Lasse

Jag är helt disträ, det visste jag ju egentligen efter en tidigare disk då jag inte förstog varför folk pratade om mg/l när det gällde renheten på osmosvatten. TDS är konduktivitetsvärdet gånger någon typ av variabel konstant. Den varierar mellan 0,5 och 1. Ja det är en fruktparameter, framförallt i sötvatten (det gäller konduktiviteten också) I salt är konduktiviteten så hög av de ingående salterna så "bildade salter = nedbrytningsprodukter" spelar ingen större roll för slutresultatet. Detta gör att man kan använda en konduktivitetsmätning för att bestämma salthalten. Det finns konduktivitetsmätare som ger resultatet direkt i salthalt. Att använda TDS i saltvatten blir också ganska meningslöst. MVH Lasse

Uffe, det där var överkurs för mig. 56 mV i slope är ett vanligt värde men det varierar med elektrod. Oftast är det elektrodernas kvalité som avgör resultatet. Vet inte om den billiga håller måttet. Ang ditt elektroniska förslag så är nog Stig den som kan svara på detta. MVH Lasse

Vart hittar du allt Jaken? Här behövs inga böcker. Tack MVH Lasse

Jag hoppas inte det (och tror inte det) men min allmänna syn är att man nog skall göra alla ändringar långsamt och det är ju en stor ändring vad gäller vattensammansättning du gör nu om du börjar med en hypereffektiv skummare efter 8 veckors skummarlöst. Mitt mmmm var mest tänkt som ett litet ironiskt skämt om att visst går det utan skummare också om man gör rätt och tar det lugnt. Jag har ingen erfarenhet av någon liknande situation men om jag hade kommit i din situation så kanske jag skulle ha kört skummaren i ettapper den första tiden för att ta ändringen långsamt. Någon annan som har erfarenhet och annan åsikt? MVH Lasse

Jo jag försöker men så finns ju en viss smålänning:ler: (Vi har käftat många gånger förut långt innan saltvattensguiden ens var en glimt i Wrangs ögonvrå) MVH Lasse Edit: Missade Morphitz inlägg tidigare Ja och man vet inte vad de enskilda delarna är för det mesta. TDS är en förkortning jag inte känner till - vad avses? MVH Lasse

Tack Det jag vill ha fram var igentligen sista stycken som gick ut på att om man tillsätter vätejoner så går pH ner och om man tillsätter hydroxidjoner så går pH upp. Enklast och se detta är i RO vatten för nästan allt annat vatten (utom extrema mjukvattensystem) maskeras detta av någon typ av buffringssystem. Speciellt i saltvatten där karbonatbuffringssystemet som Ingvar beskriver i sitt inlägg är förhärskande. Min avsikt är att i nästa större inlägg försöka förklara detta så att även Draedon begriper:ler: . Ibland när man försöker att förklara (och vad det anbelangar försöker förstå själv) måste man göra generaliseringar och måla bilder och allt blir inte 100 % vetenskapligt men förståelsen för processen blir större. Om vi kan enas om att den vetenskapliga definitionen av termen pH är -10log [H+] men hur man bäst förstår begreppet pH som det används idag är som Ingvar säger Jag hade tänkt inleda på ungefär detta sätt men sedan läste jag hur NE förklarade pH som begreppet pH och valde att då att inte ta med den gamla definitionen för att få bort en del av det vetenskapliga språket utan utgå från deras som jag tycker är bäst om man verkligen skall förstå vad det handlar om. Det är samma slutledning som Ingvar har ovan. Nu blev det bra ändå och jag tror att det är på detta sätt som det går att förmedla även sånt som anses svårt. MVH Lasse

