stigigemla

Mangan är ett lurigt ämne då det bildar olika joner beroende på omgivningen. Som syra MnO4- är det kraftigt oxiderande. Som "normal" metall är det oftast 2+ i handel men kan vara 2+, 4+, 6+ och 1-,2-, och 3-. Hur det (inte) fäller ut beror enligt min efarenhet mer på vilket chelateringsmedel man använder i spårelementlösningen. Och hur biologiskt nedbrytbar chelateringen är i den lösning man sedan doserar i akvariet. Detta gäller också järn. I koncentrerade 2- eller 3komponentlösningar är risken minimal men om man späder ut dem är det risk för bakterietillväxt i flaskan. (Mindre risk med osmosvatten)

Jag letade för mycket länge sedan upp ett EU direktiv som sade att utbyte av stenkoraller i mindre omfattning mellan privatpersoner var OK. Tror det var från 1999 ungefär. Det vore väl en lämplig uppgift att finna detta igen för någon som inte har något att göra på semestern.

Använder man osmosen regelbundet är det ingen risk att membranet torkar ur. Slangen in är 4 mm diameter och leder till ett förfilter som är blött följt av ett kolfilter som är blött. Att torka dessa genom den smala slangen är en fråga om år. Slaskvattenslangen går genom restriktorn som är en labyrint av rör på mindre än en halv mm. Genom den leder man inga stora mängder fukt i luft. På renvattnet har man ett silikatfilter som också har några dl vatten. Att torka ut detta och sedan diffundera ut vatten runt osmosmembranet är också en fråga om år. Om man tänkt sig att inte använda osmosen på något år kan man plugga igen ändarna av slangarna med en bit radergummi man skär till med en vass kniv. När man sedan startar kommer några liter orent vatten först på grund av att ämnen sakta läcker genom osmosmembranet.

Det är fel att prata om mättning av järnbaserad fosfatreducering då det bildas en jämvikt mellan hur mycket fosfat det är i GFO:n och hur mycket det är i vattnet. Hur fort olika GFO komer till jämvikten är olika för olika fabrikat då porerna är olika liksom kornstorleken. Rowaphos brukar räknas som den snabbaste. Vissa som har liten andel grova porer fungerar så att de snabbt tar upp en del fosfat i de yttre ytorna medan det kan ta flera veckor till samma jämvikt råder längst in. Det samma gäller för zeolitbaserad. När det gäller aluminiumbaserad vet jag inte men med lantanklorid verkar det inte bildas någon jämvikt. Det är oerhört svårt för oss att veta hur mycket fosfatreduceringen tagit upp då 95 till 99% av fosfaten i ett saltvattensakvarium är bunden i inredningen och även lite i glasytorna. I början av min salttid köpte jag en 3 kilos kalksten som höjde fosfatvärdet i mitt 250 + 2x100 liter system till 2 mg/l . Det gick åt nästan ett kilo rowaphos för att rätta till det. 450 liter gånger 2 mg/l är nästan 1 gram men ett kilo rowaphos skall kunna ta upp 60 gram.

Jag tycker det är fel att generalisera så mycket. Det vore bättre att tänka på vad för slags vatten korallen kommer från. Det finns LPS:er i klart vatten bland Acropora likaväl som det finns LPS:er under Mangroven i tidvis mycket grumligt vatten. Acropora var kanske ett dåligt exempel då det finns Acropora i alla fall i utkanten av mangrove likaväl som i djupt klart vatten (och är mycket känsliga för vattenvärdesändringar) medan andra Acropora kan stå över vattenytan vid ebb och bli översköljda av monsunen. En del läderkoraller tar plankton, andra inte. Bland mjukkoraller är det kanske så att de flesta inte äter plankton medan de flesta hornkoraller (gorgonier ) gör det. Och sedan har vi knapparna där de finns riktigt aggressiva planktonätare och andra som inte är lika beroende av det. De som inte har munnar kan ta upp bakterier, proteiner, aminosyror och fettsyror genom huden med hjälp av sin mucus. En generalisering kan jag göra: Nybörjare i hobbyn bör eller egentligen behöver använda skummare.

När man köper glas från grossist brukar det ha en tunn fet yta. Den tvättar hembyggarna bort med sprit först och oljefri aceton efter. Annars släpper fogarna efter ett tag. Detta har jag sett som fabrikationsfel från ett stort antal tillverkare under årens lopp. De flesta har rättat felet i all tysthet. När det gäller Red Sea är det mest de stora karen det varit problem med så jag misstänker det är olika personer som limmat olika storlekar där.

Bioblocken fungerar lite som en tidsinställd bomb. När de är nya fungerar de bra men de innehåller inga kanaler där djur kan föra ut detritus som i en levande sten. Det gör att de behöver bytas ut innan det blir anaeroba fickor i dem för där löses aluminium. Om man missar detta får man en aluminiumförgiftning i karet. Hur lång tid det brukar ta står i bruksanvisningen men om man använder vodka, nopox eller biopellets går det fortare.

