Gå till innehåll

Lasse

Hedersmedlem
  • Antal inlägg

    16 667
  • Gick med

  • Senaste besök

  • Dagar vunna

    356

All aktivitet

  1. Har nu läst igenom de referenser som Magnus gav, Armin Glasers föredrag samt en sammanfattning av Robert Baur-Kruppas vad gäller föredraget på Das 8. Meerwasserfachsymposium in Lünen. Först angående toxitetstesterna vad gäller kalium på Americamysis bahia (en saltvattensmysis) så är det nu 3 studier jag sett - den senaste från 2002. Studierna är gjorda på ett stort antal försök och man har tagit fram en matematisk modell för att kunna förutsäga giftighet i olika salthalter. Man har konstaterat för kalium en gifteffekt både vad gäller för låga som för höga värden. Samtidigt som man har tagit fram en LC 50 kurva (50 % av testpopulationen dör efter x timmar) så har man bemödat sig om att ta fram en kurva för NOEC (No Observed Effect Concentration). Den är kanske mest intressant för vår del. Vad gäller LC 50 så för denna mysis (som var den mest känsliga av tre testade arter) så har den angets (2000) till 115 ppm (brist) respektive 790 ppm (överskott) vid en salthalt på 31 promille. NOEC värdet däremot (alltså där man kan säga att ingen effekt är överhuvdtaget registrerad) är för överskott så lågt värde rapporterat som 416 ppm vilket ligger väldigt nära de naturliga värdena (380 till 400 ppm). En studie rapporterade ett tröskelvärde där 80 % av individerna överlevde vid 658 ppm. Vad gäller lägsta värde för NOEC så har det inte angets i siffror men av kurvorna kan man läsa ut det till ca 140 - 180 ppm men artikelförfattarna trycker på att det verkar finnas en stor individuell variation här. Om man tittar till giftighet för denna art - Americamysis bahia så verkar det för mig att faran för giftig verkan snarare är större vid för högt kaliumvärde än för litet. Om man går till Armin Glasers föredrag så är han slutsats ungefär samma vad gäller giftighet och så har han gjort en genomgång vad gäller förbrukningen av kalium i ett revakvarium och inte funnit någon större, varken teknisk, biologisk eller kemisk väg för att kunna förklara förluster av kalium i ett revakvarium och menar att risken för en överdosering vid regelmässig kaliumtillsättning är större än risken för att få för lite kalium. Vad jag saknar där är hur mycket kalium vi får in i akvariet i och med matningen. Kalium finns i allt levande och i ungerfärligt lika stor koncentration. det har också ungefär samma förhållande till fosfor och kväve i alla organismer. Alla är ju medvetna om att vi ofta matar med för mycket fosfor och kväve i förhållande till tillväxten i våra akvarier och det har kommit fram en massa tekniker till att på teknisk/mekanisk väg ta bort "överflödigt" fosfor och kväve. Eftersom vi oftast inte tar bort kaliumet med dessa tekniker så börjar en misstanke gro hos mig att risken för en för hög kaliumhalt kan vara större än risken för brist i normalfallet. Detta på grund av att tillväxten i karen inte står i förhållande till matningen och inga andra större "förlust" kanaler för kalium än tillväxt finns. Vi tillsätter hela tiden kalium med maten och inget försvinner enligt Armin Glaser. Kan då ett läge med brist eller symptom som kan tolkas som brist uppstå. Jag har tidigare hävdat att jag har svårt och se det och förväntade att någon skulle komma med någon vettig förklaring till hur detta kan uppstå. Så har inte varit fallet men för mig kan det finnas en möjlig förklaring till hur detta fenomen kan uppstå. Det är när tillväxten är så stor att matningen inte räcker till för att föra in kalium i systemet utan tillväxten får ta av reserverna - eller när energinivån är så låg hos organismerna (läs korallerna) att de inte orkar hålla uppe någon aktiv pumpning av kalium utan måste lita till en gradient för att få kaliumet (eller - troligast - en kombination av detta). Kan detta uppstå - ja kanske i ett system där man använder en aktiv kolkälla för att befrämja en