Lasse

Kör du med K-balance Capote? MVH Lasse

Patrik, faktum är att tillsättningen på det sätt jag gjort gör resultat på cyanon. Jag kör oskummade burkar med sand och odlar inte andra alger. Jag gör rent rutorna max en gång i veckan och har få sniglar just nu. Faktum är att jag nog tillhör det som har haft minst problem med "skitalger" här på guiden och även de som har kört nano på det sätt jag gjort, skummarfritt osv rapporterar väldigt sällan algproblem även om det händer. Obalansen med cyano uppkommer lätt i ett nystart och tar tid att åtgärda men nitrattillsats är ett av de verktyg som ibland har fungerat både i sött och salt för mig. Hur mycket fosfat en burk tillhandahåller beror bara på en sak och det är hur mycket organiskt material du har tillfört burken och som inte lever. I ett etablerat akvarium styr du tillskottet (netto) helt med matningen. MVH Lasse

Behåll algerna och skörda om det är en drakfisktank. De är betydligt snyggare än trådalger som du lätt får annars eftersom näring brukar det inte vara lite av i en draktank. Du kan ha nytta av dem1 MVH Lasse

Oki doki - På mig hade det gått 5 timmar och värken hade gått upp i axeln och sidan. Sticket var i långfingret. Efter många om och men fick läkarna klart från giftinformationscentralen (de trodde inte på mig!) om vattenbehandlingen och tro det eller ej - 2 minuter efter det jag satt fingret i det varma vattnet (och det var varmt) så knäpptes värken bort som ett trollslag även om jag trodde att giftet gått ut i kroppen efter så lång tid. Jag stog dock med fingret i vattenstrålen i ytterligare 28 minuter ständigt svarande på frågor från nyfikna läkare och sköterskor som var facinerade av token som botade giftstick via varmvatten! Dagen efter hade jag brännblåser på fingret! Med det tog jag gärna. Hoppas du tillfrisknar snabbt MVH Lasse

Det är den idéen nitrattillsatsen bygger på ja - vad jag var frågsam till numera var att använda kaliumnitrat i mitt fall - jag kommer nog att använda något annan typ av nitrat - kanske kalciumnitrat om jag skall göra det en lång tid. MVH Lasse

Thessan Jag har lagt upp ett svar i din tråd om draksticket. Kontaktade inte läkarna giftinformationcentralen? Det finns sedan länge ett standardförfarande vid sådana stick som de alltid brukar tala om. MVH Lasse

Beklagar Tessan - jag vet hur det känns Den absolut viktigaste åtgärden vid stick av Drakar (och de flesta andra giftiga fiskar) är att så fort som möjligt värma upp den del av kroppen där sticket kom med hjälp av rinnande varmt vatten (så varmt som man bara klarar av och lite till) under minst 30 minuter. Giftet är ett proteingift och det förstörs fort av värme. Detta knep har jag egen erfarenhet av (dock inte en drake men en lika giftig fisk) och vi har på jobbet behandlat drakstick på samma sätt med mycket bra resultat. Giftinformationscentralen har också (och lämnar också) samma uppgifter. i mitt fall var metoden med varmvatten effektiv efter så lång tid som 5 timmar efter sticket - men rent allmänt gäller värmebehandlingen så fort som möjligt. Och alltid läkarbesök efteråt! MVH Lasse

Hej Ann När jag har cyanoproblem brukar jag dosera i lite grand nitrat. Det tar tid - upp emot 2 - 4 veckor men jag brukar lägga i så jag tillför ca 2 ppm nitrat varje dag. Om man efter fått bort nitraten - eller att det inte hjälpt så kan man lätt återställa ursprungsläget med ett par rejäla vattenbyten. Nu har jag användt kaliumnitrat (som jag av andra anledningar blivit lite frågande till) och då har jag tagit 41 gram KNO3 i 0,5 liter osmosvatten och doserat ca 4 ml per dag. Du kommer att få andra råd här på forumet men detta har i alla fall fungerat i mitt kar. MVH Lasse