Alla pumpar har en lindning med koppartråd inuti som har en viss kapacitans till omgivningen. Det är den kapacitansen från nätspänningen som normalt sett ger dina 52v. Men den spänningen kan bara orsaka en väldigt liten ström på max några tiotal mikroampere om allt är helt. Du kan minska den spänningen genom att mäta med en grej inkopplad åt gången och vända på stickkontakten så du ser hur varje enskild kontakt ger minst spänning. Det finns en risk att någon pump är trasig så att en del av lindningen är i kontakt med vattnet och kan leda en farlig mängd ström. Det kan vara från vilken del av lindningen som helst men då brukar summan av de mätta spänningarna när man vänder på kontakten vara nära 230 volt. Om pumpen är hel får du kanske 30 och 70 volt med bara den ansluten. Det går givetvis att mäta strömmen som det kan leda till jord men den mätningen är mycket farlig om man inte har jordfelsbrytare. (Eller specialutrustning). Rent allmänt kan man säga att spänning är ofarlig medan strömmen är det som dödar. Drar man av sig en tröja på vintern och det slår gnistor så har man ungefär 900 volt per millimeter gnista. Tusentals volt kan vara helt ofarligt. En jordfelsbrytare skall slå av snabbt vid mer än 30 mA som anses som farligt om strömmen varar mer än några tiondels sekund. Jula säljer en väldigt bra grej till att kolla elinstallation hemma så att allt är riktigt. https://www.jula.se/catalog/el-och-belysning/elinstallation/testinstrument/testpennor/vagguttagsprovare-405058/

Jag litar absolut inte på ett automatiseringssystem! Jag skulle i så fall köra normal ATO + timer för tillsatser och köra automatiken enbart som övervakning för att varna om något går fel. Om jag hade oändligt med pengar skulle jag ha ett system till att styra och ett annat med batteribackup helt separat för att övervaka och varna. Och inte inte köra det över husets lokala nätverk då det dör vid strömavbrott.

Det är en svår fråga. Vissa koraller som har en stor del av sin ämnesomsättning från ljus och sina zooxanteller tar upp sitt mesta fosfat ur vattnet medan andra som matas med aminosyror med mer eller partikelbaserat foder kanske till och med utsöndrar överskottsfosfat till vattnet. Korallerna kan dessutom ställa om sin ämnesomsättning till mer eller mindre från zooxantellerna. Det bästa enligt min åsikt är att ha en sump med lagom mängd levande sten som får fungera som en buffert så att fosfatvärdet inte flaxar så mycket och att dessutom tillsätta fosfat eller använda fosfatremover beroende på hur korallerna matas. Det gör det lättare hålla ett stabilt fosfatvärde. Det finns gott om Youtubefilmer från besök hos korallodlare så man kan se hur de gör. Somliga har faktiskt fisk i karen då de anser att fiskarna gör den bästa korallmaten.

Rätt Mikoto. Alla levande bakterier. växter, svampar och djur behöver fosfat för att bilda och underhålla vävnad.

Jag skulle rödmärka kalium och magnesium. Ett så lågt magnesiumvärde när kalcium* kH är så högt gör risken stor att kalk fälls ut runt magneten till impellern i pumparna så att de stoppar. Kaliumvärdet är nära gränsen för en del koraller. Du kan ju kolla här: https://www.faunamarin.de/wissensdatenbank/kalium/ Jag tror att Sarcophyton också är känslig för kaliumbrist efter vad jag sett. Kaliumkloridlösning finns ju många fabrikat av så det är lätt att sätta till. Core 7 är utprovat för kar med stenkoraller så det är naturligt att kH och Ca stiger. Mjukkoraller förbrukar spårämnen likaväl som stenkoraller så det är naturligt att vissa spårämnen blir låga när tillsatsen av spårämnen regleras av hur mycket kalk dina få stenkoraller tar upp. Jag skulle göra några rejäla vattenbyten för att se hur korallerna reagerar på spårelementtillförseln från det nya saltet. Många läderkoraller ändrar färg avsevärt när fosfatvärdet är högt. Jag har sett det på Sarcophyton, Sinularia flexibilis och Xenia. De blev alla bruna med mycket fosfat medan Sinularian blev grisskär och Xenian silvergrå när fosfaten var låg. Sedan skulle jag göra kurer med Nopox eller fosfatreducering (en åt gången) för att få ner nitrat och fosfat. Men först magnesium och kalium.

Tänk bara på att vanadin är giftigt.

Med en Hanna checker bör det vara lättare att använda dipicrylamin. Det är explosivt men kanske kan förvaras (köpas) i lösning. Används för att bestämma kaliumhalt i blodserum. Saliferts test bygger på att man har en känslig färgindikator för kalium. Steg 1 är att man tillsätter teraphenylborat tillräckligt för att fälla ut 500mg / liter. Steg 2 tillsätt färgindikator för kalium. Den Salifert använder (har glömt namnet) ger full färg över ungefär 3 mg/l Steg 3 droppa i kaliumlösning där varje droppe motsvarar 10 mg / liter och räkna hur många gånger 10 mg/l man behöver tillsätta för att komma upp i motsvarande 500 mg/l så att det blir lite kalium kvar i lösningen. Alla kemikalierna är möjliga att köpa hos en kemikaliegrossist. Det finns färgindikator (JBL) för sötvatten att köpa. Den bör gå att använda med utspätt saltvatten och Hanna checker. Skulle tro att den använder dipicrylamin men jag är inte säker då jag inte sett färgskalan. Det gäller att ha en Hanna med rätt färg på lysdioden. Efter det att Salifert först kom ut med sitt kaliumtest försvann det från grossisterna i mer än ett år. Det fick mig att börja leta efter hur man gör ett kaliumtest för saltvatten men innan jag kom till skott var nästa Salifertbatch ute.