bakterietillväxt som binder näringsämnen i den grad att det inte finns något löst i vattnet och där största delen av denna bakteriemassa sedan skummas ut med kraftig skumning. Bristen på närsalter i vattnet får sedan organismerna (läs korallerna) att vara helt beroende av matning (fotosyntesen är i stort sett avstängd) och maten är inte tillräcklig att ge den energi som behövs för uppräthålla normala funktioner. Är det så så kan det förklaras varför både Magnus "trick" (tillsättning av små mängder fosfor och kväve) fungerar och varför tillsats av kalium kan fungera. I Magnus fall får korallerna möjlighet att använd lite mer energi i det aktiva pumpandet och i andra fallet är nivån av kalium så hög att diffusion är möjlig. Vad vet ja. Vad jag vet är dock hur jag tänker sköta mitt kar i framtiden där jag inte använder skummare och för närvarande tillsätter nitrat i form av kaliumnitrat. Jag tror att för min del är risken att bygga upp för mycket kalium är större än risken för att få för lite och därför skall jag försöka att hitta någon annan nitratkälla än den jag använder nu. Jag tror att det är viktigt att man försöker överväga vilket typ av system man kör och att avgöra eventuell kaliumdosering utifrån detta och inte rutinmässigt dosera kalium. Detta är självklar vad gäller kalcium - den andra jon som toxitetstesterna visade ha samma effekter som kalium - alltså både giftighet vid brist och överskott. Vad gäller föredraget på Das 8. Meerwasserfachsymposium in Lünen så understryker han som refererat föredraget att han fortfarande ansåg att kaliumdosering var ett vågspel. MVH Lasse Tack Fredrik Hörberg för hjälpen med artiklarna!
  2. Som du kanske märkt Ingvar så är jag också lite av en motståndare mot mirakelpreparat och har väl förr i tiden inte startat med några bakteriepreparat utan gjort ungefär som du. På gamla dar - när plånbokens innehåll kan understödja lathetens moral (inga hemmaboende barn ) - har jag dock gjort det. Egentligen började det med en disk om de fungerade eller inte och eftersom jag ibland arbetar för ZOORF (som föreläsare för deras utbildning för zoohandlare). Jag tog då det preparat som kritiserats mest och körde ett par tester. Jag använde även då den mest nitritkänsliga fisk jag känner till (Neolamprologus leleupi). Min slutsatts var att visst fungerar de om man ger dem varje dag och med det preparatet jag använde - startdoseringen varje dag. För samtliga preparat gäller givetvis - mycket sparsam matning. Detta innebär att man har en bra fungerande metod att presentera för nybörjare (som jag träffar i stora mängder) eftersom de första tre veckorna dödar mer fisk än allt annat i denna hobby (obs gäller sötvatten )
  3. Jag var också inne på den lösningen men köpte till slut en makapär från Conrads som du kan se avhandlas här https://www.saltvattensguiden.se/forumet/showthread.php?t=12491&highlight=fl%E4ktstyrning. Min fungerar klockrent - det är bara Henrik i Kalmar som verkar vara ovän med denna makapär MVH Lasse
  4. Koncentrationen är i milliMol/l men i detta fall hade jag klart fel när jag sa nära 0 eftersom jag tänkte på µMol/l. 1 mol/l är för kalium lika med ca 39 g/l - 1 millimol/l blir då 39 mg/l -> 2,9 millimol -> 113 mg/l -> 113 ppm som lägsta värde för Kalium extracellulärt. Detta är fortfarande en bra bit från 350 ppm dock. Värdet är också lite konstigr eftersom 20 ppm K anses vara tillräckligt även i ett sötvatten med hög kalciuminnehåll. Efter att ha läst en artikel om natriun-kalium kanalerna hos koraller och där det vad jag förstår att de anses vara ungefär som våra är jag fortfarande frågande till kaliumbristen. MVH Lasse
  5. Det första föredraget är ju en lång argumentering m o t dosering av Kalium! MVH Lasse
  6. Koncentration 2,9 - vadå? mMol, ppm eller vad. Är det mMol, vilket jag misstänker så är det faen så nära 0 och väldigt långt ifrån 350 ppm. Hur kan du ha en passiv transport mot en gradient som är 2% mot 98%? MVH Lasse
