Lasse

Hej Appropå Xeniadiskussionen vi hade tidigare i denna tråd så stötte jag på följande stycke i en sida jag läste: 80 F ungefär lika med 26,6 C

Inget som äter den? Läste någonstans (för 5 minuter sedan) om att eventuellt några nakensnäckor käkar den och atapsia. Stämmer det? Ni vet ju mina böjelser - växer snabbt och förökar sig bra - bra näringsfällor bara det fanns ngt som käka den. MVH Lasse

Nya bilder där den dragit ihop sig lite Capote - jag ser fram emot rapporter om artemia revolution. Jag provade den för ca 25 år sedan med ganska dåligt resultat men jag hoppas det är bättre nu för det vore perfekt för en sådan kläckare. Och har det funnits i 25 år så borde det ju fungera eller hur. MVH Lasse

På vilket sätt - förökning eller gift?

Jag är äldre än Ernie men yngre än Thore och jag har samma humor. Måste vara en generationsfråga. Jag skulle kunna starta ett kar utan både LS och denitrifikation om det inte vore för en sak. Alla häftiga flercelliga organismer som följer med. Bakterierna kommer (edit: förr eller senare) i vilken porös sten som helst men djuren måste man "vildfånga" med stenfällor! MVH Lasse

Hej Jag körde artemiakläckaren i tre dagar och det fungerade fint. Gjorde dock ett misstag när jag lyfte upp den för att göra rent och en massa skal åkte ut. Nästa gång vet jag var jag skall hålla! En fråga om något som jag trodde var en korall eftersom den inte var så hög från början. Nu har den börjat flytta på sig så frågan om det är en för mig okänd anemontyp har dykit upp. Någon som vet? Jaken, Ted, GustavF eller ngn annan? MVH Lasse Edit: Den i mitten alltså, det till vänster är bara en hög av ngt obestämbart.

Det bör du testa ut, det är nästan omöjligt att beräkna. Beror på kammens utseende och vilket flöde du har i burken. Tänk så här: När vattnet når kammens lägsta punkt så kommer det börja rinna vatten men hur mycket som per tidsenhet rinner ut beror på den sammanlagda utströmningsaeran och höjden vattnet ställer sig över kammens lägsta punkt och dessa i sin tur beror på hur mycket flöde du pumpar upp. Testa

Du vill göra en luftdrivet filter med automatisk backspolning med andra ord. Ritning tack mvh Lasse

Det man normalt brukar kalla detrius består till största delen av organiskt material under nedbrytning och bakterier. Slutändan på all nedbrytning är koldioxid och vatten plus de i organismerna ingående mineralerna. Detta brukar kallas mineralisering men detriusen är fortfarande organiskt materiel och är mat till många organismer. Nedbrytning av detrius sker snabbt vid tillgång av syre men fortsätter även när syret tar slut men då är det andra bakteriegrupper som tar över. En av "biprodukterna" vi syrefri nedbrytning är svavelväte. I ett normalt akvarium är detriusen inte så stort problem. Min upplevelse under alla år med akvarium är snarare att "lite skit i botten" stabiliserar karen och får saker och ting att fungera bra. I ett saltvatten där man har tillgång till alla lägre djur som kan finnas i sanden så är snarare detriusen en viktig foderkälla för dessa. Alla ni som är irriterade över konstiga djur på inredning och annat, tänk på att många av dessa bidrar till den biologiska jämnvikten - problem uppstår oftast inte förrän man har haft oturen att få en monokultur av någon organism. Vid tillsättning av en snabb organisk kolkälla ändras dock bilden, se nedan Lite förtydligande av mitt stora inlägg: Normalt i ett akvarie finns det mesta av behovet av organiskt kol för de heterotrofa bakteriernas i "fast" form eller med ett annat uttryck bundet i någon död organisms kropp. Denna döda organism kan vara allt från fisk till andra bakterier. Här finns oftast också deras behov av kväve och fosfat. Organiskt kol, precis som kväve och fosfor kan också finnas "löst" i vattnet och bakterier kan uttnyttja detta och bilda nytt synligt organiskt material i form av levande eller död biofilm. Det är denna process som vi utnyttjar i första skedet vid tillsättande av snabba kolkällor som vodka, socker och liknande. Det är det som visas genom fosfaten som minskar och alger som konkurreras ut. Denna ökande bakteriemängd (levande och död = detrius) bildar sedan anaeroba zoner i akvariet (i sand och LS) där denitrifikationen sker. Den organiska belastningen, och därmed syrebehovet, ökar enormt. Blir dessutom sanden syrefri så kommer ett stort antal nyttiga organismer inte kunna existera. Låt oss säga så här att jag skulle försöka styra de här processerna till att i huvudsak ske där jag kan kontrollera dem och "skörda" ut biomassan. MVH Lasse Edit Så länge det är ljust så är det ingen fara (syresatt) - blir det svart så skall man dock tänka till lite