Har jag förstått det rätt är det lysrörsarmaturer som skall slutas säljas. I september 23 stoppas de gamla T12 och T5 står det inget om så de lär säljas några år till.

För mig liknar det en Sinularia.

1. Jag tycker informationen på sidan är riktigt bra. 2. Om man har problem kan det finnas olika anledningar till dessa så jag rekommenderar alltid ICP test om man tror att man har problem med oorganiska värden. Problem kan bero på annat också som t.ex organiska gifter, för lite ljus, cirkulation eller parasiter så vattenvärdena behöver inte vara orsaken. När det gäller informationen är en hel del vetenskapligt baserad men det är blandat med hobbyisters erfarenheter. När det gäller strontium t.ex säger vetenskapen att det är oväsentligt för korallers hälsa men hobbyister säger att värdet kan påverka korallernas färg. Jag ser ingen motsättning i detta. Det finns ingen anledning att tro att de färger som vi tycker är snyggast skulle ha ett klart samband med korallers hälsa. För nördarna har Oceamo.at kommit ut med en ICP- MS test som är många gånger känsligare för de riktigt låga värdena än vanlig ICP - OES.

Jag har en ställning med 2 balkar 50 x 50 fyrkantrör stål och 1,5 meter långa. De sviktar ner 1,5 mm i mitten när det står 5 st 50 liters kar ovanpå. Ditt rostfria är väl klenare. Hoppas du har ställbara maskinfötter under. Problemet är just att det inte kan svikta i mitten vid skarven mellan sektionerna. Sviktar det en mm vid ändarna på karet har du problem.

Jag är mycket tveksam till om akvariet kommer att hålla på en sådan ställning. Akvarieställningar brukar göras så att det är en ram runt om som tar upp tyngden. De vågräta balkarna sviktar och så hamnar en stor del av tyngden på mittstagen vilket gör att bottenglaset antagligen knäcks där. Jag har sett flera 2 meterskar på aluminiumställning som knäckts för att en för stor del av tyngden vilade på mittbenen.

Jag skulle minska mängden chaeto i refugiet och ta ur varje vecka för att hålla mängden konstant. Det finns ingen anledning att hålla nitrat lägre än 5 och fosfat lägre än 0,05 ungefär så jag skulle balansera in mängden Chaeto för att hålla de värdena. Men om tillväxten är viktig för dig kan du ju dosera nitrat, fosfat och chaetogrow med doserpump. Och då ha mer chaeto i refugiet.

Kirurger skulle jag aldrig rekommendera till ett 200 liters kar. Foxface brukar bli ungefär 17 cm i lite större kar men vem skulle vilja bo så trångt att man inte kan växa till full längd? Anthias är också tveksamt då de behöver vara många för att trivas. Gyltor, Smörbultar, Sjökockar eller blennider finns det många av för att inte nämna de snällaste frökenfiskarna.

I akvarier över 400 liter med mycket sten går det ofta bra då de är fullt upptagna med att kolla igenom alla skrymslen. Men i ett litet kar måste man räkna med att de är aggressiva.

Gula kirurgen är dyr eller väldigt dyr. Det är lite olika beroende på vem man frågar. Den blåstrimmiga putsarfisken kommer att stressa livet ur dina fiskar. Du bör nog ha minst 1000 liter med mycket fisk i så den kan fördela sin energi på fler fiskar. Det finns mycket kvar att välja på. Dvärgkejsare, Gramma, Gyltor, Smörbultar, Blennider eller Sjökockar.

Har du nollat fosfaten?

Det finns några grundregler om hur hålen kan placeras. Här är ett exempel från en fabrikant. (Europeisk Norm) Viktigare är väl egentligen att man kan skruva dit eller ta bort genomföringarna efter det att akvariet är limmat. CE Glass maximum PROCESSABLE dimensions There are some limitations regarding drilling in terms of dimensions, hole arrangements ( distance between holes, dimension from the edge of the glass and the corners of the glass). These restrictions are defined in EN12150-1. Essentially, the following constraints need to be kept in mind: The diameter of the hole should not be less than the thickness of the glass. The shorter edge of the drilled glass should not be less than eight times the glass thickness. The distance between the holes, and the distance of the holes from the edge of the glass should not be less than twice the glass thickness. For sharp angles, the distance between the tip of the corner and the edge of the hole should be min. six times the glass thickness. For rounded glass corners, the distance between the assumed tip of the rounded corner and the edge of the hole should be min. four times the glass thickness.