mmmm:smiley24: MVH Lasse

Stig Först om "blajet" i NE. Vad de skriver är Detta stämmer väl överens med den ursprungliga formeln jag skrev , dvs ökar vätejonerna så minskar hydroxidjonerna och tvärtom. Alltså man förklarar pH som ett mått på balansen mellan väte och hydroxidjoner. Detta är ett föklaringsätt som har stöd i den ursprungliga teorin och ger en bättre bild för "vanligt" folk att förstå vad pH är. Blajet sedan om att man med en elektronisk pH mätare i verkligheten mäter potentialskillnaden mellan väte och hydroxidjoner står jag ensam för. Jag är väl medveten om att själva mätmetodiken innefattar att man mäter potentialskillnaden mellan en vätska med känt pH som finns inuti glasproben samt vätskan utanför (provet) Man har också en referenselektrod i förbindelse med provet. Hela systemet är balanserat så att vid pH 7 är potentialen mellan vätskan inuti glasproben och provvätskan 0 mV. Detta är också den situation som antalet vätejoner med positiv laddning och hydroxidjoner med negativ laddning är lika många. Vid pH över 7 överväger de negativt laddade hydroxidjonerna och vid pH under 7 överväger de positivt laddade vätejonerna. Man kan säga att under sju är har komplexet väte- och hydroxidjon en positiv laddning och över 7 har det en negativ laddning. Detta kan ju också läsas av på kurvan för förhållandet mellan pH och det mV-värdet elektroden läser. pH över sju ger en negativ potential, pH under sju ger en positiv potential. Mättekniskt är denna potential skillnaden mellan insidan och utsidan på glasproben. För att förenkla lite och ge en bättre förståelse använder jag begreppet potentialskillnaderna mellan väte och hydroxidjoner. Vid pH mätning är vi bara intresserade av förhållandet mellan dessa två joner. Vid ph över 7 överväger de negativt laddade hydroxidjonerna och vid pH under sju överväger de positiva vätejonerna. Stig som är svagströmselektriker i grunden kanske tycker att jag använder ordet potential fel men det jag vill visa är att pH kan ses som förhållandet mellan dessa två joner. Den gamla förklaringen som vi lärde i skolan om koncentrationen av vätejonerna var också en förenkling eftersom den överhuvudtaget inte tog upp vätejonens parhäst hydroxidjonen. Den ursprungliga pH definitionen gjorde detta och visade också på sambandet Jag tycker det är viktigt att man förstår att pH begreppet även innefattar förhållandet mellan väte och hydroxidjoner och inte bara koncentrationen av vätejoner för den ursprungliga teorin säger att om koncentrationen vätejoner ökar så kommer konc hydroxidjoner minska och vise versa. Detta har betydelse om man skall kunna förstå exempelvis karbonatbuffringssystemet. MVH Lasse

Stig och Ingvar Den klassiska definitionen av pH innefattar det som Stig skrev, dvs pH=-log10[H+] H+ anger koncentrationen av H+-joner, i enheten mol/dm3 vilket vanligen skrivs M (molar). Men i den grundläggande teorin (från början av 1900 talet) finns också hydroxidanalogen till pH med och skrivs pOH. pOH är den är den negativa logaritmen av hydroxidjonkoncentrationen, [OH-]. Följaktligen gäller att pOH=-log10[OH-]. pH och pOH har ett samband och det är pKw=pH+pOH, pKw är en konstant som för vatten är 14 vid 25 grader. Kw är vid den temperaturen alltså 10 upphöjt till -14. Alltså vid 25 grader om pH är 8 så är pOH 6 så kan vi skriva om detta till 10 upphöjt till -14 är lika med 10 upphöjt till -8 positiva vätejoner + 10 upphöjt till -6 negativa hydroxidjoner. Det är detta som ligger till grund för hela teorin om den elektroniska mätningen av pH. Man mäter faktiskt en potentialskillnad mellan den positiva vätejonen och den negativa hydroxidjonen (inga andra negativa joner är inblandade i pH-begreppet Ingvar). Istället för att ta upp ovanstående så valde jag ett citat från vår Nationalencyklopedi. Jag valde att ta NE:s förklaring som faktiskt ger en bild som vem som helst fattar och förstår. Alltså att vårt pH begrepp egentligen avser balansen mellan vätejoner och hydroxidjoner. Hur män än vrider in så kvarstår fakta - en pH elektrod redovisar en potenialskillnad mellan vätejoner och hydroxidjoner. pH 8 är -56 mV (om slopen på elektroden är 56 mV) pH 6 är 56 mV. NE:s bild av pH gör det begripligt varför pH stiger när du lägger i ex natriumhydroxid. Det påverkar ju inte vätejonskoncentrationen eller hur. Iställer ökar det antalet hydoxidjoner och potentialskillnaden mellan vätejoner och hydroxidjoner ändras. Jag har medvetet valt "balansmodellen" bara för att med hjälp av den så är det lättare att förstå de delar som kommer senare om buffringssystem och annat. För övrigt, om man vill förvärra allting så anser vetenskapen idag att det inte överhuvudtaget finns några fria vätejoner i vattnet utan att det i stället rör sig om oxoniumjoner H3O+ dvs en vattenmolekyl med en extra vätejon på. Jag valde bort detta också för att inte försvåra ännu mer. MVH Lasse Ps Ingvar, jag såg din redogörelse för Redoxpotentialen när jag skrivit ovanstående, men det påverkar inte mitt resonemang om just pH. Vad jag tyckte var väldigt bra i den redogörelsen var att du underströk att det är meningslöst att jämföra två olika akvarier om pH varierar. Redox är en "frukt" parameter, den talar inte om hur mycket äpple eller päron vi har. Redox vill jag dock inte gå in på närmare just nu. DS