Lite mer konstigheter http://forum.openwater.ru/index.php?showtopic=611 och förklaringen http://www.practicalfishkeeping.co.uk/pfk/pages/item.php?news=546 MVH Lasse

Hej Tack för tacken:ler: Glömde en viktig sak mitt i natten. Ni som läser detta och blir bekymrade - panikavsluta eller panikändra ingenting. Det kan vara värre än allt annat. All ändring måste ta tid - om inte fiskarna och korallerna trängs på varandra för att komma iväg vill säga. Om ni väljer att sluta eller minska på någon av de här metoderna - gör det försiktigt. MVH Lasse

Klart jag gör! Jag tror dock inte problematiken är kemisk i första hand utan biologisk (om det nu går att skilja dessa åt). Om vi börjar från början. Jag utgår från ett akvarium som varit igång en tid utan för stora insättningar av nytt biologiskt material typ fisk, levande sten och koraller. Vi tillför näringsämnen, framförallt fosfor och kväve vi maten till fiskarna. Maten vi använder idag har ofta hög proteinhalt, dvs högt kväveinnehåll. Fisken kan inte tillgodogöra sig allt detta goda vi förser dem med utan en stor del kommer ut i vattnet som ammonium/ammoniak och fosfat. Ett exempel, om man tittar på en vuxen invånare i Sverige så äter den personen ca 5 kg kväve och ett kg fosfor per år. Eftersom de flesta av oss inte vill växa i omfång (dvs öka vår biomassa) så blir slutresultatet att vi också gör oss av med lika mycket kväve och fosfor per år som vi äter (undantag muskellbyggare som i början kan binda en hel del kväve i proteiner). För fisken som växer hela livet är upptaget lite större men det är också så att ju äldre en fisk blir desto sämre blir foderkonverteringen och tillväxten. Detta kväve och fosfor som kommer ut i vattnet som löst ammonium/ammoniak/nitrit/ nitrat och fosfat kommer att anrikas i vattnet. Kvävet som har flera luftfaser i sitt kretslopp (ammoniakgas, nitrösa gaser och kvävgas) kommer inte att anrikas i samma grad som fosforn (fosfat) som inte har någon luftfas (åtminstone inte under de betingelserna som finns i våra akvarium, det har visats i lab någon gång men då var det extrema pH värden, kring 2-3 vill jag minnas) Detta innebär att ofta blir kväve/fosforkvoten för låg vilket exempelvis gynnar cyanobakterier (blågröna alger). Inom saltvattensakvaristiken utnyttjar vi ofta en av kvävets luftfaser, nämligen ammoniak. Eftersom det första kvävet som utsöndras från fisken (ammonium/ammoniakkomplexet) består av ca 10% ammoniak i pH kring 8,3 så luftar våra supereffektiva skummare ut en hel del kväve som ammoniak. Exempelvis, vid en viss tidpunkt finns 0,9 ppm ammonium och 0,1 ppm ammoniak. Ammoniaken luftas ut och omedelbart ställs jämvikten om enligt 90 - 10 principen till 0,81 ppm ammonium och 0,09 ppm ammoniak, detta ammoniak luftas ut och återstoden blir 0,729 ppm ammonium och 0,081 ppm ammoniak. Ju mindre ammoniakdelen blir i ppm desto svårare blir det att lufta ut vilket gör att det alltid kommer att finnas en rest av ammonium som kommer att via nitrifiering bilda först nitrit och sedan nitrat. Vid en väl fungerande nitrifiering så kommer inte nitritsteget att märkas utan det blir en i stort sett sömlös överföring till nitrat. Det är så att få igång andra steget i nitrifieringen (nitrit till nitrat) är lite besvärligare än att få igång första steget (ammonium-nitrit). Två olika bakterigrupper ansvarar för de olika stegen. Det andra stegets bakterieart måste ha nitrit först för att överhuvudtaget börja tillväxa, dessutom säger all erfarenhet att de kräver ett högre syretryck än första stegets bakteriegrupp (min ca 5,5 ppm jämfört med ca 2-3 ppm för första steget) Detta är grunden för den så berömda nitrittoppen vid start av akvarier. (ett sätt att undvika toppen är kontinuerlig tillförsel av nitrifikationsbakterier under de första tre veckorna). Förutom syre och energi i form av ammonium respektive nitrit så kräver dessa bakterier minst två faktorer till, nämligen tillgång till en kolkälla samt någonstans att sitta. Nitrifieringsbakterierna är så kallade autotrofer (de mest välkända autotroferna är annars växter och alger) och de behöver en oorganisk