskningen av fosfor (som antas att motverka kalcifieringen vid för höga värden) gör att den naturliga kaliumkoncentrationen blir tillväxtbegränsande. Sedan, om det gäller det blåa pigmentet, så vet vi ju inte om kalium behövs just för att bilda detta och därför blir en bristvara för dessa pigment. MVH Lasse

Hej vill bara upplysa om att för primärproducenter såsom växter och alger så är kalium det tredje viktigaste av de sk näringsämnena (fosfor och kväve är de viktigaste). Kalium har betydelse för tillväxten hos växter och alger och hos djur har den betydelse för aktiveringen av ett antal enzymer och är viktig för nervernas arbetssätt. Flera källor när det gäller växter (ovan jord) varnar för överdosering av kalium eftersom det verkar kunna begränsa upptaget av magnesium som är en viktig beståndsdel i det gröna klorofyllen. MVH Lasse Edit: Vitt ljus är en perfekt blandning av samtliga synliga våglängder. Har man vitt ljus så behöver man i princip inte bry sig om vilka våglängder som är viktiga - då behöver man bara "kräma" på och förr eller senare kommer man upp till de mängder som behövs. Flera har ju här i andra trådar tryckt på att våglängder i det blåa och röda spektrat är aktiva i fotosyntesen. Pwin verkar ha tagit fasta på det då han i sin tråd angivit att han kommer att testa med ett rött rör.

Det var varudeklaration det:smiley20: Men jag tror du fattar vad jag är ute efter. Det blir alltid subjektiva bedömningar och även affärer har bra eller dåliga dagar både vad gäller kundbemötande och lagerhållning. MVH Lasse

Men du hade en relativt kraftig ström genom det om jag minns rätt Stig. Vattenströmmens funktion är just att polera bort bakteriefilm och jag uttryckte mig kanske lite vagt (trots längden på inlägget). Vad jag skulle skrivit var att risken för igensättning är mindre ju kraftigare strömmen är i ett "trickel" filter. I ett dränkt filter så är alltid risken betydligt större, lite oavsett vattenström. MVH Lasse

Bara en liten fråga Har alla ni som säger att en eller annan affär är bäst besökt alla affärer i Sverige? Så ni kan göra en rättvis bedömning? Det är jättesnällt för den affären ni berömmer med j-t orättvist mot de affärer som ni indirekt dömmer ut osedda. Edit. Såg senare att det var frågan om affärer i Stockholm så mitt inlägg är inte helt riktigt. Låter det dock stå kvar för att visa vad jag tycker om beteckningar som "bäst i" MVH Lasse

Ursäkta såg inte detta men vill gärna ge en kommentar om det. Det är riktigt att om man kör filter så att det bara bildas en tunn yta av vatten över filtermaterialet (uppfrån och ner - med fritt fall ut) så optimerar man för nitrifikation om man samtidigt kör cirkulationen kraftigt. Nerifrån och upp så fyller man det med vatten och om vattenströmmen är väldigt långsam och man tillför en organisk kolkälla så får man denitrifikation. Av detta så förstår man att kombinationen på det sätt som beskrivs inte optimerar något eftersom den fria luftströmmen hindras (syresättningen av den aeroba zonen) samt att hastigheten av vattnet genom den dränkta zonen blir för kraftig om man med bara nedrivandet av luft skall syresätta övre delen (kräver en kraftig cirkulation). Om detta skulle fungera så kräver det en dränkt del som är mångfallt gånger störe än den icke dränkta samt tillskott av organiskt kol i den dränkta delen. Rätt konstruktion kommer givetvis att fungera men då är det nog lättare att köpa två och göra som ovan. Stenmaterial (även poöst" ) är jag tveksam till eftersom porerna snabbt sätts igen och den "aktiva" ytan minskar. De större biobollarna är de minsta öppningar som jag vet fungerar i praktiken - helst skulle de vara större om det är ett kraftigt belastat akvarium. MVH Lasse