Vad är fel? Vilka stycken. Är citatet fel. Står det fel i NE?

Detta med prylar - glöm inte att jag är tekniker så det finns nog även här, annars tycker jag din motivation för att köra med skummare i början är helt riktig och det går nog helt riktigt snabbare att få igång karet och mindre risker. Om jag nu startar ett större kar kommer jag nog överväga att på ett eller annat sätt lösa avluftningen. Under tiden kommer jag att köra mina mindre kar för att se om det är en framgångsrecept vad gäller koraller att köra skummarlöst. Barkar det åt fanders så finns alltid vattenbytet MVH Lasse

Hej En liten uppdatering. Jag skaffade lite jod enligt Ingvars recept och jag har helt klart sett skillnad i mitt äldsta 27 liters. Inte endast vad gäller den jag kallar Xenia utan de andra korallerna också. De som jag flyttade till mitt Molly ser också ut att gå bra och även där har jag gått in med lite jod. MVH Lasse

Tänkte starta en ny tråd omfattande baskunskaper om kemi och biokemi i akvarier och saltvattensakvarier i första hand. Jag har haft de här tankarna en längre tid men det gäller att försöka starta i rätt ända för att det skall bli begripligt. Jag säger inte att jag begriper det jag kommer att skriva om helt och hållet så det vore bra med kommentarer, samt givetvis frågor om det är någon som mot förmodan inte hänger med i mina svängar. Ni kan också räkna med långa inlägg och på grund av det så kommer de nog inte varje timme:ler: Jag vill börja med pH-begreppet. Det är en beteckning och ett begrepp som är grundläggande i nästan all diskussion om vattenkvalité. Den normala förklaringen innefattar enligt Nationalencyklopedin följande: Vad som sägs här är helt enkelt att pH talar om balansen mellan vätejoner (H+) och hydroxidjoner (OH-). Har vi mer vätejoner än hydroxidjoner blir det ett lägre pH och vid tvärtom ett högre pH. När dessa joner är i jämvikt så är pH enligt definition 7. Nu skall vi se: vätejonen har en positiv laddning (+), hydroxid jonen en negativ (-). Detta innebär att om man kan mäta potentialskillnaden (spänningsskillnaden) mellan dessa skulle 0 i potentialskillnad vara pH 7 eller hur? Det här är precis vad en pH-elektrod gör – den får fram potentialskillnaden mellan dessa båda joner. Är den 0 så är pH 7. Är pH:t 6 så är potentialskillnaden positiv och (för de allra flesta elektroder) är den 56 mV (millivolt), pH 5 är potentialskillnaden 112 mV, pH 4 = 168 mV. Motsvarande på basiska sidan är –56 mV för pH 8, -112 mV för pH 9 och –168 mV för pH 10. För er som är lite mattematiskt bevandrade så blir det här en rak kurva med en negativ lutning. En elektronisk pH mätare fungerar helt enkelt på så sätt att elektroden mäter potentialskillnaden mellan H och OH jonerna och mätare plottrar detta mot kurvan och ni kan läsa av pH direkt i pH-enheter. Eftersom kurvan bygger på en idealisk elektrod och att dessa knappast finns i verkligheten måste kurvan kalibreras med jämna mellanrum. Dessutom åldras elektroderna. När man kalibrerar elektroden börjar man med 0 punkten, alltså pH 7. Man talar om för mätaren att oavsett vad elektroden säger så är detta 0 mV. Skillnaden mellan vad elektroden visar och vad kalibreringslösningen säger är 0 mV brukar gå att läsa ut på de bättre mätarna och då som ”set point”, ”set off point”, offset eller något liknande. Den anges i mV. Är offset 10 mV så är det ingen större fara, elektroderna brukar vara slut vid en offset kring 25-35 mV. Om man bara har en punkt så kan ju kurvan luta precis hur som helst och man behöver därför göra en till kalibrering. När man mäter över 7 bör den göras mot en buffert på 10 eller 12. Om man mäter under 7 bör andra kalibreringspunkten