kolkälla precis som växter och alger men nitrifierarna utnyttjar karbonat istället för koldioxid. Karbonattillgången är inget problem i saltvatten eftersom det finns tillräckligt för bakterierna vid en alkanitet av ca 3 i KH Ytterligare en egenskap som har betydelse är att de växer relativt långsamt (för att vara bakterier). I rent media är fördubblingstiden 13 timmar. Allt tyder på att det går långsammare i saltvatten. Inom sötvattensakvaristiken är de viktigaste begränsande faktorerna tillgång till karbonat, syre samt tillgången till sittplatser. Stor möda har därför lagts ner för att konstruera filtermaterial som ger en så stor yta som möjligt och en så bra syresättning som möjligt. Karbonater får man ofta tillsätta också. Inom saltvattensakvaristiken har man genom skummartekniken fått en gratisgåva. I och med att mycket av ingångskvävet luftas ut som ammoniak så minskar kvävebelastningen på akvariet rejält. Det har också växt fram en kultur med en vattencirkulation som är betydligt kraftigare än motsvarande sötvattensteknik. Detta har gjort att man ofta klarar nitrifikationen genom ett relativt ineffektiv filtermaterial, nämligen den sk levande stenen. I princip har man fisk i filterbehållaren som en vanvördig sötvattensakvarist skulle kunna uttrycka sig. Summa sumarium så kommer dock en viss mängd nitrat att byggas upp med tiden även i ett saltvattensakvarium. Samtidigt byggs också fosfaten upp. På något sätt måste man nu begränsa denna uppbyggnad eller åtgärda den när den blir för stor. Det finns två huvudsätt att göra detta. Det ena är via produktion (alltså uppbygge av biomassa) det andra är genom direkt avlägsnande av dessa produkter. Om vi börjar med den direkta ”avlägsnarmetodiken” så är vattenbyte den enklaste metodiken. I ett Nano låter det sig göras men i större kar så blir saltkostnaden för hög. Man kan också kemiskt fälla fosfor Rowaphos och liknande metoder men det sker även en spontan fällning av fosfor via bildandet av kalciumfosfat. Denna fällning sker dock direkt i karet och fosfaten blir kvar men bunden. Hur mycket denna ”naturliga” fällning är vet jag inte men den är definitivt inte försumbar. Denitrifikation genom en normal denitrifikation eller via svavelmetoder är en annan avlägsnarmetodik. Det är klart att det förekommer denitrifikation i vissa delar av levande sten men jag tror att den normalt är mycket mindre än man normalt tror eftersom denna process är mycket beroende på tillgången av organiskt kol och det finns det väldigt lite av i ett normalt saltvattensakvarium av dagens mått (det lilla som kan finnas är ofta ”bortstädat”). Att man tror att den är stor misstänker jag beror på att man missbedömer hur mycket kväve som i verkligheten ”gasas” iväg i skummarna. Man jämför med sötvattenskar som inte har skummare och tror att skillnaderna i nitrat uppbygget beror på en ”jämvikt mellan nitrifikation och denitrifikation i LS” Det andra sättet att begränsa uppbygget av näringsämnen bygger på ett produktionstänkande, ofta kombinerat med ett fysiskt avlägsnande som i de fall man har ”caluerpafilter”. Mitt sätt att köra mina Nano bygger på ett produktionstänkande i så många led som möjligt. Jag är mycket angelägen om att få in så många olika organismer som möjligt eftersom det är mångfalden som garanterar stabiliteten. Sedan – i och med de är så små har jag ”vattenbytestekniken” som en sista utväg och möjlig regleringsmekanism. Det finns dock en förutsättning för att jag vågar köra på detta sätt och det är att jag inte har någon skummare. Jag förlitar mig till nitrifikationen på klassiskt sötvattensvis, alltså ett väl fungerande biologiskt filter. Risken att få cyanobakterier minskar betydligt om man kan hålla en tillräcklig hög kväve/fosforkvot. Min grundproduktion utgår ifrån alger, och då givetvis den typ som det finns betare till. Att använda en snabb kolkälla (vodka – socker – zeovit eller vad det nu heter) bygger också delvis på ett produktionstänkande. En grundläggande egenskap för en organisms möjligheter att konkurrera är dess reproduktionshastighet. Alger tillväxer väldigt snabbt men heterotrofa