Det finns enligt mig en mycket stor missuppfattning om att det skulle finnas miljöer där aeroba och anaeroba miljöer finns i någon typ av "kedjekoppling" som gjorde det möjligt för "lokalt" producerad nitrat nästan mommentant bröts ner "lokalt" till kvävgas och vatten. Framförallt så lyfts LS upp till att ha denna förmåga. Vi kan väl vara överens om att i fall detta skulle hända så sker nitrifikationen på ytan av stenen där syresättningen och vattenströmningen är kraftig. Eventuell denitrifikation sker då i alla håligheter där syresättningen är nära noll och vattenströmen i princip är nada eftersom även en liten vattenström skulle syresätta miljön. Vidare så behöver nitrifierarna oorganiskt kol och denitrifierarna organiskt kol. Oorganiskt kol är det gott om i ett saltvattenskar medans det normalt är ont om organiskt kol (rött edit av Lasse kl 23:13 samma kväll). Eftersom det inte kan finnas någon aktiv transport (med hjälp av en kraftig vattenström) av nitrat in till de syrelösa delarna av LS så är den transporten helt beroende på koncentrationsskillnaderna av nitrat mellan den öppna vattenvolymen och vattnet inne i de syrelösa håligheterna (detta gäller det oorganiska kolet också). Denna mekanism är långsam och går iofs fortare om koncentrationsskillnaderna är stora (ig höga halter nitrat i vattnet) Vad händer då med en ammoniummolekyl som blir fullständigt nitrifierad på den väl syrestatta ytan av stenen? Eftersom det är en kraftig ström där så kommer den omedelbart att blandas in i vattenvolymen innan den hinner transporteras in i stenen med hjälp av koncentrationsskillnaderna. Slutsatsen kan bara bli en och det är att den öppna vattenvolymen kommer att vara den källa varifrån de syrelösa håligheterna i LS tar sin nitrat ifrån oavsett var nitraten produceras. Slutsatsen är också att den denitrifikation som sker tack vare LS är mer eller mindre försumbar eftersom det är en passiv process. En aktiv process via någon typ av denitrifikationsfilter eller allra bäst ett aktivt upptag är många gånger snabbare och effektivare än denitrifikation via LS. En DSB fungerar ungefär (åtminstone enligt den klassiska förklaringen, det kan finnas en process som iofs är ännu långsammare men som använder nitrit som oxiderare av ammonium direkt till kvävgas. Processen är påvisad i naturliga sediment men vad jag vet inte i akvarier (än?)) likadant med den skillnaden är att kontaktytan mellan de oxiderande lagren (ytan) och de olika reducerande (djupt ner) lagren är betydligt större genom de olika "mikrokanaler" som bildas genom att mediat är uppbyggt av sandkorn. Sten är alltid sten även om den är porös. Vad gäller tillgången av organiskt kol så är den i all klassisk denitrifikation ett problem. Tillsätter man inte någon form av organiskt kol (alkohol, socker eller vad det nu är) så är man helt beroende av den kol som bryts ner från det organiska materialet i akvariet (det "skit" som många är väldigt snabba på att rensa ut). Nu kommer många att replikera att varför dömmer du ner en metod som så många fått att fungera. För det första dömmer jag inte ner den - men jag är tveksam till förklaringen som sedan används för att käckt förpassa andra tankesätt och metoder till historiens "skräphög". Berlinmetoden fungerar i stort om man inte överbelastar (skummare + LS) - men varför? Det första som jag påpekat många gånger är att man inte ser att skummaren gör en enorm nytta i första steget av kvävecykeln i ett akvarie., nämligen snabbt och enkelt luftar ut den av fiskarnas matsmältning producerade ammoniumet som ammoniak före överhuvudtaget en nitrifikationsprocess påbörjas. Det andra är alla de organismer (förutom bakterier) som följer med stenen. De utgör en stor biomassa som tar hand öm överskottet av kväve på många olika sätt. Ju större mångfald - desto bättre. Orginalakvariet i Berlin har dessutom en väldig tät population av koraller som effektivt tar upp nitratöverskott. Vi skall också komma ihåg att Berlinmetoden utvecklades vid en tid då vi inte kände till nitrifikationscykeln så bra, dess begränsningar och krav (för att inte tala om den dåliga förståelsen för denitrifikation. Jag skulle tro att Draedon idag känner till detta bättre än 99,9 procent av alla akademiker gjorde i början på 70-talet:ler:). Idag har vi betydligt bättre kunskap och teknik (effektiva (och billiga) pumpar, filtermaterial och tillgång på biologiskt material) så vi kan lösa den problematik som Berlinmetoden löste på ett sätt som går förbi en del av metodens nackdelar. Skummarna idag är betydligt effektivare och bygger delvis på andra principer än de på 70-talet. De på den tiden mestadels luftdrivna (åtminstone när det gäller tillförseln av luft) byggde på "visp"metodiken för att denatuera proteiner så de gick att samla upp som "äggviteskum". De moderna skummarna, som ger så små bubblor att man kan utnyttja vattenmolekylens dipolära konstruktion för att skapa negativt laddade (uttåt vattnet) luftbubblor som binder helt andra ämnen än den gamla typen, kanske plockar ut så mycket att vi får obalans bara på grund av detta. Missförstå mig rätt - i ett fish only kar skulle jag personligen satsa på en så fet och effektiv skummare som möjligt medans jag i ett övervägande korallkar är tveksam till användandet av de moderna skummarna. Men väljer jag bort skummarna så måste jag lösa nitrifieringsproblematiken så bra som möjligt och i ett stort akvarium med relativ stor belastning så skulle jag definitivt lösa detta genom ett trickelfilter med kraftig cirkulation samt kraftig motsröms genomluftning. Denna genomluftning skulle förutom att driva ut en del ammoniak även driva ut mycket koldioxid som troligvis skulle begränsa en del algers tillväxt. Speciellt som det verkar som zooxantellerna kan vara mer eller mindre beroende på vattnets koldioxid eftrsom de verkar få sitt behov från värddjurets metabolism. MVH Lasse