vara kring 4. Efter den andra fixpunkten kan man på de bättre mätarna kontroller något som kallas ”slope”. Detta är lutningen per pH steg och brukar röra sig om mellan 56 och 58 mV per pH. (aktuell slope står oftast i elektrodens manual) De vanligaste elektroderna brukar ha en liten glasbubbla längs ner och ovanför den brukar det synas en liten prick (som brukar vara vit på nya elektroder). Denna prick (som är ett litet membran) brukar sättas igen. Min erfarenhet är att om man har en elektrod i kontinuerlig mätning så bör man torka av glasbubblan och membranet med Kleenex varje dag. Var försiktig med glasbubblan så den inte repas. Om membranet är igensatt kan man, mycket försiktigt, skrapa med nageln på det (försiktigt) Det brukar också finnas, i elektrodens manual, en beskrivning hur man genom bad med syra kan ”rekonstruera” en elektrod. Oavsett vad som säg i manualer så är min erfarenhet att elektroden mår bäst av att vara fuktig vid förvaring och att buffring pH 7 är perfekt. En förbrukad elektrod brukar man känna igen på att offseten blir för stor, slopen avviker för mycket eller att man får en ostadig avläsning, värdet fladdrar då fram och tillbaka (och då menar jag inte andra decimalen eller ens om den varierar mellan ex 8,1 och 8,2). Om man inte riktigt vet om det är elektroden eller mätaren som bråkar så finns det ett felsökningsknep man kan använda på en del mätare. Om man kopplar ur elektroden och kortsluter elektrodutgången (med ett gem exempelvis) så skall man läsa 0 mV om mätaren är ok. Det här blev inte bara kemi men eftersom jag förstått att flera kör med pH mätare till kalkreaktorer så tänkte jag att något av ovanstående kanske kan komma någon till nytta. Tillbaks till den kemiska delen. Om man tar RO vatten och mäter pH där så är det ideella värdet kring 7. Nu är RO vatten så rent och jonsvagt att det är omöjligt att få ett stabilt värde. Men ett intressant experiment kan man göra om man vill. Det är att mäta pH på RO – vatten. Droppa i en droppe saltsyra – mäta och sedan droppa i en droppe natriumhydroxid. PH: kommer gå ner ordentligt när syran kommer i och upp igen när hydroxiden droppas i. Lyckas man ta exakt samma mängd så skall andra värdet bli samma som innan syran sattes in. Det blir det aldrig. Sen tar man lite bikarbonat i vattnet. Gör om experimentet. Det lustiga är att pH kommer inte att sjunka eller åtminstone väldigt lite till och börja med. Sen droppar man i mer syra och vid en given punkt kommer pH rasa i botten igen. Detta är vad vi brukar kalla buffringsförmåga – att ta emot sura ämnen utan att pH ändras. Denna del som brukar kallas karbonatbuffringssystemet (och som vi akvarister mäter i enheten KH) skall jag försöka beskriva i nästa inlägg i denna tråd. MVH Lasse

Givetvis, jag glömde säga att du skulle lukta. Släng den som luktar - avvakta med den andra så länge. Funderade på om det kan vara temperaturen. Jag har aldrig drabbats av någon "snäckdöd" vid insättning. Jag har köpt snäckor från minst 5 ställen, olika arter. Aldrig koppat - bara temperaturanpassat. Men mina temperaturer brukar vara kring 25. MVH Lasse

Vänd dem rätt och avvakta, jag har också råkat ut för "turbos" som varit långt från "turbo" i början, De har kommit igång efter ett tag MVH Lasse

Kastar handsken igen, med tanke på din inriktning - aldrig övervägt skummarlöst? MVH Lasse

De mjukar upp skalskarvarna med hjälp av enzymer och kryper ut (Skalet blir lite mjukare också) Jag har tagit upp "döda" humrar, komplet met spröt och allt för att konstatera precis det du konstarerat - tomt skal. Det verkar som skalet hårdnar omdelbart efter djuret krypet ut. Visst är det fantastiskt