bakterier växer ännu snabbare. I ett normalt saltvattensakvarium gynnas alger på grund av att deras kolkälla (koldioxid) finns tillgänglig (i och för sig via en transport från karbonater till koldioxid, men den finns tillgänglig) emedan bakteriernas kolkälla (organisk kol) är en bristvara. Genom tillförande av en organisk kolkälla så gynnar man plötsligen de heterotrofa bakterierna i kampen om fosfor och kväve. Clownen hade en väldigt intressant graf i ett av sina inlägg i en tidigare tråd (Svärds tråd). Där visade sig att fosfaten sjönk efter ca 2 dagar av vodkatillsättning och låg sedan konstant fram till ca 3 dagar innan nitraten började droppa efter 29 dagar. Sedan på dag 39 började fosfaten stiga igen. Nitraten kavar på 0 och antalet ml vodka var i minskande. Heterotrofa bakterier finns i alla dess skepnader från de som kräver mycket syre till de som inte kräver något alls. De första dagarna och framförallt dippen i fosfat tyder på att först gynnar vodkan tillväxten av syrekrävande heterotrofa bakterier (den vita hinna som flera sett). Dessa växer till. Här är första varningen. Dessa bakterier föredrar samma miljö som nitrifierarna och de växer till mer än 20 gånger så fort. De kan mycket snabbt tränga ut nitrifierarna och det är därför viktigt att cirkulationen runt LS:en är kraftig så att inte en för kraftig bakteriefilm byggs upp (slit av den helt enkelt) En vit hinna = är för tjock bakteriefilm. Vad man nu gör är att man bygger upp en kraftig bakteriepopulation av syrekrävande bakterier inne i akvariet. Om det någon stans (och sådana någonstansare finns det gott om i ett revakvarie) inte är tillräckligt strömt så bakteriefilmen hålls tunn så kommer snabbt ett döende lager bakterier bildas. Detta täcks av ny levande bakteriefilm men de döda under blir ett syrefritt lager. Här sker denitrifikationen. I Clownens exempel tog det 28 dagar. Märk hur fort nitraten sjönk från 25 till 0 nämligen på 7 dagar, de sista 5 tog en dag. Den här syrefria miljön är utmärkt för svavelvätebildning och det kan gå snabbt även om det finns mätbara nitratnivåer. Hur bra cirkulation man än har så kommer det att byggas upp en population av bakterier och därmed döda bakterier. De översta lagren i sanden kommer att bli syrefria på vissa ställen osv. En del av biomassan som produceras skummas ut (det kraftigare skummet många pratar om) men på sikt byggs det upp en organisk last i akvariet. Det finns en del organismer som kan leva på bakterierna, bland annat många koraller genom att de införlivar bakterier i sitt slem eller fångar dem i polyper men att gynna bakterier med organiskt kol kommer att minska mångfalden Tyvärr så är det nog på det sättet att det inte är frågan om kraschen kommer utan om när den kommer. Ytterligare en ”kraschstärkande” faktor är som sagt ovan att man skapar en monokultur av bakterier och monokulturer har visat sig väldigt ofta vara allt annat än stabila. Kan man undvika en krasch. Förutsatt att man inte får ett strömavbrott eller problem med skummaren tror jag att man kan ta till en del försiktighetsåtgärder. 1) Ta det lugnt, Pwin här på forumet brukar prata om 1 ml/100 liter. Det tror jag är mycket klokt. 2) Kör inte kontinuerligt – bara vid behov – starta långsamt – avsluta långsamt. 3) Använd exempelvis ett skumgummifilter, exempelvis EHEIM kraftpaket i sumpen och lägg i vodkan i sumpen etappvis under dagen. Rengör filtret ofta (på det sättet exporteras näringsämnen bort från karet). 4) Kör inte mekaniskt – minska eller ge inget om en synlig vit film bildas. 5) Förstärk cirkulationen i karet, inga döda punkter eller sedimenteringsfällor. 6) Ha kraftig syresättning. 7) Ett strömavbrott kan vara katastrofalt i ett kar med hög organisk belastning. Om jag bor på landet skulle åtminstone jag ha ett litet bensindrivet reservkraftverk för att kunna driva cirkulationspumpar åtminstone Jag tror att du byggde upp en ”depot” av döda bakterier, ettdera i sanden, i håligheter i LS eller under och mellan levande stenen. Får du en lokal depletion av syre eller nitratnivåer kan snabbt en ”svavelvätebomb” bildas. MVH Lasse