Har nu läst igenom de referenser som Magnus gav, Armin Glasers föredrag samt en sammanfattning av Robert Baur-Kruppas vad gäller föredraget på Das 8. Meerwasserfachsymposium in Lünen. Först angående toxitetstesterna vad gäller kalium på Americamysis bahia (en saltvattensmysis) så är det nu 3 studier jag sett - den senaste från 2002. Studierna är gjorda på ett stort antal försök och man har tagit fram en matematisk modell för att kunna förutsäga giftighet i olika salthalter. Man har konstaterat för kalium en gifteffekt både vad gäller för låga som för höga värden. Samtidigt som man har tagit fram en LC 50 kurva (50 % av testpopulationen dör efter x timmar) så har man bemödat sig om att ta fram en kurva för NOEC (No Observed Effect Concentration). Den är kanske mest intressant för vår del. Vad gäller LC 50 så för denna mysis (som var den mest känsliga av tre testade arter) så har den angets (2000) till 115 ppm (brist) respektive 790 ppm (överskott) vid en salthalt på 31 promille. NOEC värdet däremot (alltså där man kan säga att ingen effekt är överhuvdtaget registrerad) är för överskott så lågt värde rapporterat som 416 ppm vilket ligger väldigt nära de naturliga värdena (380 till 400 ppm). En studie rapporterade ett tröskelvärde där 80 % av individerna överlevde vid 658 ppm. Vad gäller lägsta värde för NOEC så har det inte angets i siffror men av kurvorna kan man läsa ut det till ca 140 - 180 ppm men artikelförfattarna trycker på att det verkar finnas en stor individuell variation här. Om man tittar till giftighet för denna art - Americamysis bahia så verkar det för mig att faran för giftig verkan snarare är större vid för högt kaliumvärde än för litet. Om man går till Armin Glasers föredrag så är han slutsats ungefär samma vad gäller giftighet och så har han gjort en genomgång vad gäller förbrukningen av kalium i ett revakvarium och inte funnit någon större, varken teknisk, biologisk eller kemisk väg för att kunna förklara förluster av kalium i ett revakvarium och menar att risken för en överdosering vid regelmässig kaliumtillsättning är större än risken för att få för lite kalium. Vad jag saknar där är hur mycket kalium vi får in i akvariet i och med matningen. Kalium finns i allt levande och i ungerfärligt lika stor koncentration. det har också ungefär samma förhållande till fosfor och kväve i alla organismer. Alla är ju medvetna om att vi ofta matar med för mycket fosfor och kväve i förhållande till tillväxten i våra akvarier och det har kommit fram en massa tekniker till att på teknisk/mekanisk väg ta bort "överflödigt" fosfor och kväve. Eftersom vi oftast inte tar bort kaliumet med dessa tekniker så börjar en misstanke gro hos mig att risken för en för hög kaliumhalt kan vara större än risken för brist i normalfallet. Detta på grund av att tillväxten i karen inte står i förhållande till matningen och inga andra större "förlust" kanaler för kalium än tillväxt finns. Vi tillsätter hela tiden kalium med maten och inget försvinner enligt Armin Glaser. Kan då ett läge med brist eller symptom som kan tolkas som brist uppstå. Jag har tidigare hävdat att jag har svårt och se det och förväntade att någon skulle komma med någon vettig förklaring till hur detta kan uppstå. Så har inte varit fallet men för mig kan det finnas en möjlig förklaring till hur detta fenomen kan uppstå. Det är när tillväxten är så stor att matningen inte räcker till för att föra in kalium i systemet utan tillväxten får ta av reserverna - eller när energinivån är så låg hos organismerna (läs korallerna) att de inte orkar hålla uppe någon aktiv pumpning av kalium utan måste lita till en gradient för att få kaliumet (eller - troligast - en kombination av detta). Kan detta uppstå - ja kanske i ett system där man använder en aktiv kolkälla för att befrämja en bakterietillväxt som binder näringsämnen i den grad att det inte finns något löst i vattnet och där största delen av denna bakteriemassa sedan skummas ut med kraftig skumning. Bristen på närsalter i vattnet får sedan organismerna (läs korallerna) att vara helt beroende av matning (fotosyntesen är i stort sett avstängd) och maten är inte tillräcklig att ge den energi som behövs för uppräthålla normala funktioner. Är det så så kan det förklaras varför både Magnus "trick" (tillsättning av små mängder fosfor och kväve) fungerar och varför tillsats av kalium kan fungera. I Magnus fall får korallerna möjlighet att använd lite mer energi i det aktiva pumpandet och i andra fallet är nivån av kalium så hög att diffusion är möjlig. Vad vet ja. Vad jag vet är dock hur jag tänker sköta mitt kar i framtiden där jag inte använder skummare och för närvarande tillsätter nitrat i form av kaliumnitrat. Jag tror att för min del är risken att bygga upp för mycket kalium är större än risken för att få för lite och därför skall jag försöka att hitta någon annan nitratkälla än den jag använder nu. Jag tror att det är viktigt att man försöker överväga vilket typ av system man kör och att avgöra eventuell kaliumdosering utifrån detta och inte rutinmässigt dosera kalium. Detta är självklar vad gäller kalcium - den andra jon som toxitetstesterna visade ha samma effekter som kalium - alltså både giftighet vid brist och överskott. Vad gäller föredraget på Das 8. Meerwasserfachsymposium in Lünen så understryker han som refererat föredraget att han fortfarande ansåg att kaliumdosering var ett vågspel. MVH Lasse Tack Fredrik Hörberg för hjälpen med artiklarna!