  7. Ja, Jörgen man får nog anta att Hanna är det som ligger närmast sanningen (Hanna är en liten fotospektrometer för fosfat prov för den som inte vet) Nu är det dessutom så att akvarietesterna oftast bara tar ortofosfaten och det kan förekomma fosfor i andra former samtidigt. Jag vet inte om Hannametoden tar med alla vattenlösliga fosforformer men de omvandla till varandra under speciella betingelser. MVH Lasse
  8. Mitt första saltakvarie (ett 60 liters med bottenfilter och ett Eheim ryggsäcksfilter) startade jag 1977. En fisk, en räka, en cylinderros och senare en "höhäst" (dotter som nyss lärt sig prata) blev innevånarna under drygt två år. När jag startade det så körde jag i lite äggula och väntade, mätte nitrit, väntade och mätte. Efter 1 vecka illrött, mätte, väntade, fortfarande illrött efter tre veckor. Var sjukskriven en dag och hade hört talas om knepet att lägga lite gödselfri jord i ett melittafilter - hälla över vatten och lägga i filtratet i karet. Sagt och gjort, rött på morgonen, rosa klockan tolv och färglöst kl 18:00. Sen hade jag aldrig nitrit i det karet. Fick och så klar för mig om kraften hos dessa bakterier. Sen dess har jag jobbat en hel del med nitrifikationsprocesser och sättet jag startar kar på är nu att från ungefär dag 2 använda en fisk som ammoniumproducent och lägga i en rejäl dos av nitrifikationsbakterier varje dag - ettdera via ett gammalt filter eller via startkulturer. Jag har startat åtskilliga söt och salt kar på det sättet de senaste 7 åren utan en tillstymmelse till nitrit eller nitrittopp. Matningen försiktig givetvis. Jag håller till hundra procent med både Tintomara och Ingvar men som sagt var i starten har man en liten chans att påverka kulturen (och precis i början av en ordentlig miljöändring). Jag har en liten idée om bekämpning av cyano med hjälp av miljöändring och tillsättning av heterotrofa bakterier som jag skall försöka prova senare vid något tillfälle. MVH Lasse
  9. Jo, jag mätte några gånger efter ett par timmar och det var en markant förbättring även där. Eftersom dessa bakterier (nitrifierarna) har en fördubblingstid i rent media på ca 13 timmar enligt flera källor så blev vår slutsats att konkurensen om "sittplatser" inte slog ihjäl nitrifierarna utan snarare att de blev överväxta (eller att de "cystade" sig), Någon gång hände det sig att backspolningen glömdes (eller inte gjordes) och då tog det lite längre tid men filtret återhämtade sig förvånsvärt fort. MVH Lasse
  10. Tintomara Vad gäller nitrifierare som platsmässigt konkurerras bort av heterotrofer så sker återhämtningen av deras verksamhet otroligt snabbt. Jag har fem års mätserier på ett dränkt biofilter där varje backspolning (avlägsnandet av internt BOD) gav en 98 % nitrifiering som efter 3 till 4 dagar var nere i runda tal 20 % nitrifiering. Efter ny backspolning var nitrifieringen nästa dag upp på 98 % igen. Ytterligare 3-4 dagar senare var det dags för ny backspolning. Ingående belastning av både ammonium och BOD (löst och bundet) mer eller mindre konstant. MVH Lasse
  11. Vet inte men enligt zeovitguiden så innehåller den normala K-balance flera kaliumsalter och två andra ämnen medans K-balance strong enligt din text bara innehåller kalium. Mitt huvudspår är dött just nu så jag har inga mer teorier. Intressant med Tropfrogs inlägg - skall försöka söka lite mer i den ändan men jag efterlyser fortfarande några som har kunskap om zoofysiologi och kalium brist hos andra djur. MVH Lasse
  12. Men hjälper din blandning vid de bristsymptom som Pwin hänvisar till? MVH Lasse
  13. Jörgen vad vi vet om detta är att KZ.s preparat fungerar vid dessa symptom - vi vet inte om ditt kaliumklorid fungerar när du får bristsymptomen. Eller hur. Skulle det röra sig om kaliumbrist så skulle kaliumklorid fungera och du skulle inte behöva KZ:s preparat. MVH Lasse Edit Magnus kan du ta referenserna och publicera dem - jag är väldigt intresserad av att läsa ursprungsartikeln.