Sara Vad spelar det för roll - ni har en go och trevlig fisk! MVH Lasse

Clownen och Capote (och ni andra också) Det kommer ett svar, och ärligt talat ett som jag försökte slingra mig bort ifrån. Det finns ett kort svar till din fråga Clownen och det är: Självklart gör jag det.Motiveringen är däremot inte så kort - håller på att fila på den just nu MVH Lasse

Ljuset tänds 08:45 i morgon igen

Förutsatt att man kan lita på din fosfatmätning, jag menar fortfarande att nivåerna är så låga att det är mättekniskt svårt att lita på värdena, så kanske man skall beakta nedanstående: Från naturen är det välkänt att fosfor binds när en botten är väl syresatt. Om denna botten (eller bottenvattnet) blir syrefri frigörs denna fosfat. Se följande citat, taget från sidan http://www.miljoportalen.se/nyheter/arkiv/Bottendjur Enligt min mening indikerar (om det går att lita på mätningen) den ökade fosforhalten att du haft en svavelvätekrasch. Botten eller något område i ditt akvarie har blivit syrefritt, svavelväte bildats, slagit ihjäl fisken, slagit ihjäl nitrifikationen (nitritökningen) och frisläppt fosfor. Skummaren har sedan hjälpt till att neutralisera svavelvätet (syretillskott) och korallerna har klarat sig. Men som sagt det är bara indikationer. MVH Lasse

Hej Ingen länk eller webbkamera hemma hos mig, men eftersom min fru hävdar att jag är på jobbet mer än hemma så lägger jag en länk till ett akvarium jag brukar passera då och då http://webcam.universeum.se/view/view.shtml Mvh Lasse Showen slutar normalt vid 19:00 tiden och börjar kring 09:00

Uffe Jag kom på något när jag var på jobbet. Testa din idé genom att med hjälp av en sodastream (läskedryckstillverkare för hemmabruk) trycksätta en flaska med saltvatten och kalk och mät. MVH Lasse

Jo hur man gör vet jag, men jag är bekväm av mig så jag ville ha färdigtbehandlade MVH Lasse