Som du kanske märkt Ingvar så är jag också lite av en motståndare mot mirakelpreparat och har väl förr i tiden inte startat med några bakteriepreparat utan gjort ungefär som du. På gamla dar - när plånbokens innehåll kan understödja lathetens moral (inga hemmaboende barn ) - har jag dock gjort det. Egentligen började det med en disk om de fungerade eller inte och eftersom jag ibland arbetar för ZOORF (som föreläsare för deras utbildning för zoohandlare). Jag tog då det preparat som kritiserats mest och körde ett par tester. Jag använde även då den mest nitritkänsliga fisk jag känner till (Neolamprologus leleupi). Min slutsatts var att visst fungerar de om man ger dem varje dag och med det preparatet jag använde - startdoseringen varje dag. För samtliga preparat gäller givetvis - mycket sparsam matning. Detta innebär att man har en bra fungerande metod att presentera för nybörjare (som jag träffar i stora mängder) eftersom de första tre veckorna dödar mer fisk än allt annat i denna hobby (obs gäller sötvatten )

Jag var också inne på den lösningen men köpte till slut en makapär från Conrads som du kan se avhandlas här https://www.saltvattensguiden.se/forumet/showthread.php?t=12491&highlight=fl%E4ktstyrning. Min fungerar klockrent - det är bara Henrik i Kalmar som verkar vara ovän med denna makapär MVH Lasse

Koncentrationen är i milliMol/l men i detta fall hade jag klart fel när jag sa nära 0 eftersom jag tänkte på µMol/l. 1 mol/l är för kalium lika med ca 39 g/l - 1 millimol/l blir då 39 mg/l -> 2,9 millimol -> 113 mg/l -> 113 ppm som lägsta värde för Kalium extracellulärt. Detta är fortfarande en bra bit från 350 ppm dock. Värdet är också lite konstigr eftersom 20 ppm K anses vara tillräckligt även i ett sötvatten med hög kalciuminnehåll. Efter att ha läst en artikel om natriun-kalium kanalerna hos koraller och där det vad jag förstår att de anses vara ungefär som våra är jag fortfarande frågande till kaliumbristen. MVH Lasse