Mitt inlägg igår kväll kom tydligen inte in. Det är troligvis, precis som Capote skriver ett trickle filter - även kallat ett droppfilter på svenska. Om det finns tillgång till luft runt det (vilket jag tror) så tar det inte bort nitrat utan dess funktion är att nitrifiera så snabbt som möjligt just till nitrat. Rätt utförda (och att man glömmer det dumma svenska namnet (droppfilter) och kör det med mycket bra ström igenom) så är det ett mycket effektivt nitrifikationsfilter som dessutom har den utmärkta förmåga att kontinuerligt backspola sig självt ( Capote - detta kan vara något för din kontinuerliga bakteriematning faktiskt). De fungerar som mycket bra "gasutbytare", speciellt om man ser till att få en motströms luftström (mot vattenriktningen) gående. I detta läge fungerar det även som kyltorn. Behöver kanske inte tillägga att detta är mitt absoluta favoritfilter - ett riktigt "kinderäggs" filter MVH Lasse

Claes, jag måste fortfarande säga att jag inte riktigt förstår diagrammen, framförallt inte skalan vad gäller equilibrium concentration. Det enda jag kan få fram är att om man har 1 mg/l P (obs ej fosfat (PO4) som PO4 ca 3 mg/l) så för att få 0,05 mg/l som P (obs ej fosfat (PO4), som PO4 ca 0,15 mg/l) Totala mängden som skall tas bort är 1mg/l (startkonc) - 0,05 mg/l (slutkonc) gånger volymen på akvariet. Jag har valt 500 l vilket ger 475 mg. För att erhålla 0,05 mg/l P som slutkonc behövs då 475 mg delat med 5 mg/g (bindningskapaciteten) rowaphos som torrvikt. Detta innebär 95 gram rowaphos som torrvikt. Torrhalten är enligt tabell vad gäller Rowaphos 46 % vilket ger 211 gram av orginalutförandet av RowaPhos. Varför man gör den krångliga pretreatmenten med Rowaphosen förstår jag inte för man verkar ju inte torka de olika preparaten innan man använder dem utan räknar ut torrvikten matematiskt ur givna procentsatser. PH justeringen verkar vara väldigt nära en manupulation med provet. Nu gäller den här beräkningen fosfor (P) och ett statiskt system där man skall minska en given mängd. De 211 grammen kan ju inte ta upp någon mer fosfor nu vad jag fattar om man vill vidmakthålla 0,05 mg/l som P (motsvarar 0,15 mg/l som PO4 (fosfat). Om man gör en beräkning på vad man tillför i fosfor (som P) vid matning så är en vanlig fosforinnehåll i torrfoder ca 0,9 % och i fisk och aquatiska organismer ca 0,45 %. Detta innebär att om man matar med torrfoder så kommer 100 gram torrfoder att tillföra ca 0,9 gram P till systemet, 100 gram våtfoder tillför ca 0,45 gram. Nu kommer inte allt detta att gå ut i vattnet utan en hel del binds i ökad biomassa men för varje 100 gram torrfoder som tillförs så måste tillväxten på fisken vara ca 200 gram om allt fosfor skall bindas (vid ett fosforinnehåll i fisk på 0,45%), dvs en foderkofficient på ca 0,5. Detta är en siffra som inte är direkt verklig utan de bästa resultaten som brukar uppnås i kommersiella anläggningar är en foderkofficient på 0,8 (dvs för att fisken skall växa 1 kg behövs 0,8 kg foder). Vad gäller akvariefisk skulle jag tro att foderkofficienten snarare ligger på 1 vilket ger att torrfoder kommer att ge ett släpp på ca 0,45 % fosfor om lågfosforfoder används. Jag misstänker att fosforhalten i akvariefiskfoder är högre. Vad gäller våtfoder så är foderkofficienten betydligt högre - åtminstone 3, troligtvis i de flesta fall 4. Detta innebär att mer fosfor kommer att tillföras om man matar med mycket våtfoder. Låt oss anta att vid en varierad fodring så blir spillet av P mellan 1 % och 0,5 % av matad mängd (1 vid en övervikt av våtfoder och 0,5 vid främst torrfoder av lågfosfortyp) Säg att vårt 500 litersakvarie är ett typiskt FO kar (Fish only) och matas med ca 15 gram blandat foder per dag. Spillet skulle i så fall bli mellan 1,05 gram/veckan till 0,525 gram/vecka vilket motsvarar en höjning av konc som P med 2,1 mg/l resp 1,05 mg/l. Då handlar det om att använda någonstans mellan 400 - 200 gram rowaphos per vecka för att hålla kvar koncentrationen på 0,05 mg/l som P (0,15 mg/l som PO4). Vid ett blandat kar med tillväxt av koraller och annat så minskas givetvis mängden nödvändig rowaphos för att hålla en konc på 0,15 mg/l som fosfat. Vill man ner lägre så ökar givetvis mängden nödvändig Rowaphos betydligt. Ovanstående gäller om jag fattat rapporten rätt, Claes kan du bekräfta eller rätta mig i det här slutsatserna för jag tror aldrig jag har haft så stora svårigheter att tolka en rapport som i detta fall och då är jag inte helt ovan på att läsa vetenskaplig litteratur MVH Lasse