  14. Peter Jo jag tror det och jag tror också att det faktum att zooxantellen och koralldjuret lever i symbios innebär att zooxantellen kan få tag i fosfor via värddjurets plasma. Med kvävet verkar det vara lite annorlunda - i värddjuret föreligger det i form av ammonium och ammoniak och i vårt vatten som nitrat. Rent energiekonomiskt så vore det bättre för zooxantellerna att utnyttja ammoniumet. Men när näringsnivåerna stiger i vattnet så kompenserar korallerna detta med att öka antalet zooxanteller, det verkar då som om detta är den minst energikrävande lösningen. Är det låga nivåer av framförallt fosfor så tillbakabildas zooxantellerna (om det är ett första steg att klara en svältsituation eller inte vet jag inte men det är annars en ganska vanlig strategi att "äta" upp sådant som man för den direkta överlevnaden just då behöver hos andra organismer). Korallerna går över till att bara lita på att äta. Det finns ju revbyggande koraller som inte använder zooxanteller i varma områden men framförallt här uppe i Norden. Näringsnivån i vattnet och därmed fotosyntesen måste betyda något för korallernas överlevnad annars hade det inte varit på detta sätt. När man kör med extremt låga näringsnivåer så slår man bort åtminstoe ett ben som dessa koraller har för sin överlevnad. Det skulle vara väldigt intressant att veta om man kör en zeovit burk med betydligt mindre ljus än nu och ser till att mata korallerna ordentligt om man får samma resultat. Det finns nämligen ytterligare en process som kan vara ljusberoende och som kan ge energi åt vissa koraller även om antalet zooxanteller är lågt. Det är den sk fluoroscensen och om den har någon aktiv betydelse för korallernas energiförsörjning eller inte vet jag inte. MVH Lasse
  15. Ytterligare en myt - för det kan den både teoretiskt och praktiskt MVH Lasse
  16. Du impar mer och mer Jörgen - jag hade väntat mig den kommentaren. Du har helt klart en poäng där - men givetvis har jag ett motargument . Vi pratar om två helt skilda processer och zoofysiologiska principer. Uppbyggandet av kalkskelettet innefattar fällning av kalciumkarbonat (kalksten) och hur lätt den processen är självklart beroende på både hur stor koncentrationen av kalcium och karbonater är. Upptaget av kalium går däremot via aktiva pumpar - och sker mot en koncentrationgradient. Jag skulle, rent teoretiskt och filosoferande, kunna tänka mig en teoretisk föklaring, vars innebörd skulle kunna stoppa eller slå ner på takten via dessa jonkanaler men jag väntar och ser om någon mer bevandrad i zoofysiologi kommer med ett motargument mot mitt påstående att det verkar totalt omöjligt att få kaliumbrist i ett media som innehåller såpass höga koncentrationer av kalium. Jag har inte sett någon artikel som stödjer denna långsökta fundering. MVH Lasse
  17. Pwin - vad mäter du fosfaten med? MVH Lasse
  18. Det är inte vart kaliumet tar vägen som är problemet för mig att förstå utan hur koncentrationer över 0 ppm kan anses orsaka "bristsymptom" med tanke på hur cellerna tar upp det kalium de behöver. Transportmekanismen att plocka upp kalium in till cellerna är så effektiv att bara små koncentrationer i omgivande vatten plockas upp. Vad gäller sötvatten och kaliumbrist på växter så räcker koncentrationer på under 1 ppm för att problemet skall åtgärdas. Jag har givetvis kollat och flera artiklar jag sett (vetenskapliga) bekräftar att de sedvanliga natrium - kalium kanalerna existerar även hos koraller. Jag tvivlar inte en sekund på att "zeovitsystemet" plockar ner