Att dömma av din stavning så trodde jag det också (Ursäkta Doris, morphriz och alla andra d-t länningar, jag kunde bara inte låta bli:nöjd: )

Enzymer Stefan, enzymer

Ja, det som beskrivits för mig vad gäller ZeoVitmetoden så påminner tillvägagångsättet det som man får göra när man kör dränkta biofilter för nitrifikation. Backspolning var annan till var tredje dag. Varför? Jo som jag nämnt några gånger tidigare så består bakterier i huvudsak av två huvudgrupper, heterotrofa och autotrofa. Hetertrofa är de som vi brukar kalla nedbrytare och deras kolkälla är organisk kol i form av dött organiskt material eller om vi exempelvis råkar hälla groggen i karet . Autotrofa utnyttjar exempelvis oorganiskt kol och skapar liv, organiskt liv (sig själva). Nitrifierarna tillhör den autotrofa gruppen. De flesta andra syrekrävande bakterier tillhör den heterotrofa gruppen. De syrekrävande heterotroferna kräver för att må bra och hålla sin snabba förökningstakt (fördubbling på ca 15 min), syre, plats att sitta på, ständig ström av mat (fosfor, kväve och organiskt material) samt organiskt kol. Nitrifierarna behöver syre, plats att sitta på, ständig ström av mat (fosfor och kväve för tillväxt samt ammonium och nitrit för att få energin) samt oorganiskt kol (karbonater). Finns alla dessa förutsättningar - vilket brukar vara fallet i ett akvarium, dammsystem eller fiskodling så kommer de heterotrofa bakterierna ta över och med tiden tränga bort nitrifierarna. Varför, jo de fördubblar sin poppulation på under halvtimmen, nitrifierarnas fördubblingstid är över 13 timmar. Dessutom är döda nitrifierare organiskt material och alltså mat för nedbrytarna. Den enda parametern av de ovanstående (om allt annat är optimalt) som med automatik blir begränsande förr eller senare blir platsen att sitta på. Nedbrytarnas snabba tillväxt konkurrerar helt enkel ut nitrifierarna. Om man backspolar ett dränkt biofilter så får man bort det organiska materialet (bland annat den döda bakteriefilmen) och breder ny plats för nitrifierarna att tillväxa. Jag har hundratals gånger mätt nitrifieringsgraden i ett dränkt biofilter, sett att den gått ner til 10%, backspolat - några timmar senare 90-98 % nitrifiering som sedan under tid (beroende på organisk belastning, BOD i reningssammanhang) sakta sjunker ner mot de 10% igen. Ny backspolning och bra nitrifiering igen. Kaldness och Biotorn (droppfilter) med kraftig återrecirkulering, löser detta problem genom en konstant "backspolning". Om du går tillbaks till mitt ursprungsförslag så ser du att jag nämnde ett eventuellt andra biotorn. Detta var för att man kan råka ut för att den organiska belastningen är så stor att man måste minska den först (minska BOD (Biological Oxygen Demand)) för att sedan köra nitrifikationen i ett separat steg. Det går inte att utesluta om du kör en denitrifikation eftersom den skapar en hel del löst BOD men troligtvis behövs det inte, Orsaken till min placering av insug till denitrifikationen i fack 2 och 3 var ju som du nu kanske förstår för att utnyttja den sedimenterade organiska materialet som till största del består av död biofilm från Biotornet. Du kanske också av ovanstående förstår lite av min tvekan för vodka/socker och zeovitmetoderna eftersom metoderna i sig innebär att man ökar på den organiska belastningen (BOD) för att gynna den typen av bakterier. Nitrifierarna kan lätt slås ut och hur backspolar man ett kar där filtermediet i princip är LS? Det finns förutom skapandet av en tunn, aktiv och ung biofilmen ytterligare en fördel med biotorn och Kaldnes och det är optimal syresättning. Slutligen, väljer du Kaldnes i en eller annan tappning skal du använda de små kaldneskropparna - väljer du ett "statiskt" biotorn så är det betydligt större filterkroppar du skall använd. Biobollar har faktiskt nästan för små hål för att fungera bra i ett hårt belastat biotorn, hålen växer igen och ytan blir därför inte syresatt och därmed värdelös för nitrifikation. Du kommer också att få ett nytt problem som du inte har upplevt i saltvatten. Du måste ha KH över fyra för att få en bra nitrifikation och nitrifierarna konsumerar stora mängder karbonat. I en fiskodling la vi i 25 kg buffring per dag för att hålla nitrifierarna med karbonater (vi matade med upp till 100 kg/dag också) Hur mycket du kan köra i denitrifikationsfiltret beror lite på storlek, belastning och om du går på med en extern kolkälla (eg vodka, socker el. dyl) Interncirkulationen skall vara så kraftig (i förhållande till flöde att inkommande blandas snabbt. Det är bra att ha inkommande i botten, ja. Jag har placerat pumpen i botten (du kan lika gärna ha den utanför men suga från botten) för det känns mer naturligt med tanke på att den skall skicka upp den bakteriefilm strömmen slipat av igen och ge organiskt material till den aktiva filmen. Du kan också via en bypass skicka ut överskottet av organisk material (ta de till blomsterrabbatten eller komposten) när du behöver. Ja jag tror att en intern cirk är bra om du skall ta ut optimalt/”storlek” av ditt filter. Jag glömde ta bild av filtermaterial idag - får försöka komma ihåg i morgon:död: Mvh Lasse

