Lasse, du har ett vackert kar, inget snack om saken! Grejen är istället den att en sådan burk kräver rätt mycket pyssel och försiktighet. Man skall exempelvis dagligen dosera kalkvatten för att upprätthålla pH eftersom substratet förbrukar Alk plus att man skall försöka hålla reningsverket så stabil som möjligt och upprätthålla olika ph gradienter för att inte få överaskningar. Och nitrattricket fungerar - precis som du säger - bara ibland i saltvatten. (I sötvatten fungerar den dock klockrent och till 100 %, så länge man kör med mycket växter och CO2/Easy life carb o.dyl.) Man skall dessutom mata relativt lite. Därutöver är det massa flux i en sådan burk - ibland är den helt perfekt, ibland ser man lite konstiga tendenser, för att sedan åter igen bli bra. Och sedan grejen med den "obligatoriska" cyano. I en sådan burk är en cyanoexplosion och brunalgodling nästan två måsten i starten. Medan man kan undvika allt vad sådant heter med andra tillvägagångssätt. Däremot håller jag inte alls med dig om detta: Så här har jag förstått det hela istället, jag är dock ingen kemist eller mikrobiolog, utan har läst mig till kunskapen och observerat vad som hände i min tidigare nanoburk med makroalger i. Verkar stämma in på pricken i alla fall. Det bildas bakterier i substratet. Bakterierna käkar inte med munnar utan med biofilm/bakteriesoppa. Eftersom fosfaten verkar vara bristvara så har dessa bakterier utvecklat strategier för att lösa upp bunden fosfat. Genom att bilda den här bakteriesoppan sänker de pH:t nere i sanden, det blir en starkt syrlig miljö, substratet släpper ifrån sig de bundna fosfaterna som bakterierna festar på. Men bakterierna är inte vattentäta och läcker ut näringen ut i omgivningen, och fosfaten åker upp i vattenkolumnen. Fosfatläckage från marina sediment finns så mycket skrivet om att det är närmast en självklarhet vid det här laget. Hur som helst: platser där fosfaten läcker ut som värst brukar bli snabbt populerade av cyano. Tråkigt. Ibland brukar andra alger dyka upp, när fluxet med fosfaten upphör just för tillfället på just den platsen och cyano dör, släpper ut näringen i omgivningen och föder de högre algerna. När man matar väldigt lite så blir det förmodligen kvävebrist, och eftersom kvävet denitrifieras till kvävgas i sanden blir kvävebrist än allvarligare. Och här kommer cyano in i bilden, de fixar sitt N från luften och får fosfaten serverat bekvämt nog djupt inifrån. Att därför mata väldigt väldigt lite (eller inte alls) åtgärdar inte fosfatbekymmer, men kan förvärra nitratbristen. Och när cyano visar sitt fula tryne så brukar det komma in tricks i bilden med att försöka fälla ut fosfaten med extra mycket kalk, försöka hålla pH:t stabilt med kalkwasser osv. Detta kanske hjälper mot fosfaten i vattenkolumnen, med verkar vara mest som plåster på såren, när man har en problematik som försigår djupt nere. Och fäller man ut fosfaten med kalken - vart hamnar den utfällda calciumfosfat om inte på botten igen, där den kan åter igen lösas upp i rätt miljö?