näringsnivåerna till 0, liksom vodka metoden. Vad jag däremot tvivlar på är de sedvanliga förklaringsmetoderna om hur det fungerar. Däribland begreppet "kaliumbrist". Visst Stig - kalium är ett av de ämnen som zeoliter binder upp - men det är som jag sa ovan inte problemet för mig att förstå var det försvinner - problemet är som jag tidigare sagt att förstå hur de resterande nivåerna (som är höga jämfört med annat) kan orsaka "kaliumbrist". Nu har jag iofs bara 5 poäng i zoofysiologi med inriktning på fisk tagit 1985 så jag kan vara lite underutbildad i denna fråga men de som är bättre utbildade än jag i detta ämne kan kanske komma med en vettig förklaring varför inte den annars så effektiva natrium - kaliumpumpen inte skulle fungera i saltvatten och hos koraller! MVH Lasse
  19. Vad mäter du med? MVH Lasse
  20. Peter Vad är anledningen till att du börjat med ozon och har du börjat köra skummare nu igen - negativa erfarenheter? MVH Lasse
  21. Får tro dig på ditt ord Janne att du inte mätte någon nitrat. Men fortfarande så finns ingen fysiologisk förklaring till hur kaliumbrist skulle kunna uppstå i saltvatten med så höga naturliga kaliumhalter som finns där. Växter i sötvatten kan få kaliumbrist men då är det 0 ppm i vattnet. De mängder som tillsätts då är ganska låga. Jag vidhåller att det måste finnas något annat som påverkar. MVH Lasse
  22. Göran i Lerum råkade ut för exakt samma sak med sin Antennarius ca 1 - 2 veckor efter den lärt sig ta mat och då med en räka. Appropå skriverierna tidigare om söt resp saltfisk så är det fettsyrorna från omega 3 klassen som saknas. Har du dock fött upp dina sötvattensfiskar med mat innehållande omega 3 komplexet (ex cyclo-ez) så skall det inte vara någon skillnad. MVH Lasse
  23. Välj infoga bild på menyraden (en ikon som ser ut som ett vykort) Skriv in adressen i den lilla medelandebox som kommer upp! MVH Lasse
  24. Patrik du får loss de gamla och orkeslösa som med tiden blivit lite feta och lata - den unga, starka och hungriga mikrofilmen får du inte bort på det sättet. Det organiska materialet som du samtidigt får bort gör att nitrifierarna får möjlighet att växa till. Har du mycket organiskt material så har de mer snabbväxande (upp till 15 gånger) nedbrytarna (Heterotroferna) en bättre miljö med mycket organiskt material. De tar över och i stort sett växer över övrig biofilm. Genom backspolning, skakning eller vad du nu gör så minskar du på maten för heterotroferna och ger utrymme för de mer långsamtväxande nitrifierarna. Ett skolexempel på Tintoramas utomordentligt bra ekosystematiska beskrivning av bakteriepopulationer över huvud taget. JAaaaaaaaa - var lycklig jag blir, droppen urholkade stenen i detta fall också MVH Lasse
  25. Kalium räknas som makrogödningsämne och är det tredje största gödningsämnet efter fosfor och kväve. Det tas aktivt upp av cellerna via plasman med hjälp av "jonkanaler". Kalium in och natrium ut. Alla celler har dessa jonkanaler. Normalt är plasmakoncentrationen ca 2 % av kroppens innehåll. Med utgångspunkt från detta förstår jag fortfarande inte hur en organism som lever i ett media där koncentrationen av kalium är så hög som den är i saltvatten överhuvudtaget kan misstänkas få kaliumbrist om inte värdet i vattnet går mycket nära noll. De indikationer som lämnas på kaliumbrist måste, enligt mitt sätt att se det, vara indikationer på någon brist på något annat som ingår i preparatets "utvalda kaliumsalter". Jag och Magnus har nog samma favoriter i denna gissningslek. MVH Lasse
×
×
  • Skapa Ny...