Jag såg aldrig Rebecka svar innan mitt tidigare inlägg och du får förlåta mig lite Patrik om disk. glider ut men där var en mening som är så belysande för hela disk. att jag bara måste få vika ut lite kring den. Meningen är Byt ut naturen mot akvarium och hela frågan om kemiskt/tekniska metoder står i blixtbelysning. Om man inte ser till att få balans i input och bindning/output så återstår slutligen bara end of the pipe lösningar. Nu har jag iofs en lite annorlunda syn på detta med sjökalkningar än Rebecka men det skall vi inte disk här. Vad du gjorde Patrik var inte någon ekologisk lösning - du belastade karet för hårt i förhållande till den biomassa (och tillväxttakt) du hade. Jag vidhåller att ett akvarium som sakta byggs upp med hänsyn till belastning och förbrukande biomassa och där mångfallden av organismer är förhärskande är mångfallt stabilare än ett system som bygger på begränsningar och end of the pipelösningar. Och betydligt mer felförlåtande. Jag vill dock få igån uppbygget så snabbt som möjligt utan att svälta ihjäl ls och annat vilket innebär att jag börjar tidigt med en svag belastning i form av fisk (dvs införsel av näringsprodukter i form av mat). Jag hinner tyvärr inte mer nu men återkommer senare. MVH Lasse

Troligtvis är det så att det finns en run-off effekt med tillförsel av fosfor fråm omgivande landskap och att sjön/dammen växer igen/utsätts för blågrönsalgblommningar. Att ta bort fosfor på detta sätt kan då fungera - man kan jämföra detta problem med det som de flesta golfbanor råkar ut för i sina vattenhål. Nu löses det normalt biologiskt med hjälp av gräskarp (i alla fall på svenska golfbanor) men det är klart det går att fälla fosfor i ett reningsverk också. MVH Lasse

Du har fifty-fifty läget vid 9,3 (ca ) vid 25 grader - det är något högre vid lägre temp - kommer inte ihåg hur mycket. Vid 8,3 har du ca 10 % som NH3 och 90 % som NH4. Visst funkar det - jag har varit uppe i luftade risselfilter till fiskodlingar och riktigt dragit in amoniakångerna - då har pH rört sig i dessa områdena genom dessa filter. Sötvatten visserligen men det är ungefär samma vad gäller saltvatten. Min åsikt är att en av de främsta fördelarna med skummare i saltvatten är just att man effektivt luftar ut mycket av utgångskvävet via ammoniak. För varje mg ammoniak som luftas ut så ställer sig jämnvikten in omedelbart igen. Har du haft fördelningen 9 mg ammonium och 1 mg ammoniak och luftat ut detta mg blir det en ögonbliklig omställelse till 8,1 mg ammonium och 0,9 mg ammoniak osv, osv.. I och med att du inte får någon nitrifiering till att tala om vid temp under 10 grader så får du en ammonium/ammoniak uppladdning. Eftersom du vid 8,3 har ungefär 10 % farlig ammoniak så kan du lätt bygga upp för höga nivåer. Luftning är ett alternativ - definitivt. Att det fungerar i 25 grader vet jag men 5-6 grader så får det nog testas. MVH Lasse