Det första föredraget är ju en lång argumentering m o t dosering av Kalium! MVH Lasse

Koncentration 2,9 - vadå? mMol, ppm eller vad. Är det mMol, vilket jag misstänker så är det faen så nära 0 och väldigt långt ifrån 350 ppm. Hur kan du ha en passiv transport mot en gradient som är 2% mot 98%? MVH Lasse

Ja, Jörgen man får nog anta att Hanna är det som ligger närmast sanningen (Hanna är en liten fotospektrometer för fosfat prov för den som inte vet) Nu är det dessutom så att akvarietesterna oftast bara tar ortofosfaten och det kan förekomma fosfor i andra former samtidigt. Jag vet inte om Hannametoden tar med alla vattenlösliga fosforformer men de omvandla till varandra under speciella betingelser. MVH Lasse

Mitt första saltakvarie (ett 60 liters med bottenfilter och ett Eheim ryggsäcksfilter) startade jag 1977. En fisk, en räka, en cylinderros och senare en "höhäst" (dotter som nyss lärt sig prata) blev innevånarna under drygt två år. När jag startade det så körde jag i lite äggula och väntade, mätte nitrit, väntade och mätte. Efter 1 vecka illrött, mätte, väntade, fortfarande illrött efter tre veckor. Var sjukskriven en dag och hade hört talas om knepet att lägga lite gödselfri jord i ett melittafilter - hälla över vatten och lägga i filtratet i karet. Sagt och gjort, rött på morgonen, rosa klockan tolv och färglöst kl 18:00. Sen hade jag aldrig nitrit i det karet. Fick och så klar för mig om kraften hos dessa bakterier. Sen dess har jag jobbat en hel del med nitrifikationsprocesser och sättet jag startar kar på är nu att från ungefär dag 2 använda en fisk som ammoniumproducent och lägga i en rejäl dos av nitrifikationsbakterier varje dag - ettdera via ett gammalt filter eller via startkulturer. Jag har startat åtskilliga söt och salt kar på det sättet de senaste 7 åren utan en tillstymmelse till nitrit eller nitrittopp. Matningen försiktig givetvis. Jag håller till hundra procent med både Tintomara och Ingvar men som sagt var i starten har man en liten chans att påverka kulturen (och precis i början av en ordentlig miljöändring). Jag har en liten idée om bekämpning av cyano med hjälp av miljöändring och tillsättning av heterotrofa bakterier som jag skall försöka prova senare vid något tillfälle. MVH Lasse

Jo, jag mätte några gånger efter ett par timmar och det var en markant förbättring även där. Eftersom dessa bakterier (nitrifierarna) har en fördubblingstid i rent media på ca 13 timmar enligt flera källor så blev vår slutsats att konkurensen om "sittplatser" inte slog ihjäl nitrifierarna utan snarare att de blev överväxta (eller att de "cystade" sig), Någon gång hände det sig att backspolningen glömdes (eller inte gjordes) och då tog det lite längre tid men filtret återhämtade sig förvånsvärt fort. MVH Lasse

Tintomara Vad gäller nitrifierare som platsmässigt konkurerras bort av heterotrofer så sker återhämtningen av deras verksamhet otroligt snabbt. Jag har fem års mätserier på ett dränkt biofilter där varje backspolning (avlägsnandet av internt BOD) gav en 98 % nitrifiering som efter 3 till 4 dagar var nere i runda tal 20 % nitrifiering. Efter ny backspolning var nitrifieringen nästa dag upp på 98 % igen. Ytterligare 3-4 dagar senare var det dags för ny backspolning. Ingående belastning av både ammonium och BOD (löst och bundet) mer eller mindre konstant. MVH Lasse