Exakt

Detta är din bästa indikation, glöm aldrig det:smiley20:

Jag lovade Svärd att inte skriva några mer teoretiska inlägg i denna tråd och det gör jag inte heller, bara citerar ett tidigare inlägg jag gjorde i tråden Edit: Om jag skulle bedömma att jag skulle behöva köra vodkametoden så skulle jag köra den försiktigt till värdena blev låga och sedan avsluta den lika långsamt som jag började, absolut inte avsluta tvärt. Sedan skulle jag sätta in andra åtgärder för försöka hålla värdena lågt (mindre belastning, mindre mat, mer betande djur, större mångfald) Skulle detta misslyckas skulle jag kanske köra metoden igen ner till låga nivåer och stoppa upp igen. Jag tror Clownen kör så. Ni som orkar, läs igenom mitt mastiga inlägg #56 igen. Jag tror att det innehåller de flesta basfakta man behöver för att förstå vad som händer

Magnus Detta kan ej vara verkliga värden vad gäller nitrat. Det måste vara något fel i mätningarna. Så snabbt kan det inte gå helt enkelt med de åtgärder du vidtaget. Måste vara ngt som påverkat de första mätningarna. Det senaste värdet ligger mer i paritet med hur du skött karet och det du hade innan "katastrofvärdet". Nu vet jag inte helt vad reef evolution innehåller men det verkar också vara otroligt att den tillsatsen dratt ner värdet så snabbt. Men s-t samma nu är det ju bra - mixtra inte för mycket bara MVH Lasse

Enligt min erfarenhet är dessa för små när man kör "statiska" bäddar typ biotorn och denitrifikationsfilter där materialet ligger still.. De sätter väldig lätt igen. Kaldnes metoden är väldigt effektiv, jämförbar med ett biofilter men den kräver en ordentlig sidkanalsfläkt för att hålla filtermaterialet i rörelse. I kraftig rörelse så fungera de små filterkropparna bra eftersom "nötningen" av andra kroppar och luftbubblor effektivt tar bort död bakteriefilm och lämnar kvar en ung, tunn och hungrig bakteriefilm. Att köra ett biotorn med betydligt större "filterkroppar" och en kraftig "slipande" ström över är nog kostnadseffektivare för ditt projekt. Jag skall försöka få upp ett foto i morgon. Att köra Kaldnes som syrefritt filter har stött på problem. Av förklarliga skäl kan man inte låta luft sköta omröringen normalt utan har haft stora proppellerblad eller liknande. Nackdelen är att plastmaterialet slits ner och det senaste jag hörde var att Flygt inte tillverkade dessa omrörare längre. När jag sist ställdes för detta problem (något år sedan) så fick jag en idé som vi tyvärr aldrig provade för att smart lösa detta. Den bygger på att man sluter behållaren och lämnar en ordentlig luftkudde över filtret. Denna återcirkulerar man sedan med hjälp av en sidokanalare och kan på så sätt få en omrörning med en, efter ett kort tag syrefri luft. Utloppet sköts via ett grunt vattenlås så att eventuellt övertryck kan lämna. Detta är aldrig provat i praktiken men borde gå. (F-n tar den som patenterar detta!) Återkommer i morgon med svar på det första inlägget MVH Lasse