Uffe Jag vet inte om jag tänker helt rätt nu. Jag förstår vad du är ute efter men det att du trycksätter systemet gör ju bara att du kan ha mer löst CO2 i förhållande till luften men hur påverkas balansen med kolsyra, bikarbonat och karbonat? Jag tror att det finns en risk för att du kan ha mer löst (per gram) koldioxid utan att det händer något med pH och KH. Jag är lite osäker på hur tryck påverkar balansen mellan karbonatsystemets beståndsdelar, jag kan ha fel här. Men se mitt resonemang nedan. Rent allmänt, vitsen med tillsats av CO2 är att när man har en nivå över löslighet i förhållande till kolsyra tar överskottet upp en vattenmolekyl och bildar ny kolsyra. Denna kolsyra står sedan i en viss balans till bikarbonat och karbonat som bestäms av pH. Får du ett överskott av kolsyra i förhållande till aktuellt pH komer en del kolsyra gå över till att bli bikarbonat. En väte frigörs då vilket gör att pH går neråt. Är sedan bikarbonaten i obalans med karbonaten i aktuellt pH så går en del av bikarbonat över och blir karbonat under lämnandet av en väte som ytterligare försurar. Detta återställer balansen mellan CO2, H2CO3, HCO3 och CO3 vid ett lägre pH. Tillsätts ytterligare CO2 så fortsätter hela tiden denna process med ett lägre pH som följd. Om du låter vatten med pH under ca 7,8 strömma över kalk kommer kalken att stegvis lösas upp i kalcium och CO3. Eftersom det nu också kommer en källa av CO3 till systemet så kommer pH säkningen att dämpas dvs du behöver mer CO2 för att sänka pH till samma nivå än om du inte har någon kalciumkarbonat. Det som nu begränsar hur lågt pH som du kan få i din kalkreaktor är ytterligare ett jämviktsförhållande. Det ovan gäller primärt mellan CO2 och övriga karbonatsystemet. Det andra är jämnvikten mellan vatten och luft. Eftersom man ofta "bubblar" in koldioxiden så hinner inte den första jämnviktsprocessen ställa in sig ordentligt utan man helt enkelt "eldar koldioxid för kråkorna" genom att du förlorar till luft. Ju kraftigare du bubblar desto mer förlorar du. Teoretiskt kan man bygga en väldigt hög kalkreaktor så koldioxiden har tid på sig att gå över. Jag tror att det är denna problematik du vill komma ifrån eller hur. Jag har ett annat förslag. Trycksätt vattenledningen in till kalkreaktorn (gärna upp till 3-4 atmosfärer/bar/Kg). Gör den lite längre och för in koldioxiden direkt efter tryckstegringspumpen. Nu kan du få in mycket löst koldioxid in till den trycklösa reaktorn (ta in det i botten). När den överlösta koldioxiden kommer in i det trycklösa systemet så kommer den omedelbart överföras (utan bubbelbildning om det är rätt inställt) till reaktorkammaren. Det här arbetssättet används inom fiskodling för att syresätta bassänger med maximal verkan och minimala förluster. Jag hoppas att ovanstående är begripligt MVH Lasse

Tack Crille och Ingvar om du läser detta var köper du dem och är de av bra kvallité nuförtiden. Förr var den rätt dålig.

Hej Vill bara medela att när jag kom hem från jobbet vid 7 tiden var det en massa små nyckläckta artemia i karet. Clownen och "ekkorren" plockar som galna. Separationen av skal och artemia verkar dock inte 100%. Skall låta testen pågå någon vecka. MVH Lasse

Hej Fakta som jag kan dra av Hippos redogörelser. Fisken lever och det är frid och fröjd sent på kvällen På morgonen (ca 8 timmar) efter detta så känner frun i huset en "sop" eller "katten släpat in lukt" Lukt såsom vi känner det är i gasform. På eftermiddagen upptäcks att alla fiskar är döda och uppsvällda. Ingen lukt i detta fall är rapporterad. Slutsatser att dra är: Fiskarna har dött under en ungefärlig 16 timmarsperiod. De var uppsvällda när de upptäcktes döda vilket tyder på att de inte var helt nydöda. En fråga - var de mjuka eller stela när de togs upp. Lukten som kändes i mitten av den aktuella perioden kan inte häröra från den döda fisken - dels är tiden för kort och dessutom skulle lukten ha känts när de döda fiskarna upptäcktes. Lukten (gasen) kan ha kommit från akvariet (bildadts i akvariet) och sedan luftats ut av skummaren eller kommit utifrån och via skummarna trängt in akvariet. Detta är de fakta som är "hårda" Allting annat är mer eller mindre bra underbyggda teorier. Ett annat fakta som vi inte får glömma i diskussionen är att alla kar är unika och bara för att något fungerar hemma hos någon (eller för den delen inte fungerar hemma hos någon) går det att lämna mekaniska råd eller dra slutsatser av ett skeende som man inte känner i detalj. MVH Lasse

Promille är det i andra kretsar accepterade sättet att ange salthalt. Det är ej temperaturberoende som sallinitet är (1.0xx vid x grader är det rätta sättet att skriva det vi normalt kallar 1.0xx) Promille anger viktsdelen av saltet i 1000 delar. 18 promille betyder 18 gram salt till 982 gram vatten. Svärd har någon översättningstabell i någon tråd här på forumet. MVH Lasse

Lukten kan vara svaret på gåtan. Fråga om det lukta åt avloppshållet till?