Vet inte men enligt zeovitguiden så innehåller den normala K-balance flera kaliumsalter och två andra ämnen medans K-balance strong enligt din text bara innehåller kalium. Mitt huvudspår är dött just nu så jag har inga mer teorier. Intressant med Tropfrogs inlägg - skall försöka söka lite mer i den ändan men jag efterlyser fortfarande några som har kunskap om zoofysiologi och kalium brist hos andra djur. MVH Lasse

Men hjälper din blandning vid de bristsymptom som Pwin hänvisar till? MVH Lasse

Jörgen vad vi vet om detta är att KZ.s preparat fungerar vid dessa symptom - vi vet inte om ditt kaliumklorid fungerar när du får bristsymptomen. Eller hur. Skulle det röra sig om kaliumbrist så skulle kaliumklorid fungera och du skulle inte behöva KZ:s preparat. MVH Lasse Edit Magnus kan du ta referenserna och publicera dem - jag är väldigt intresserad av att läsa ursprungsartikeln.

Peter Jo jag tror det och jag tror också att det faktum att zooxantellen och koralldjuret lever i symbios innebär att zooxantellen kan få tag i fosfor via värddjurets plasma. Med kvävet verkar det vara lite annorlunda - i värddjuret föreligger det i form av ammonium och ammoniak och i vårt vatten som nitrat. Rent energiekonomiskt så vore det bättre för zooxantellerna att utnyttja ammoniumet. Men när näringsnivåerna stiger i vattnet så kompenserar korallerna detta med att öka antalet zooxanteller, det verkar då som om detta är den minst energikrävande lösningen. Är det låga nivåer av framförallt fosfor så tillbakabildas zooxantellerna (om det är ett första steg att klara en svältsituation eller inte vet jag inte men det är annars en ganska vanlig strategi att "äta" upp sådant som man för den direkta överlevnaden just då behöver hos andra organismer). Korallerna går över till att bara lita på att äta. Det finns ju revbyggande koraller som inte använder zooxanteller i varma områden men framförallt här uppe i Norden. Näringsnivån i vattnet och därmed fotosyntesen måste betyda något för korallernas överlevnad annars hade det inte varit på detta sätt. När man kör med extremt låga näringsnivåer så slår man bort åtminstoe ett ben som dessa koraller har för sin överlevnad. Det skulle vara väldigt intressant att veta om man kör en zeovit burk med betydligt mindre ljus än nu och ser till att mata korallerna ordentligt om man får samma resultat. Det finns nämligen ytterligare en process som kan vara ljusberoende och som kan ge energi åt vissa koraller även om antalet zooxanteller är lågt. Det är den sk fluoroscensen och om den har någon aktiv betydelse för korallernas energiförsörjning eller inte vet jag inte. MVH Lasse

Ytterligare en myt - för det kan den både teoretiskt och praktiskt MVH Lasse

Du impar mer och mer Jörgen - jag hade väntat mig den kommentaren. Du har helt klart en poäng där - men givetvis har jag ett motargument . Vi pratar om två helt skilda processer och zoofysiologiska principer. Uppbyggandet av kalkskelettet innefattar fällning av kalciumkarbonat (kalksten) och hur lätt den processen är självklart beroende på både hur stor koncentrationen av kalcium och karbonater är. Upptaget av kalium går däremot via aktiva pumpar - och sker mot en koncentrationgradient. Jag skulle, rent teoretiskt och filosoferande, kunna tänka mig en teoretisk föklaring, vars innebörd skulle kunna stoppa eller slå ner på takten via dessa jonkanaler men jag väntar och ser om någon mer bevandrad i zoofysiologi kommer med ett motargument mot mitt påstående att det verkar totalt omöjligt att få kaliumbrist i ett media som innehåller såpass höga koncentrationer av kalium. Jag har inte sett någon artikel som stödjer denna långsökta fundering. MVH Lasse

Pwin - vad mäter du fosfaten med? MVH Lasse